Önskekost, orättvist?

Det beror nog mer på varför han har önskekost, är det för att han har svårt med mat rent generellt (känslig för smaker, konstistenser etc) då är det lite fel att förskolan hindrar honom att äta det enda han äter.

Ett tips till nästa gång, sådan information är väsentlig för att få stöd och bra svar. Du kan uppdatera din trådstart med detta.
Utifrån detta, ja, det är något som de ska följa, har ditt barn sådana problem så är får de hantera "orättvisorna" inom förskolan.

Jag hade nog kontrat med att det är mer orättvist mot honom som kommer få leva med detta resten av sitt liv.

Ok, de med autism var inte integrerade så de barnen mötte du inte.

Vi andra kräktes upp maten, satt hela lunchen eller helt enkelt smet från lunchen.

Också tant som inte åt allt och ofta blev itvingad mat och spydde

Såg ett tv-program om ätstörningar, där var det en flicka som ända upp till tonåren levt på choklad och något till. Till läkarens förvåning var hon fullt frisk. Sedan fick hon hjälp av psykologer och dietister att sakta men säkert utöka sin matsedel. Men det var ett tufft arbete med många bakslag (den flickan hade autism med normalbegåvning, därför fanns det en rimlig chans att hjälpa henne, hon var gammal nog att ta till sig detta och kunde att förstå varför).

 

Ja, det kommer finnas de som lever på ensidig kost hela livet ut

Hon är inte otrevlig, men rakt på sak. Jodå, jag har också fått "kängor" av henne. Kan upplevas otrevlig eftersom hon inte lindar in orden.

Du minns inte, nej, mina klasskamrater minns det inte heller, men det berodde på att jag inte spydde så de såg det.

Men jag vet att vi alltid var ett handfull barn som fick sitta kvar hela lunchen för att vi inte kunde äta maten.

Det är lustigt egentligen, min bror och jag har helt olika uppfattningar om matsituationerna hemma. Det enda han minns var bråken, men inte att jag fick sitta kvar och titta på kallnande bruna bönor. Inte heller att jag blev serverad maten från måltiden innan, eftersom jag inte ätit upp den. Detta skedde ändå framför hans ögon. Hjälpte det, inte ett dugg, mina föräldrar fick till slut ge sig.

Att det är sk skräpmat som duger är nog för att det är enkla smaker, ofta med glutamat som en del gillar. Fett, sött och salt är nog de lättaste smakerna att hantera (fett och sött kommer ju redan med modersmjölken).

Glutenfritt vet jag inte hur vanligt det var, men där har kunskapen vuxit, det är nog många glutenintolleranta som mer eller mindre gått igenom livet och varit undernärda (det är konsekvensen av glutenintollerant)
Laktosintolerans var ovanligare, eftersom det bland den nordiska folket är ovanligt, min mamma är det och min mormor gav upp när min mamma alltid kräktes oavsett vilken form mjölken kom i. Men hon tvingade i mamma mjölk ända tills hon var tvungen att ge upp (vilket får mig att undra varför min mamma gjorde exakt samma sak med mig, men, men). Dock finns det en aspekt när det gäller laktosintolerans, det är att om man undviker laktos så slutar kroppen att bilda laktas (det enzym som bryter ner laktos), inte hundra, men en laktosintolerant väninna sa det och såg till att hon fick i sig lagom med laktos i någon form varje dag.

Men det viktigaste är att de som har de verkliga besvären är ofta barn med någon form av diagnos och de barnen gick inte med dig i skolan, såklart du inte såg det.

Och även den tidens barnläkare var medvetna om det. Det var en barnläkare som var en som var på tapeten på den tiden, som faktiskt skrev att man inte skulle göra en så stor affär av barns ätande, vill de ha makaroner i en väg, låt barnet äta det (det var under 60-talet han skrev detta)

Ok, varför inte?
Alternativet är troligen att barnet inte äter alls, tappar orken och blir än svårare att vara med, och med all sannolikhet än svårhanterligare.

Och de som inte äter alls, lever ännu kortare, för de svälter och får ännu svårare bristsjukdomar.

Ja, om du kan känna hunger, fast inte ens hunger kan få mig att äta saker som jag verkligen ogillar. Inte ens rå morot fixade jag, även om jag var jättehungrig (vände sig i munnen på mig)

Fast nu var det ett barn med SÄ och autism. Vilket en förskola och skola faktiskt har skyldighet att ta hänsyn till, lika mycket som allergier.
För övrigt så är det inte alls säker att man får ta med sig en matsäck till barnet och inte här kommer man undan problemet som tydligen uppstått, oförståelse från personal att detta barn äter väldigt begränsat, barnen kommer fortfarande bli avundsjuka.
Jag är rätt säker på att ts inte hade haft några problem med att packa en matsäck med sådant som hennes barn äter.