Blandade känslor om abort
Du som läser, döm mig inte för det är det sista jag behöver.
Jag har blivit oplanerat gravid på grund av att jag och min man har slarvat med skyddet. Min första tanke när jag såg testet visa texten "gravid" för fyra dagar sen var nej nej nej nej nej. Det går inte. Vi vill båda ha barn, så himla gärna. Men vår ekonomi är körd i botten, inkomsterna är inte särskilt stabila just nu och vi har inga reserver. Vi får vända på varenda krona för att klara oss just nu, och det finns även andra omständigheter som gör att tillfället inte är rätt nu, bland annat för liten bostad.
Första dagen var jag tvärsäker på abortbeslutet och kunde inte ens ta in att jag var gravid, och kände därmed heller ingen koppling till livet jag bär på. Abort kändes bara som en sak som var tvungen att göras, och visst kändes det jobbigt men det kändes inte som att världen skulle rasa samman. Men nu känns det så. Oftare och oftare återkommer jag till känslan om hur hemskt allting är. Dåligt samvete över att jag kommer göra abort. Undran om vem livet inne i mig är. Vem hen hade kunnat bli, eller ja, fortfarande kan bli eftersom jag ännu är gravid.
Jag ringde läkaren idag och bokade en tid för ett besök, men det tog emot så hårt. Jag vill inte göra abort, för jag vill ha barn. Men jag vill inte ha barn just nu, vår situation är inte tillräckligt stabil och därför vill jag göra abort. Jag vill inte men jag vill. Förstår någon mig?