Att få ett förhållande att hålla i längden

Respekt. Och att man är mån om varandra, tar hand om varandra. Och att man passar ihop från början.

Nej du, så enkelt är det ju inte. Jag dras till ganska feminina  - eller låt oss säga mjuka och lugna - män och är ändå hetero. Iofs så tycker många att jag har relativt mycket maskulint för en kvinna. Men det är ju alltså lite olika.

Empati och förståelse för sin partner tycker jag är inte könsbunden överhuvudtaget. Efter att ha haft en partner som inte alls förstod mig, tycker jag det är väldigt viktigt att man just känner att man har stöd ifrån sin partner. Jag hade inte ens förväntat mig att partnern bidrar till att lösa problem. Dvs. jag förväntar mig att det är upp till mig att lösa mina problem. Men min partner är väldigt bra på att att verkligen stödja mig och hjälpa till när jag har något problem. Jag har liksom aldrig tidigare i livet haft sån stöd (inte av mina föräldrar heller). Desto mer uppskattar jag det nu, även om jag skulle klara mig utan också. Så jag försöker förstås att vara bra på att stödja honom också när det verkar läge.

Och jag tycker det är en väldigt viktig faktor för att förhållandet håller i längden. Det försvagar liksom en relation om man mår dåligt nån gång och partnern  gör det värre istället för att bemöta det på ett någorlunda bra sätt. Om man har stress och partnern bråkar om småsaker och skapar mer stress. Det är såna relationer där man kommer fram till att det inte är värd det.

Unga människor förändras ganska mycket fortfarande. Det är svårt att välja rätt när man är så ung. På ena sidan kan jag tycka det är fint när folk håller ihop sedan ungdomen. På andra sidan gör man värdefulla erfarenheter om man har flera relationer i sitt liv. Min man och jag träffades när vi var drygt 40 och vi vet att det inte hade blivit lika bra om vi hade träffats tidigare i livet. Just att vi har gjort negativa erfarenheter gör att vi uppskattar det vi har nu.

Det finns ganska många exempel också på att folk har en relation i några år när de är unga - och det kan vara stora kärleken och verkligen något allvarligt och mycket bra - men sedan går det över och man går vidare. Man är i en ny fas i livet, träffar en ny partner. Det är just ingen förlorad tid, för att man har utvecklats mycket. Och ofta har det ju inte  dåligt hela tiden, utan kanske bara i slutet.

Bra att vara ekonomiskt beroende, eller vad menar du??

Personligen behöver jag ingen drivmotor. I en relation gör jag så gott jag kan. Om jag ser att det inte går, så skulle det vara ganska hemskt att inte kunna ta sig ur av ekonomiska skäl. Då har man kommit fram till att det inte går och är ändå tvungen att vara kvar. Och det innebär ju inte att man får det att fungera, utan man bara fortsätter i en dysfunktionell relation.

Uppenbarligen utgår du ifrån att de flesta människor inte gör sitt bästa, men jag tycker att man egentligen bör förvänta sig det av vuxna människor.

Äh.... varför undrar du en sån detalj? Det beror väl på? Personligen gillar jag inte om någon håller fast mig när jag försöker uträtta något. Och jag har blivit irriterad på min man för sånt. Det är liksom fel tidpunkt. Men folk är olika.

Jag tänkte svara lite mer exakt på det du skrev nu, det blev lite mera allmänt tidigare:

Glöden: Det är normalt att man inte är nyförälskad efter några år (vissa säger efter ett år). Att vara nyförälskad är dock egentligen inte kärlek - det är snarare en attraktion som är främst sexuellt. Med tiden växer det fram kärlek, om relationen är harmonisk. Man går igenom svårigheter, och det är då det visar sig om man kan lita på sin partner eller inte. Antigen växer gemenskapen - och kärleken - eller så går det inte så bra. Man kanske blir sviken av partnern just när man behöver hen som mest. Och det är ofta dessa par som sedan separerar efter några år. Vilket också är vettigt, för det finns ingen bra bas. En eller båda har helt enkelt inte varit bra partner. Ibland kan det också bero på att man inte passar ihop. Sedan finns det även de som förändras, utvecklas åt olika håll.

Könsgränserna har suddats ut? Personligen har jag inget problem med det. Jag ser mycket mer positivt än negativt där. Kvinnor vill i regel hellre ha en jämnställd relation. Jag är ute efter människan i en relation, inte efter en könsroll.

Som sagt, nyförälskad är inget som man ens vill ha i längden - för stressigt. Det idealiska är en djup kärlek som bygger på vänskap och som har lite av förälskelsen och attraktionen kvar. Jag tror det är ganska vanlig att man har sina moment där man känner att man är kär i partnern fortfarade. Men man går förstås inte 24/7 och känner så.

Jag har hört varianten att en relation är som ett bankkonto där man kan ta ut lite ibland OM man har betalat in en del också. Och det är inte helt fel, tycker jag. Det är klart att ju mer man ger desto mer kan man få tillbaka. Om man sedan har en partner som bara tar och inte ger något tillbaka, så är det förstås en helt olämplig partner.

Sälvklart. Det ska inte vara krav på det. Man ska bara vara medveten om att man inte heller kan förvänta sig att partnern gör en massa saker om man själv inte gör något. Jag menar, det kan ju också finnas par som är inne i en fas i livet där de inte orkar ge så mycket, och det kan också vara okej, framför allt om det är tillfälligt.