Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Det är fantastiskt hur mycket de kan göra idag. Vi behövde inte göra biopsi för fanns lite spermier att använda, men andra gången sa de att de fick leta länge för att hitta till alla äggen.
Jag mår ganska bra. Mådde illa till ungefär v 14 och sen minskade det. Dock haft foglossning länge, men med mitt bälte och en man som servar så går det bra. Dock börjar det bli tungt och jag har börjat må illa igen. Inte som i början, men har varit flera kvällar det kommer över en. Känns som jag blir mer och mer känslig för ansträngning och att slarva med maten. Är tröttare igen nu också. Men nu ska jag jobba två månader till och sen ska jag gå hemma i drygt en månad om bebisen kommer som planerat. Ska bli så skönt!
Minns inte hur mycket, men det är en hel del det minskar. Men som jag förstått det så minskar risken redan när man sett hjärtat på VUL. Sen finns det ju självklart aldrig garantier, men man får se varje steg som en seger. Nu är jag i stadiet där varje vecka gör ju att barnet får större och större chanser att klara sig utan komplikationer om det skulle välja att komma ut för tidigt. Men det går galet fort nu. Idag har vi 99 dagar kvar till BF. Vi är alltså nere på tvåsiffrigt och mannen börjar bli stressad över allt som ska hinnas med innan. Själv är jag ganska lugn. Det löser sig ju alltid :)
Då får vi hoppas att illamåendet håller sig borta, eller i alla fall inte blir värre. Skönt att du har sånt bra stöd, det är i sånna här tillfällen man ska få bli servad ordentligt! :)
Tror att vi tänker lika där, för mig är första etappen att klara vecka 12. Sen är det nästa steg osv, känns som om tiden går snabbare då. Jag har bestämt mig för att inte noja kring det jag känner eller inte känner i kroppen, och istället vara glad över att vara symptom fri såhär i början. (inte alla som har den turen)
Och waow 99 dagar kvar till bf! Känner mig fjuttig med mina 217 hahaha :) hoppas sista tiden blir hyfsat okej, blir nog skönt å bara ta det lugnt, du ska inte behöva stå ut så länge till allafall, och tänk så verkligt att det är så nära nu! Waow packa BB väska å allt sånt, kul kul! :) (om det känns tungt, kan du jämföra med mig å min långa väntan jag har kvar haha).
Men i vilken vecka är det dom säger att barnet är så pass färdigutvecklad att det "säkert" skulle överleva?
Haha! Nä än så länge känns det okej. Du kommer vara här på nolltid. När man börjar våga ordna med saker går det fort! Nu är barnrummet fyllt med saker och kläder. Vagnen står så fint monterad och man längtar enormt efter att få använda allt. Vi har börjat prata lite namn och det känns så konstigt att plötsligt våga allt detta.
De kan överleva från vecka 22-23, men med stor risk för skador. Av de som föds innan vecka 29 överlever cirka 70-80%. Mellan vecka 29 och 32 är det cirka 90 % och mellan 33 och 37 är det 99%. Därefter räknas de ju inte som prematura. Så nästa steg för mig blir nu vecka 29 :)
Blir så nojig när jag inte känner nåt speciellt.. har ju haft mer symptom denna gång än den förra då jag fick MA.. igår började morgonillamåendet men idag känns brösten knappt ömma alls eller nånting.. kan ju inte påverka nåt men att behöva gå å oroa sig till den 15e oktober :( så lång tid.. vet ni hur vanligt det är att drabbas av två ofostriga graviditeter på raken? Usch vill inte va med om det igen :(
INALINA!
Stoooort lycka till imorgon! Förstår om du är nervös och förväntansfull... Kommer tänka på dig!! :)
Förstår din oro. Känner likadant i omgångar. Men försök tänka positivt. Du kan inte påverka det ändå. Du är gravid tills motsatsen är bevisad <3 Kämpa på!
Spännande.. Jag gick in i vecka 7 igår.. så 6+1 idag. Tycker tiden går sååååå sakta :P Känner du lika?
Har inga symptom alls förutom mina bröst. dom är stenhårda och gör sååå ont. och har blivit minst en storlek större.. small till under helgen tror ja, har haft lite små ont till och från fram till i slutet på förra vecka, då gjorde det jätte ont och har gjort de sen dess, och nu är dom stora och stenhårda :P Har annars väldigt små bröst, så det känns konstigt haha..
Min mage dock känner ja fortfarande ingenting i.. Ingen molvärk eller nånting.. De har försvunnit helt och hållet sen säkert en och en halv vecka tillbaka..
Har du några symptom som tillkommit eller avtagit? :)
haha ja då förstår jag att du inte vill ha större om du redan har stora :P, då blir de drygt.. jag hade hoppats att ja skulle slippa köpa nya bhar redan, eftersom jag antar och tror att de kommer behövas senare när dom "exploderat" riktigt, så ja slipper gärna köpa nya redan, de får va lite trångt tills dess ;)
Härligt att du har symptom kvar som kommer och går iallafall, jag tycker de är skönt att man känner nånting, att det händer nånting i kroppen.. Va så läskigt förra veckan ett par dagar när jag inte kände nånting ALLS.. kändes som att man va inte alls gravid. då blir man rädd :P Jag iallafall..
Ja idag är det "bara" en vecka kvar till UL.. jag hoppas denna vecka går fort :) förstår om de känns som en evighet tills de är dags för dig.. de kände jag med när de va 2 veckor kvar.. kändes som ja aaaaldrig skulle komma dit. men snart är de vår tur :)
Kom precis från första VUL v 6+3 och jag fick se ett litet pickande hjärta och höra hjärtljuden! =)
Är så glad och lättad just nu så jag känner för att gråta en skvätt;) (sitter dock på tåget till jobbet så försöker ändå låta bli ;))!
Nu äntligen känns det lite mer verkligt! Lilla myran var 5mm och satt på rätt ställe :) vågar snart tro att detta ska gå vägen! Kram på er alla <3