Anonym (M) skrev 2018-11-21 11:25:41 följande:
Känner igen mig så mycket i allt du skriver...
Lever tillsammans och har barn med en jättefin man, som jag upplever uppvisar tecken på bristande social interaktion och vissa drag av Aspergers.
Han är otroligt snäll, vacker och omtänksam men har bland annat jättesvårt att sätta gränser, se sociala koder, interagera med andra (ögonkontakt, visa intresse för andra, veta när och hur man ska prata och vad man kan prata om), stort behov av rutiner och att planera, men låter andra dominera och köra över honom.
Det har förvandlat mig till en lejonmamma; som skyddar honom, försvarar honom och sätter gränser å hans vägnar.
Han kan känna sig tacksam att jag gör detta, men han ser inte vad det gör med mig - på sikt.
Jag blir syndabocken i hans familj, den ?onda? sambon. Dessutom känner jag mig som hans mamma.
Hemma är det jag som roddar med det mesta: hushåll, håller reda på viktiga datum, håller efter relationerna till vänner och familj.
Det finns ingen initiativkraft hos honom och inget genuint intresse att t ex upprätthålla nätverk med vänner, kollegor och familj.
Trots att han har potentiella, jättefina vänner och kollegor.
Han bara ?är?...
Drivet finns inte - såvida det inte handlar om hans specialintressen: Mat och bilar.
Han kan planera i dagar när det kommer till vad man ska äta för middag under veckan. Under lediga dagar görs stora planer för var och när man kan äta och genom alla år har det funnits en ganska stor fixering vid mat och ätande. (Han är ej överviktig) Det är otroligt stressande att leva med, då jag själv tampas med pcos och Hypotyreos, har lätt att gå upp i vikt och försöker att balansera mitt intag.
Han kan då fnysa åt mig och agera helt oförstående, som att: ?Meh.. man måste väl ÄTA?!!?
Klart att man ska äta.
Men inte vad som helst och inte jämt.
..Och livet kan inte kretsa kring mat!
I hans familj (bland hans föräldrar och syskon) har man skojat om det här och hans eviga fixering kring mat.
Men för mig är det ett jätteproblem.. och jag orkar snart inte med den stress det innebär: all tjat om mat och alla rutiner som ska hållas. Maten är det enda viktiga i livet.
Allt annat är sekundärt.
I relationen är han väldigt snäll, men det är också allt han är..
Han förstår t ex inte att det ibland kan vara trevligt att bli uppvaktad, få presenter. Att man måste arbeta på en relation.
...Eller att det kan vara trevligt att ta med sig en flaska vin när vi blir bortbjudna, att man kanske inte kastar i sig ett ton mat när man kommer hem till andra, osv..
Minns vid ett tillfälle då jag sjöng vid ett dop.
Värdparet och gästerna kom med uppskattande och fina komplimanger. Min sambo sa inte ett ord.
?Vad tyckte du?? frågade jag.
?Jo, det var väl fint? sa han snällt och pliktskyldigt.
Ibland gör jag mig i ordning.
?Tycker du att jag är fin??
Inget svar.
Osv osv..
Jag har tagit upp precis allt - gång efter annan.
Han tar åt sig en dag, sedan glöms det bort och rinner ut i sanden. Han förstår inte att jag menar allvar när jag säger att känslorna har svalnat och att jag drömmer om att leva ensam så småningom..
Ursäkta långt inlägg.
Som svar på ditt inlägg vill jag svara att: Ja, jag känner igen mig och jag tror mig förstå precis vad du menar.
Det är oftast väldigt fina människor, men hur mycket orkar man och hur ska man tackla detta?
Jag undrar om man inte får sätta upp en gräns för sig själv för hur mycket man ids ta och hur länge och sedan agera efter det.
Har du pratat med någon du känner förtroende för och vad säger de?
Tack för att du delar med dig! Vilken frustration, trötthet och sorg du måste känna!
Jag hade en kortare relation med en man som påminner om din beskrivning, och även TS kille.
Jag gick också vilse i hur jag ville att han skulle vara, och hur han faktiskt var. Jag ville inte acceptera hans tråkigt sidor och brister, och blev irriterad och försökte göra om honom. Det slutade med att han lämnade mig. På ett väldigt fint sätt försökte han förklara att vi nog var för olika, och att han kände sig otillräcklig och att vi nog inte kunde ge varandra vad vi ville ha.
Blev så himla ledsen, dels för att jag saknade honom och oss, och dels för att jag varit så egoistisk och ifrågasättande mot honom. Och kabske lite provocerad också av att det var HAN som var den mest klarsynta av oss. Fick mig en rejäl tankeställare faktiskt, vad hade jag hållit på med ungefär... Jag hade ju kört över både mig själv och honom i min totala ovilja se verkligheten, vägrat släppa taget trots frustrationer och eviga besvikelser.
Hoppas det ordnar sig för dig (M) och att TS också börjar tänka i andra banor.
Det är svårt, men man behöver ta sig själv på allvar och inte bara anpassa sig.
