• Anonym (Stieana)

    Välja relation

    Inspirerar av en annan tråd och av en viss frustration i mitt eget liv är jag nyfiken på hur ni ser på det här.

    Jag är en i grunden inte särskilt barnkär person. Eller snarare jag tycker inte om barn bara för att det är barn. Utan som människor. Där man funkar bättre med vissa än med andra.

    Själv har jag dock tre stycken. Två i övre tonåren och en lite yngre. Jag har varit helt ensamstående med de stora sen de var små. Och här alltdå i nåt och mycket anpassat mitt liv efter dem. (Var även rätt ung när jag fick dem så jag brukar säga att jag varit förälder lika länge dom jag varit vuxen) Det har varit kämpigt ibland och visst har jag sett fram emot tiden när de blivit stora och jag få satsa på mig själv På ett annat sätt igen (Det har varit härligt också så ingen tror nåt annat :))

    Under ett par år när de var i yngre skolåldern ungefär bodde jag tillsammans med en annan man som hade ett barn. I den relationen blev det mycket så att vi fick anpassa oss efter dem. Vi hade ju ingen annan att ta hänsyn till så alla (dvs han hans ex deras familjer o vänner osv) tog för givet att det var vi som skulle anpassa oss. Vi som skulle flytta så han fick bo nära båda sina föräldrar vi som skulle lägga vår ledighet efter min sambo och hans ex planerat sin. Jul födelsedagar släktbesök osv. Allt handlade om att anpassa sig efter deras överenskommelser. Tillslut fick jag nog. Inte bara av det men det var en bidragande orsak. Mina barn som så klart sörjer att deras pappa inte finns och jag fick ju tillsammans det värsta av två världar. Ensamstående ensamförälder men totalt upplösta av nån annans liv och schema.

    Så nu är jag väldigt anpassningstrött helt enkelt. Mina stora börjar bli stora. Min lilla har vi rutin på. Nu vill jag börja leva mitt liv.

    Och naturligtvis. Går jag och träffar en man med ett barn.

    Jag har varit väldigt tydlig med den här mannen om vem jag är och vad jag vill och var jag kommer ifrån. att jag är rätt avskräckt av styvfamiljslivet. Att jag inte vill anpassa mig efter fler barn och deras övriga familjer mer än vad jag gjort. Att jag inte kommer ändra mig på den punkten. Att jag som själv ät förälder vet om föräldraansvaret pch aldrig kommer att ifrågasätta hans tid med sitt barn. Jag känner ingen svartsjuka eller motstånd mot hans barn. Men jag vill inte slå ihop några fler familjer. Inte börja planera semestrar efter nån annans mosters 50årskalas. Inte ställa in en middag med vänner för att ta hand om ett till kräktsukt barn osv osv.

    Jag vill gärna ha en relation med honom. Vi kan ses när vi är barnfria. Absolut kan vi träffa varandras barn ibland. Som vänner som ett par. Men jag kommer inte ta nåt ansvar. (Behöver han min hjälp nån gång och ber om den kommer jag så klart hjälpa till om jag kan) Jag kommer inte flytta ihop. Jag kommer inte planera in gemensamma batnsemestrar. Jag kommer inte ställa in mina planer för att hans ex ändrar sina (om han måste ställa in våra gemensamma pga,det förstår jag och håller det inte emot honom)

    Och jag har också varit tydlig med att jag förstår om han vill något annat och han då får söka det hos någon annan. Att man kan vara olika.

    Och allt det här hade ju kunnat vara frid och fröjd. Han säger han köper det. Och att jag är viktigare än familjelivet ihop.

    Problemet. Och det som gör mig frustrerad är ju att han agerar ju inte på det. Han föreslår ständigt att vi ska ses med barn. Han engagerar sig och frågar saker om mina barn och ska hjälpa dem med det ena och det andra. Det är svårt att gå emellan och säga nej när det gäller diskussioner han har med tonåringarna men det gör mig frustrerad. För han förväntar sig ju samma tillbaka. Han berättar ofta om sitt barn vad de gör osv. Han pratar väldigt mycket om oss till sitt barn och bygger förväntningar hos barnet. Han tittar på hus och pratar framtid. Jag säger ifrån och säger ifrån och han backar ett par steg men sen börjar han igen. Och jag känner att vi kommer ingen vart. Jag dunkar ju huvudet i väggen. För varje gång vi pratar säger han att han förstår och att det är ok och handla tänka på det. Men han agerar ju inte därefter. Och det blir ju fel. Det bygger frustration hos mig. Det skapar förväntningar hos hans barn på saker jag inte kan leva upp till. (För jag tror inte att den typ av relation jag vill ha är dålig för ett barn. Då hade jag ju inte gjort det mot mina. Utan det är de brustna förväntningarna som jag tror skaver i barnen)

    Jag tror han innerst inne tror jag kommer ändra mig. Att han försöker visa vilken fin unge han faktiskt har och hur bra vi skulle ha det ihop. Och det kan säkert vara så! Hans barn verkar vara en härlig unge. Och han skulle nog vara grym som extraförälder själv . Men hela styvfamiljsgrejrn och anpassandet ger mig ångest och ont i magen.

    Så fattas det nåt i mig? Är jag ond? Självisk? Förtjänar hans barn nån bättre människa än mig? Borde jag ändra på mig? Eller lämna?

    Har han rätt i att försöka ändra mig med kärlek och list typ? Eller är det respektlöst det han gör?

  • Svar på tråden Välja relation
  • Anonym (Cilla)
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-25 20:33:41 följande:

    Jösses, barnet är ett bihang...Och du tror inte att barn känner på sig att personer som du och TS ser dem som bihang?


    Och det är precis därför ts håller sig undan från barnet, så att barnet inte tar skada. Pappan däremot verkar vara en extremt dålig pappa som vill att hans barn ska umgås med ts fast det inte vore bra för barnet.
  • Anonym (Lämna)
    Anonym (Cilla) skrev 2018-08-25 20:45:20 följande:
    Och det är precis därför ts håller sig undan från barnet, så att barnet inte tar skada. Pappan däremot verkar vara en extremt dålig pappa som vill att hans barn ska umgås med ts fast det inte vore bra för barnet.
    Jag är nyfiken på hur du tror barnet känner om han blir utesluten ur relationen?
  • Anonym (Cilla)
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-25 20:53:00 följande:

    Jag är nyfiken på hur du tror barnet känner om han blir utesluten ur relationen?


    Om pappan och ts alltid träffas när barnet är hos mamman så blir inte barnet uteslutet. Om nu inte pappan själv håller på och berättar hur roligt pappan och ts har det utan barnet...
  • Anonym (Lämna)
    Anonym (Cilla) skrev 2018-08-25 21:04:42 följande:
    Om pappan och ts alltid träffas när barnet är hos mamman så blir inte barnet uteslutet. Om nu inte pappan själv håller på och berättar hur roligt pappan och ts har det utan barnet...
    Hur tror du barnet känner att han aldrig får träffa pappans partner? Att det aldrig pratas om hans partner?
  • Ess
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-25 20:53:00 följande:
    Jag är nyfiken på hur du tror barnet känner om han blir utesluten ur relationen?
    Eftersom de aldrig kommer flytta ihop så behöver pappan inte berätta något alls för barnet. Det är uteslutande en relation mellan två vuxna människor och inget barnen behöver bli involverade i!
  • Anonym (Cilla)
    Ess skrev 2018-08-25 21:08:44 följande:

    Eftersom de aldrig kommer flytta ihop så behöver pappan inte berätta något alls för barnet. Det är uteslutande en relation mellan två vuxna människor och inget barnen behöver bli involverade i!


    Precis så tänker jag också.

    Jag tycker ärligt talat att pappan är en värdelös förälder som lovar barnet en massa saker som inte kommer infrias. Varför gör man så mot sitt barn?
  • Ascendere

    Tja, ska jag vara hård låter det ju mest som han förutom en partner vill ha en extra mamma åt sitt barn. 
    Annars borde han vara nöjd med att få ut allt positivt ur er vuxenrelation även om ni inte lever som en familj. 

    Om jag skiljer mig kommer jag att agera precis som du, skulle inte att flytta ihop med någon kvinna igen på många år, när barnen är utflyttade. Finns liksom ingen anledning. 

  • Anonym (Lämna)
    Ess skrev 2018-08-25 21:08:44 följande:
    Eftersom de aldrig kommer flytta ihop så behöver pappan inte berätta något alls för barnet. Det är uteslutande en relation mellan två vuxna människor och inget barnen behöver bli involverade i!
    Är du en människa eller en robot?
  • Ess
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-25 21:17:37 följande:
    Är du en människa eller en robot?
    Varför vill du trycka ner ungarna i halsen på någon som inte vill ha dem?
    Varför tycker du ungarna ska dras in i förhållandet?
    Du verkar va likadan som ts särbo.
  • Anonym (Lämna)
    Ess skrev 2018-08-25 22:24:59 följande:
    Varför vill du trycka ner ungarna i halsen på någon som inte vill ha dem?
    Varför tycker du ungarna ska dras in i förhållandet?
    Du verkar va likadan som ts särbo.
    Därför att de inte är en separat del av en förälder...de är förälderns kött och blod, något som de lever för, och att behöva välja att utesluta dem för att kunna vara tillsammans med någon som de älskar är oförståeligt för de personer som har empati. 
  • Ess
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-25 22:38:05 följande:
    Därför att de inte är en separat del av en förälder...de är förälderns kött och blod, något som de lever för, och att behöva välja att utesluta dem för att kunna vara tillsammans med någon som de älskar är oförståeligt för de personer som har empati. 
    Som särbos så behöver ingen bli utesluten. Det går utmärkt att leva föräldraliv när barnet är där, och vuxenliv när barnet är hos sin andra förälder.
    Varför denna iver att de ska bli en familj?
    De är ingen familj, har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli!
    Det där empati dravlet är bara tramsigt, ungarna behöver inte dras in i allt man gör.
  • Ess
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-25 22:38:05 följande:
    Därför att de inte är en separat del av en förälder...de är förälderns kött och blod, något som de lever för, och att behöva välja att utesluta dem för att kunna vara tillsammans med någon som de älskar är oförståeligt för de personer som har empati. 
    Klart ungarna är en separat del av sin förälder. Jag sitter inte ihop med mina ungar, utan kan göra saker och träffa folk utan dem.
  • Anonym (Lämna)

    Intressant att ingen här svarar på min fråga hur ni tror barnet känner, utan bara går i försvar. Är det NÅGON som vågar svara på frågan?

  • Anonym (Lämna)
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-26 00:00:37 följande:

    Intressant att ingen här svarar på min fråga hur ni tror barnet känner, utan bara går i försvar. Är det NÅGON som vågar svara på frågan?


    Hur tror du barnet känner att aldrig få träffa sin pappas partner?
  • Anonym (Stieana)

    Jag kan försöka svara på din fråga Lämna. Även om det ju blir ett högst teoretiskt svar eftersom barnet ju. Vilket har framgått i tråden ju faktiskt _får_ träffa mig. Mitt svar på din fråga är då att om barnet inte fått träffa mig alls och pappan hade förstått att sköta det på ett bättre sätt, antingen dgenom att barnet inte ens vetat om min existens eller om pappan bara pratat om mig som han pratar om andra vänner han har, så hade barnet mått alldeles utmärkt i förhållande till det. Man sörjer inte det man inte vet om. Och man sörjer inte alla vuxengrejer man inte är med på. Hade pappan däremot målat upp en bild av mig som en rolig och spännande och viktig person till sitt barn. Men barnet inte fått träffa mig. Då hade det förmodligen inte mått bra. Det hade alltså legat i om pappan kunnat sätta sitt barns behov framför sitt eget behov av att prata om mig på det sättet till just barnet.

    Och som det är nu. Med att träffa mig ibland. Så är det nästan samma svar där. Om pappan förmått att sköta det bra. Hade det barnet mått som mina barn gör. Som ju har precis samma (icke)relation till honom (iaf det yngsta. Tonåringar förstår ju på ett annat sätt och tänker på ett annat sätt) som jag önskar mig ha. Och vet du. Det mår alldeles utmärkt. Han är ingen viktig person i mitt barns liv, lika lite som vän er jag träffar ibland är. Trevliga besök som livar upp ibland men inte mer än så. Och så lever mitt barn lyckligt och mår bra.

    För det som stör mig mest med ditt resonemang Lämna är att du bara ser ett barn i den här konstellationen. Det finns nämligen 4. Varav 3 är mitt primäransvar. Och jag önskar inte hans barn nåt värre än vad jag önskar mina egna. Om du vill veta hur det verkligen är så är det ju de två äldsta. Mina två tonåringar. Som har det tuffast. För att de sett sin mamma på botten. Och de är livrädda att hon ska hamna där igen. Att det delvis också är för deras skull det här, att själv få välja viljen typ av relation jag ska ha, är viktigt för mig. Det lämnar du helt åt sidan. Det tycker inte jag är speciellt empatiskt.

  • Anonym (Lämna)
    Anonym (Stieana) skrev 2018-08-26 01:02:09 följande:

    Jag kan försöka svara på din fråga Lämna. Även om det ju blir ett högst teoretiskt svar eftersom barnet ju. Vilket har framgått i tråden ju faktiskt _får_ träffa mig. Mitt svar på din fråga är då att om barnet inte fått träffa mig alls och pappan hade förstått att sköta det på ett bättre sätt, antingen dgenom att barnet inte ens vetat om min existens eller om pappan bara pratat om mig som han pratar om andra vänner han har, så hade barnet mått alldeles utmärkt i förhållande till det. Man sörjer inte det man inte vet om. Och man sörjer inte alla vuxengrejer man inte är med på. Hade pappan däremot målat upp en bild av mig som en rolig och spännande och viktig person till sitt barn. Men barnet inte fått träffa mig. Då hade det förmodligen inte mått bra. Det hade alltså legat i om pappan kunnat sätta sitt barns behov framför sitt eget behov av att prata om mig på det sättet till just barnet.

    Och som det är nu. Med att träffa mig ibland. Så är det nästan samma svar där. Om pappan förmått att sköta det bra. Hade det barnet mått som mina barn gör. Som ju har precis samma (icke)relation till honom (iaf det yngsta. Tonåringar förstår ju på ett annat sätt och tänker på ett annat sätt) som jag önskar mig ha. Och vet du. Det mår alldeles utmärkt. Han är ingen viktig person i mitt barns liv, lika lite som vän er jag träffar ibland är. Trevliga besök som livar upp ibland men inte mer än så. Och så lever mitt barn lyckligt och mår bra.

    För det som stör mig mest med ditt resonemang Lämna är att du bara ser ett barn i den här konstellationen. Det finns nämligen 4. Varav 3 är mitt primäransvar. Och jag önskar inte hans barn nåt värre än vad jag önskar mina egna. Om du vill veta hur det verkligen är så är det ju de två äldsta. Mina två tonåringar. Som har det tuffast. För att de sett sin mamma på botten. Och de är livrädda att hon ska hamna där igen. Att det delvis också är för deras skull det här, att själv få välja viljen typ av relation jag ska ha, är viktigt för mig. Det lämnar du helt åt sidan. Det tycker inte jag är speciellt empatiskt.


    Du vill involvera dina barn så lite som möjligt i relationen, han vill involvera sitt barn så mycket som möjligt, det är väl ingen vidare grund att bygga ett förhållande på?
  • Ascendere
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-26 00:03:07 följande:

    Hur tror du barnet känner att aldrig få träffa sin pappas partner?


    Tror inte barnet bryr sig nämnvärt, man har ofta en massa vuxenrelationer som inte involverar barnen, exempelvis träffar barn sällan ens kollegor fast man kanske spenderar hela dagar tillsamman osv.

    Barn är i allmänhet nöjda om de får ha sina föräldrars odelade uppmärksamhet.
  • Anonym (Stieana)
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-27 12:07:29 följande:

    Du vill involvera dina barn så lite som möjligt i relationen, han vill involvera sitt barn så mycket som möjligt, det är väl ingen vidare grund att bygga ett förhållande på?


    Här håller jag med dig! Och det hade varit enkelt om han bara uttryckte det så tydligt. Då hade vi klart och tydligt velat oförenliga saker och ett uppbrott hade varit den enda lösningen.

    Det som blir så jobbigt för mig är att han säger en sak och som jag uppfattar det gör en helt annan. Dvs att han säger sig vara helt överens med mig om att involvera barnen så lite som möjligt osv. Men sen i praktiken agerar på ett helt annat sätt. Blir hopplösa diskussioner när man tar upp frågan "Jo jag håller helt med "fast du gör ju inte. Se tex där och där" " ah ja det blev så där ja. men jag ska inte" osv i all oändlighet.

    Han skulle nog aldrig förstå om jag valde att gå pga det. För hans bestämda uppfattning är att vi har samsyn i frågan....
  • Ascendere
    Anonym (Stieana) skrev 2018-08-27 13:45:29 följande:

    Här håller jag med dig! Och det hade varit enkelt om han bara uttryckte det så tydligt. Då hade vi klart och tydligt velat oförenliga saker och ett uppbrott hade varit den enda lösningen.

    Det som blir så jobbigt för mig är att han säger en sak och som jag uppfattar det gör en helt annan. Dvs att han säger sig vara helt överens med mig om att involvera barnen så lite som möjligt osv. Men sen i praktiken agerar på ett helt annat sätt. Blir hopplösa diskussioner när man tar upp frågan "Jo jag håller helt med "fast du gör ju inte. Se tex där och där" " ah ja det blev så där ja. men jag ska inte" osv i all oändlighet.

    Han skulle nog aldrig förstå om jag valde att gå pga det. För hans bestämda uppfattning är att vi har samsyn i frågan....


    Gå på vad han gör, inte vad han säger.
Svar på tråden Välja relation