För oss som försökt mer än 8 månader

Känner igen med så himla mycket med stressen att missa. Men håller med, försök att ha sex varannan dag. Det räcker gott och väl. De gånger jag blivit gravid förut har vi inte ens haft sex på dagen vi fått positivt på ÄL-testerna. Utan dagen innan och dagen efter. 

Det är så jobbigt att gå runt med dom känslorna. Det är nu först de två senaste månaderna jag börjat stressa upp mig rejält, det har liksom snart gått ett år och det är frustrerande att varje månad känna att man börjar om på ruta 1.

Hur länge försökte ni innan ni blev gravida?

5 år och två missfall innan det blev levande barn.

Å, vilken lång väntan. Är glad för er skull att det gick vägen tillslut.

Tack. Ja, det var väldigt påfrestande. Speciellt den andra gången det gick åt skogen. När det väl gick vägen blev det istället två på en gång Snart är det 6 år sen det plusset.

Hur går det för er och hur mår ni?

Hej

Jag är 26 och mannen snart 30. Slutade med preventivmedel i april 2022. Haft ägglossning men inget tar sig, käkar vitaminer och känner bara hopplösheten..

Kan inget annat än att hålla med, vi bokat tid för att börja utredning till slutet av april då vi har passerat 1 år då. Känns som varför är de så svårt för oss, känns som de inte kommer hända...

Hej! 

Sitter vid köksbordet och hittade precis er tråd. Imorse tog jag ett grav test,  negativt igen för hundrade gången känns det som. Vårt åttonde försök. Känns så frustrerande och tungt allting. Samtidigt som jag är orolig för att tappa suget och lusten med att  känna för mycket "negativa" känslor.

Varje månad är det som att jag och mannen sitter vid köksbordet och försöker lägga upp en ny strategi. Den här månaden ska vi tänka såhär istället och göra si och så men så verkar det ändå inte leda någon vart. 

Jag har längtat efter barn sedan jag var 15-16 år och nu är jag 29. Visst det är inte supergammalt men för mig som trodde jag skulle få barn senast när jag var typ 20 har det varit en låååång väntan. 😅 Så på ett sätt är jag bra på att vänta... Vänta på att bli klar med utbildning, vänta med att få jobb, vänta på rätt boende, vänta på att min partner ska bli redo osv. Osv. 

Detta blev en liten novell, ber om ursäkt för det! 

vad gör ni för att hålla uppe modet? Vad kör ni för startegier?

Kärlek och pepp till er alla! 

Skäpp strategierna, släpp testande och försök ta några månader och bara gör det som känns bra. 

Vårt första barn tog 2,5 år och det va kämpigt. Hjälp går ju söka efter 1 år så gör det direkt. Andra tog 7 månader men då var vi beredda att det inte skulle gå alls. 

Det är inte kört för att det gått 8 månader men det är länge och efter som hjälpen först kan komma efter ett år hade jag bara släppt allt de här sista 4 månaderna och försökt gör det bästa av tiden, kolla upp var hjälpen finns och levt det bästa liv ni kan göra. 

Jag håller tummarna att guldägg kommer! 

Hej pangsippan93.

Vet ärligt inte hur man håller humöret uppe. 
Hade ägglossning i början och veckan och nu är de bara försöka få tiden att gå.

Jag är 33 år och känner att min tid rinner ut, vet att man inte ska planera men hade tänkte två barn innan 35 år, kan man ju glömma nu.

Jag vet inte hur man håller hoppet uppe. Men denna månaden testade jag rosenrot, munkpreppar och bidrottninggele. Ägglossningen mer intensiv och ev första gången ägglossningen märks när jag trampar (andra månaden med temperatur mätning).
Så i mitt fall så kan det varit stress som blockerat äggen från att lossna tidigare, jag vet inte.
Men min storasyster som är 35 är gravid med sin första och hon var gravid utan att veta när de sa att de skulle börja. 
Jag har inte varit aktiv här inne sedan mensen kom i februari för det känns som alla i närheten blir gravida men inte vi.

Jag och min partner har försökt i över ett år nu, vet att det inte är så länge men... Vi har precis gjort en utredning (vi ställde oss i kö innan ett helt år hade gått pga stressade över min ålder) och allt såg bra ut för båda två. Jättebra till och med, enligt läkaren. Ägglossning och mens är helt regelbundna. Nu står vi i kö för IVF, men kön är lång och jag blir äldre. Jag är över 35, det var inte meningen att vi skulle vänta så här länge innan vi började men livet kom i vägen och åren gick. Alla runt omkring mig har plussat efter ett-två försök men här händer det ingenting. Mina yngre syskon har fått barn för länge sedan. Jag skäms över det här men efter att vi försökt ca sju gånger utan resultat började jag verkligen bli helt knäckt varje månad när mensen kommer. Jag har försökt att prata om det med kompisar, men de förstår mig inte eftersom de inte har varit i den här sitsen själva. De säger bara att jag måste slappna av, att det är på grund av att jag inte slappnar av som det inte blir någonting. De menar självklart väl, men det är 1. inte sant och 2. jäkligt knäckande att höra att det är mitt eget fel att jag inte kan bli gravid när jag försöker berätta att jag är ledsen över att det inte blir något. Men jag förstår självklart att de inte menar något illa, de vet väl bara inte vad de ska säga. Jag känner mig bara väldigt, väldigt ensam just nu.