En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Dag 3 här och lite så lagom bitter när jag fått reda på att ett ex som var "bekräftat infertil" väntar barn med sin nya. Glad för dem, för de är så himla fina människor, men jag och min man har försökt i 2,5år utan ett endaste litet plus. :( 
Jag är 34, min man 38 och ingen av oss har barn sen tidigare. Vi har varit en vända inne på RMC i Malmö (lång historia, något av en besvikelse), blivit nästan friskförklarade (jag har mild endometrios och ett väl liggande myom), och kämpar vidare på egen hand. 
Den här gången hade jag helt galet mycket symptom för att vara jag, men plussade aldrig. Mensen kom på den dag den skulle, men har varit udda så misstänker att det eventuellt var ett väldigt tidigt missfall. Så nu blir det en paus, ska återhämta mig och komma till ro med skiten igen, och så hoppas vi på ett julplus istället.

Börjar dock känna av åldersnojan nu, och deppar ihop mig flera dagar i början på varenda ny cykel. Är så avundsjuk på de som tar det med en klackspark, som tycker livet är ju gött ändå oavsett, och bara tuffar på. Jag har det så himla bra på så många sätt, men barnen fattas mig. Det är inte bara att uppskatta allt man har när hjärtat är ett svart hål. Som att säga till någon med klinisk depression att bara "rycka upp sig".

Hej Chandos!

Vi var rätt inställda på insemination, men trots att vi uppfyller kraven nu så tryckte läkaren på för IVF bara för att första läkaren vi var hos hade skickat en remiss för det (och då sagt att det var läkaren på RMC som till slut skulle bestämma vilken behandling som var lämpligast).
Jag har endometrios och har sett lite för många vars tillstånd har förvärrats väldigt kraftigt av hormonerna man får vid IVF så jag är rätt avigt inställd till det, vill inte riskera att behöva operera bort något (och särskilt när vi uppfyller kraven till den mycket snällare inseminationen!).

Ja, alltså det finns ju de som blir gravida utan problem en bit upp över 40, så det ska inte vara nån jättefara nu vid 34. Jag har dessutom läst flera engelska studier som visar på att det är först efter 40 som fertiliteten dalar märkbart, inte vid 30 eller 35. Men man är så matad med att efter 35 är det typ kört, så hjärnan bråkar ibland. :P

Hur långt komna är ni i det hela?

Ja, det där med att inte tänka på det eller "sluta försöka så kommer det"... De kunde ju inte be mer om en örfil liksom. 
Jag slutar inte tänka på det, och jag slutar inte låta det ta plats i mitt liv för det är så himla viktigt för mig och oss. Det jag däremot jobbar på är att låta andra saker ta mer plats Också, och försöka komma ihåg att vara mer tacksam för det jag redan har. Mest för att det hjälper till att lätta lite på bördan, jag gör mig själv en gnutta gladare när allt känns skit för att det aldrig tar sig. 

Hoppas utredningen går bra för er!

Lider med dig, de 2 veckorna är odrägliga.. Tummar hållna!

Läkaren sa bara att remissen gällde IVF, men jag orkade inte bråka just då så vi sa att vi skulle tänka på det. Jag planerar dock att ringa till dem och kräva insemination till våren om inget hänt tills dess. :) Vi uppfyller ju alla krav, så de kan egentligen inte neka oss. Jag har endometrios och har tidigare reagerat väldigt illa på hormoner generellt, så jag är väldigt orolig för att en IVF-behandling hade fått skiten att typ explodera och sprida sig hejvilt, och förstöra mig invändigt så jag inte alls kan bli gravid (haft bekant som råkat ut för det).

Så ja, nu chillar vi så gott det går och försöker att bara ha kul och följa de naturliga hormonerna och hoppas på en fin julklapp! :)