Andelen lågutbildade män som blir pappor sjunker drastiskt
För mig är det inte statusen eller rikedomen I SIG som drar. Jag har inget behov av att skryta för omgivningen, att visa upp statusprylar etc.. Jag ser sådant som enbart fånigt.
Att jag faller för "lyckade" män beror nog snarare på att de har egenskaper som ÄVEN gör dem lyckade i arbetslivet. Energi, entusiasm, självförtroende, driv, tävlingsinstinkt, testosteron, en positiv livssyn. Jag skulle inte kunna bli intresserad varken av en man som inte får något gjort på grund av en inre tomhet, psykiska problem etc., eller av en man som är nöjd med att gå mellan datorn och TV:n och äta snask. Det "drar" inte, det lockar inte.
...sedan är det en annan sak, att när man verkligen ÄR tillsammans med en karriärman - vilket jag har varit under några år som ung - så kan man börja reta sig på det också. Att han aldrig är hemma, att man ser till honom så litet, att jobbet och diverse nätverk med människor verkar vara viktigare än man själv är... Att ha barn med en sådan man, och vara tvungen att sköta hela markservicen själv, skulle vara extremt jobbigt. Lagom är nog bäst när det gäller detta som allt annat: varken karriärlejon eller latmask, utan kanske en trevlig och bildad lärare eller bibliotekarie..?