Jag vill ligga med min kollega, är gift

Hej,

Ojoj vilken rysare. Eftersom jag varit med om precis samma sak själv (hade dock inte barn) och inser både problematiken och allvaret så känner jag att jag måste kommentera.

Som så många har sagt här tidigare så måste du fatta ett beslut TS. Riktigt tufft. Det lutar åt att du måste avstyra förälskelsen, med tanke på att du inte vill förlora det du har. Förälskelser är fantastiska och man vill ju verkligen ta tillvara på dem, men du kommer förmodligen känna dig stärkt och gladare av att bevisa för dig själv att du klarat av att hantera situationen också.

Tips är att försöka avdramatisera situationen på alla tänkbara sätt. Sluta var flirtig och bygga upp spänningen - att bryta all kontakt ala nolltolerans kan dock riskera att bara öka trånandet så tillåtna medel kan ju vara att umgås med kollegan på kompisnivå, kanske ta vara på relationen på ett annat sätt än som ett kärlekspar etc.

Om du inte orkar själv så kan en sista utväg vara att berätta för din partner och säga att du behöver en paus för att rädda förhållandet. Flytta ut tillfälligt. När du väl är ?ute i kylan? kanske dina känslor för partnern kan ta över igen, lite som en reality check/uppvaknande. Detta alternativ bör dock helst undvikas eftersom det delvis innebär att du skjutet över en del av problemet på din partner och familj. Men det kan de förhoppningsvis överse med om du förklarar att det är för att rädda förhållandet.

Oavsett vad du gör i slutändan så har jag ett MYCKET tydligt råd/order: gör INGENTING av förälskelsen med kollegan innan du BESLUTAT dig för vilken väg du ska vandra.

Få inte moralpanik över dina knepiga känslor och din situation, eller vad du beslutar dig för. Detta är livet. Däremot; hantera situationen vuxet och moraliskt rättvist mot alla parter och även mot dig själv. Agera korrekt och ?professionellt?.

Du har gett mig intrycket att du har problem med dina känslor.

Min bedömning är att du och många som skriver i denna och i andra trådar som handlar om s k otrohet tillåter sig själva att styras helt av sina egna känslor.
Förmodligen är många så svartsjuka och avundsjuka att de har ett behov försöka försäkra sig om att deras egen partner alltid skulle berätta allt för dem. Därför ställer de alltid och generellt detta krav även på andra.

Vad är egentligen din eller någon annans svartsjuka och avundsjuka? Det är ju bara känslor, eller hur?
Varför tillåter sig så många att styras så av sina känslor att de blir så extremt svartsjuka, avundsjuka och/eller missunnsamma?

Jag tycker det är intressant att resonera runt frågan och jag undrar fortfarande så där i största allmänhet: 
Rent faktabaserat, vad är det som är så himla dramatiskt med att ens partner har en tillfällig sexuell upplevelse med någon annan? 
Alltså om allt annat är lika, t ex att vår ömsesidiga kärlek till varandra är opåverkad eller kanske tom starkare?

Och om jag aldrig får reda på det: 
Vad är då rent faktabaserat, de negativa konsekvenserna?

FYI; på dessa mina funderingar har vare sig du eller någon annan hittills kunnat ge några vettiga svar eller ens några vettiga tankar.