Klippa med sonen
Vi har bott som skilda i 11 år. Sen sonen började högstadiet har det varit problem med motivationen att lyckas i skolan. Halva tiden har han bott hos pappan. Nu går han sista året på gymnasiet och har bott nästan helt hos pappan i 1,5 år.
Det finns en enkel förklaring till det, pappan ställer inga direkta krav på sonen när det gäller skolarbete och ansträngning i övrigt. Han vill vara en snäll pappa.
Pappan håller med om att vi måste hjälpa sonen att prioritera rätt när vi pratar om det, han lovar att sitta ner med honom och hjälpa honom få saker gjorda. Eller att övningsköra. Sen händer inget. Båda bara struntar i att leverera. Detta har lett till att sonen har stora problem att klara skolan och körkortet vilket i sin tur lett till väldigt låg tro på sig själv.
De har också haft en form dör pappan frågat sonen ?har du jobbat med läxan?, sonen ljuger och säger ? ja, i två timmar?, då nöjer sig pappan med det och kollar inte mera. Så har det varit sen sonen började 6:an.
Sonen är begåvad i skolan om han bara anstränger sig, men i och med att den viljan inte finns så blir det ingenting. Han är också sen i mognaden så han inser inte själv vad som ör bäst för honom själv.
Jag är nu redo att släppa taget helt om hela situationen ett tag för att rädda mig själv. Alla oinfriade löften från dem att få saker gjorda ger mig regelrätt ångest och jag kan inte påverka dem, jag måste inse det. Pappan tycker att jag ger sonen dåligt självförtroende för att jag har förväntningar på honom att han ska anstränga sig. Där kan man väl säga att vi inte direkt är överens.
Detta smärtar mig så enormt. Att ge upp och släppa taget om sonen är det svåraste jag gjort, men jag kan inte ha det så här. Vill de göra det hela på sitt sätt så spelat det ju ingen roll hur mkt jag står vid sidan och stångar mig blodig, det händer ändå inte.
Jag tar gärna emot goda råd. Familjerådgivning har jag föreslagit, men pappan vägrar gå med.