Förtroendekris

Jag har valt att svara på TS fråga om tips.

Du har valt att avstå från detta. 
I stället har du valt att driva någon sorts vendetta mot mig. I denna tråden har jag ingen som helst skyldighet eller lust att svara på dina frågor till mig. Det kan vi i så fall sköta på ett helt annat sätt än att förpesta tråden.
Snälla, ta dig en funderare och ge dig nu!

Om jag vore du skulle jag sluta dalta med idioten och ställa lite krav... börja med att påpeka att....

"DU sabbade vårt förhållande genom att doppa i fel hål, ge mig en lista på 10 bra skäl till varför jag inte ska be dig dra åt helvete och skaffa mig en bättre man så ska jag fundera lite"

Och vips så har du vänt på ansvaret och han får sig förhoppningsvis en liten hint om att han kanske också behöver anstränga sig lite för att få en andra chans

Om du älskar honom och vill vara lycklig och fortsätta utveckla ert liv tillsammans så ska du absolut se till att få professionell hjälp.
Det är ett mycket vanligt problem och i de flesta fall relativt enkelt att komma över detta om man får god professionell hjälp.
Eftersom du är kvinna har du sannolikt chansen få gratis hjälp genom kommunens familjerådgivning. Dock kan det variera i kompetensen och möjligheten att få "god" hjälp, särskilt i dessa tider då alla kommunala resurser är ansträngda pga våra nya samhällsproblem.

Jag skulle råda till privat hjälp, även om ni måste betala.
I ett längre perspektiv är det säkert även ekonomiskt lönsamt för dig och er att få hjälp.
Om din man älskar dig och vill fortsätta så borde detta vara ert gemensamma intresse och att kostnaden är er gemensamma. Sannolikt behöver ni även gemensam konsultation och ni båda var för sig behöver enskild konsultation.
Kolla upp en terapeut som är välrenommerad.
Det är väl värt pengarna och jag talar av egen erfarenhet.
Lycka till!

Anonym Jag; nu behöver du skärpa dina sinnen en liten aning och förmå dig själv att ta fram åtminstone en gnutta läsförståelse 

TS skriver mycket tydligt i jag-form och därför svarar jag till TS.

Du öppnar liksom ett helt annat kapitel än det som TS frågar om, eller hur?

Mitt tips och mitt förslag framgår av mitt svar.
Men den självklara grunden för TS är ju att först fastställa för sig själv om hon älskar honom. Det är en självklar förutsättning för att mitt tips till TS ska ha någon som helst bäring. 

Att du ens kan inbilla dig själv, och dessutom försöker inbilla TS, att hennes partner (HAN som du skriver) skulle kunna lösa och bota att TS har en egen personlig förtroendekris är helt enkelt obegriplig.

Visst kan det ligga något i dina egna åsikter och uppfattningar om otrohet osv, men det har ju ingenting med TS trådstart att göra. 
Tvärtom så väljer du att öppna upp ett kapitel som snarare spär på TS förtroendekris (!).

Men om jag läser dig rätt i denna tråden och i andra trådar så är det din personliga önskan att TS förhållande ska krascha och ta slut, liksom du önskar att alla andra förhållanden som varit utsatta för otrohet tar slut på samma sätt.

Jag tycker du är ute i ogjort väder när du driver din egen personliga tes (vendetta?) på andras bekostnad.

Till TS vill jag säga ett stort lycka till.
Låt inte "Anonym Jag" och liknande domedagsprofeter få störa dig. Flera av dem har förmodligen egna obearbetade problem.
Det finns väldigt många förhållanden som klarar av en otrohet och många par, ofta kanske tack vare professionell hjälp, som klarar av att gå vidare stärkta, lyckligare och med en starkare kärlek.
Jag talar av egen erfarenhet. 

Möjligen en liten fråga, som jag tror alla utom du ändå förstår svaret på.
Varför anser jag att hon och inte han ska boka terapeut?

TS skriver att det handlar om en förtroendekris.
Därför bör hon själv hålla i initiativet och inte överlåta initiativet till den som hon inte känner förtroende för.
Detta är högst elementärt för alla som begriper något.

Som jag sade, om det ska vara någon ide för hennes egen del så bör hon först fastställa helt enskilt och egoistiskt för sin egen del om hon älskar honom.
Under förutsättning hon gör det så blir det först i nästa steg relevant att fastställa om han älskar henne.
Även detta är en självklarhet för alla som begriper något.

I en förtroendekris bör det vara hon som för sin egen del först fattar beslut om ifall hon vill att de ska gå i terapi. Hon ska självfallet inte överlåta beslutet till honom för vilken hon (för tillfället?) inte känner förtroende för.

Anonym Jag; du bara ältar om vem som gjort fel och vilka skyldigheter han har.
Men detta är helt ointressant innan TS vet var hon själv står och att hon faktiskt känner förtroende för sig själv och för sina egna känslor innan hon kan börja bygga upp sitt förtroendet för honom.
Vad som krävs av honom för att hon ska kunna bygga upp sitt eget förtroende för honom blir då nästa steg. Först då blir det relevant att utröna fel och vilka skyldigheter han har.
Men min åsikt är given, om hon kommer så långt, så har han självfallet långtgående skyldigheter och mycket stort ansvar. Något annat har jag aldrig sagt!

Snälla Anonym Jag; Lägg av nu. Ägna dig nu åt tråden, trådstarten och åt TS.
Och ta dig en rejäl personlig funderare.

Intressanta tankar och svar. Vi är idag gifta och har precis fått barn. Jag är absolut inte i tankarna att lämna honom men jag är väldigt ledsen... Det som jag var/är så rädd för har hänt och det känns bedrövligt. För att jag ska kunna reda ut detta har jag faktiskt sökt hjälp för att kunna bearbeta och inte hamna i ett svartsjuke träsk som är på väg med en himla fart. Alla är för mig misstänkta och jag drömmer massa mardrömmar hela tiden. Jag har fått ut mina aggressioner på honom och jag ser hur dåligt han mår och hur mycket han ångrar det. Jag tvivlar inte på att han lider precis som jag. Men jag vill att lidandet och krisen ska vara över snart så att jag kan lägga min energi på viktigare, roligare och konstruktiva saker istället. Vi har valt varandra och vill vara med varandra och då måste man kämpa på och gå vidare. Jag är dock fortfarande fylld av agg, bitterhet och rädslor. Känslor av otillräcklighet och sorg. Jag är så ledsen för detta och jag tycker att det är så himla tråkigt. Men jag tänker inte ge upp och gräva ner mig i sorg. Allt annat i vårt förhållande är så härligt och värdefullt. Därför vill jag inte att det ska få förstöra allt.

Mina tips och mina antaganden var inte ogrundade, trots att vissa här har försökt håna och misskreditera mig.

Han skrev sexuella saker till en tjej som han var betuttad i och som han tidigare träffat. Han skrev om mig.... "om jag inte var tillsammans med xxxx skulle jag...". Detta var fem år sen!! Mycket har hänt sedan dess. Men jag tänker på det mycket. Är det töntigt att jag blir så ledsen? Att jag ältar det? Det är kanske inte så stort som jag gör det? Jag känner mig så lost fortfarande... Är jag tramsig? Det var ett litet snedsteg? Eller?

Du befinner dig i en relationskris. Du har fått reda på något som berör dig mycket.

Du ältar inte, du försöker förstå och bearbetar. Det spelar ingen roll när det hände.

Du äger dina känslor och hur du reagerar. Så du måste få göra det på ditt sätt.

Känner du att du fastnar så ska du söka upp någon som hjälper dig att strukturera upp det som händer i ditt inre. Tar du god tid på dig nu så får du det mer ordentligt gjort. Och slipper den stora oron senare i livet. Och lägg ner eventuell självmobbing.