Stor kram till alla er som har det tufft just nu!
Här är en till som har jobbig "växtvärk".. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är två där inne men mentalt är det ju jobbigt eftersom det gör ont. Annars går jag mest och längtar tills nästa vecka då vi får se våra små igen!
Känner igen mig i den där känslan :P Jag har ju bara min molvärk. Och när den kommer så är jag sådär ååh nej inte igen, för den är så obehaglig. Men när den hållt sig borta typ hela dagen då blir man istället men va fan var är den där molvärken!!
Samtidigt som även molvärken i sig gör mig orolig också. För när jag var gravid som tonåring hade jag verkligen inga symptom alls fram till v.14...Så jag har ju typ förväntat mig inga symptom.
Man får tänka positivt. Även om det finns luringar där ute så räknas ju faktiskt MA och ofostrig graviditet in i missfalls statistiken så dom tillhör ju dom där 20-25% missfall. Utomkveds är ju ännu ovanligare ca 1-2% utav alla gravida drabbas. Druvbörd är ännu ovanligare där mindre än en 0.5% av alla graviditeter slutar med det. Så kontentan är ju att ca 75%-80% utav alla kända graviditeter går bra och slutar med en liten bebis.
Jag tror att man ska tänka positivt och tänka att det är mycket lättare att tillhöra 75-80% gruppen än den där lilla tråkiga gruppen. Sen är det ju så att har man tillhört den där lilla gruppen en gång så kan det ju vara svårt att släppa tankarna. Men när man säger att missfall är vanligt då pratar man trots allt om 20-25%. Vilket jämfört med exemeplvis utomkveds är vanligt. Men i det stora hela så blir missfall ändå inte så vanligt.
Och ännu positivare statistik blir det ju om man också kollar på misfallsstatistiken där av missfallen så sker 80% innan v.12 och 97% utav dom sker föratt hjärtat inte kom igång. Så efter att man sett ett hjärta slå så är det bara 3% i den här 80% gruppen som får ett missfall.
Det tar ju tid att smälta. Men man ska nog vara försiktig med att älta negativa tankar. Jag själv har också haft mycket otur i livet. Det känns som att nästan ingenting går min väg och alla andra har det så lätt medan jag själv får kämpa för minsta lilla. Men det jag har lärt mig är att man kommer dit förr eller senare ändå. Och ens liv blir ändå väldigt rikt på erfarenheter föratt man fått kämpa. Man lär sig även tacksamhet tycker jag på ett annat sätt.
Vad gäller graviditet så har ju vi fått kämpa med behandling och så. Men samtidigt så har jag en så stor tacksamhet föratt min kropp är där den är just nu. Och jag njuter av stunden att den iallafall kommit hit. Sen är varje litet steg frammåt en typ av tacksamhet föratt den fortsätter leverera. Men visst har jag en oro i grunden, men jag försöker verkligen trycka undan den. Och tänka att det är ingen ide att oroa sig för det finns ändå inget jag kan göra, det får gå som det går. Men trots det så är jag ju ändå spänd inför VUL men jag försöker se det som en milstolpe och liksom lova mig själv att ser vi hjärtslag då ska jag sluta oroa mig. Liksom ha en typ av kontrakt med sig själv föratt släppa oron. Och då känns det mer överkomligt att hit men inte längre.
Careful what you wish for. Nu mår jag så illa att jag hulkar. Någon mer som mår extremt mer illa när de är lediga än på jobbet?
Snarare man förstår inte hur svårt det är när man väl vill :P Jag blev gravid i tonåren (17 åring). Hade sex en gång då jag råkade missa min p-spruta med 3 dagar, och blev gravid. Vad är odsen för det?
Nu denna gången lyckades vi visserligen på första försöket också när det väl kom en ägglossning som vi kunde detektera. Men vi hade sex typ varje dag och inte en gång :P
Hej och välkommen till de nya som hittat hit!
Angående molvärk så har jag också massor, det både drar och hugger och spänner och molar om vartannat.
Gällande träning så ska det inte vara nån fara om man inte har en högriskgraviditet eller liknande. Jag får inte bära tungt eller hårdträna pga tidigare prematur förlossning plus att jag nu bär tvillingar. Men jag tänkte kika fram i vår efter gravidvattenjympa, det verkar så härligt!