Välja relation
Inspirerar av en annan tråd och av en viss frustration i mitt eget liv är jag nyfiken på hur ni ser på det här.
Jag är en i grunden inte särskilt barnkär person. Eller snarare jag tycker inte om barn bara för att det är barn. Utan som människor. Där man funkar bättre med vissa än med andra.
Själv har jag dock tre stycken. Två i övre tonåren och en lite yngre. Jag har varit helt ensamstående med de stora sen de var små. Och här alltdå i nåt och mycket anpassat mitt liv efter dem. (Var även rätt ung när jag fick dem så jag brukar säga att jag varit förälder lika länge dom jag varit vuxen) Det har varit kämpigt ibland och visst har jag sett fram emot tiden när de blivit stora och jag få satsa på mig själv På ett annat sätt igen (Det har varit härligt också så ingen tror nåt annat :))
Under ett par år när de var i yngre skolåldern ungefär bodde jag tillsammans med en annan man som hade ett barn. I den relationen blev det mycket så att vi fick anpassa oss efter dem. Vi hade ju ingen annan att ta hänsyn till så alla (dvs han hans ex deras familjer o vänner osv) tog för givet att det var vi som skulle anpassa oss. Vi som skulle flytta så han fick bo nära båda sina föräldrar vi som skulle lägga vår ledighet efter min sambo och hans ex planerat sin. Jul födelsedagar släktbesök osv. Allt handlade om att anpassa sig efter deras överenskommelser. Tillslut fick jag nog. Inte bara av det men det var en bidragande orsak. Mina barn som så klart sörjer att deras pappa inte finns och jag fick ju tillsammans det värsta av två världar. Ensamstående ensamförälder men totalt upplösta av nån annans liv och schema.
Så nu är jag väldigt anpassningstrött helt enkelt. Mina stora börjar bli stora. Min lilla har vi rutin på. Nu vill jag börja leva mitt liv.
Och naturligtvis. Går jag och träffar en man med ett barn.
Jag har varit väldigt tydlig med den här mannen om vem jag är och vad jag vill och var jag kommer ifrån. att jag är rätt avskräckt av styvfamiljslivet. Att jag inte vill anpassa mig efter fler barn och deras övriga familjer mer än vad jag gjort. Att jag inte kommer ändra mig på den punkten. Att jag som själv ät förälder vet om föräldraansvaret pch aldrig kommer att ifrågasätta hans tid med sitt barn. Jag känner ingen svartsjuka eller motstånd mot hans barn. Men jag vill inte slå ihop några fler familjer. Inte börja planera semestrar efter nån annans mosters 50årskalas. Inte ställa in en middag med vänner för att ta hand om ett till kräktsukt barn osv osv.
Jag vill gärna ha en relation med honom. Vi kan ses när vi är barnfria. Absolut kan vi träffa varandras barn ibland. Som vänner som ett par. Men jag kommer inte ta nåt ansvar. (Behöver han min hjälp nån gång och ber om den kommer jag så klart hjälpa till om jag kan) Jag kommer inte flytta ihop. Jag kommer inte planera in gemensamma batnsemestrar. Jag kommer inte ställa in mina planer för att hans ex ändrar sina (om han måste ställa in våra gemensamma pga,det förstår jag och håller det inte emot honom)
Och jag har också varit tydlig med att jag förstår om han vill något annat och han då får söka det hos någon annan. Att man kan vara olika.
Och allt det här hade ju kunnat vara frid och fröjd. Han säger han köper det. Och att jag är viktigare än familjelivet ihop.
Problemet. Och det som gör mig frustrerad är ju att han agerar ju inte på det. Han föreslår ständigt att vi ska ses med barn. Han engagerar sig och frågar saker om mina barn och ska hjälpa dem med det ena och det andra. Det är svårt att gå emellan och säga nej när det gäller diskussioner han har med tonåringarna men det gör mig frustrerad. För han förväntar sig ju samma tillbaka. Han berättar ofta om sitt barn vad de gör osv. Han pratar väldigt mycket om oss till sitt barn och bygger förväntningar hos barnet. Han tittar på hus och pratar framtid. Jag säger ifrån och säger ifrån och han backar ett par steg men sen börjar han igen. Och jag känner att vi kommer ingen vart. Jag dunkar ju huvudet i väggen. För varje gång vi pratar säger han att han förstår och att det är ok och handla tänka på det. Men han agerar ju inte därefter. Och det blir ju fel. Det bygger frustration hos mig. Det skapar förväntningar hos hans barn på saker jag inte kan leva upp till. (För jag tror inte att den typ av relation jag vill ha är dålig för ett barn. Då hade jag ju inte gjort det mot mina. Utan det är de brustna förväntningarna som jag tror skaver i barnen)
Jag tror han innerst inne tror jag kommer ändra mig. Att han försöker visa vilken fin unge han faktiskt har och hur bra vi skulle ha det ihop. Och det kan säkert vara så! Hans barn verkar vara en härlig unge. Och han skulle nog vara grym som extraförälder själv . Men hela styvfamiljsgrejrn och anpassandet ger mig ångest och ont i magen.
Så fattas det nåt i mig? Är jag ond? Självisk? Förtjänar hans barn nån bättre människa än mig? Borde jag ändra på mig? Eller lämna?
Har han rätt i att försöka ändra mig med kärlek och list typ? Eller är det respektlöst det han gör?
