En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Hej,

Vet inte om den här tråden är aktuell fortfarande. Vi gjorde infertilitetsutredning i slutet av 2016 då jag slutade med p-piller 2013 och ingenting hände. Mensen började försvinna 2013 och hoppade över ibland 3 månader ibland mer. Har aldrig fått utslag på äl-tester. 2016 konstaterades att jag har lågt amh, man såg även få äggblåsor på ultraljud och man kunde även se att äggstockarna börjat skrumpna. Jag kommer därmed att hamna i förtidigt klimakterie. Vi försökte med IVF privat i mars 2017, tyvärr fick man vid första försöket endast fram en äggblåsa, vid andra försöket blev det inte någon äggblåsa alls. Vi fick inte fortsätta med IVF på den kliniken och de sa att äggdonation var vårt enda alternativ. Vi bestämde oss för att testa ett till IVF försök på en annan klinik och därefter göra äggdonation. Men i juni 2017 blev vi spontant gravida! Nu har vi en son på 19 månader :) ska även tilägga att jag idag är 31 år.

Jag hoppas att min historia kan ge lite hopp till någon därute som kämpar!

Med syskonförsök är vi tillbaka i samma situation igen. Har nu försökt få syskon till vår son i 11 månader, började försöka november 2018, i september 2019 började vi med ägglossningsstimulering på klinik med gonal f, första och andra försöket fick vi en äggblåsa varje gång, men vi blev inte gravida, nu på tredje omgången blev det inte någon äggblåsa alls. Läkaren kunde bara se att det fanns två pyttesmå äggblåsor som "var på vänt" i reserven om jag förstod det rätt. Hon var inte särskilt positiv och sa att vi bör tänka på äggdonation.

Självklart är det lättare att hantera alla känslor och besvikelse denna gången då vi har en son. Men det är ändå en sorg att inte kunna få ett syskon och det är så frustrerande att min kropp inte fungerar. Många av våra vänner ska få nummer 2 nästa år, så det blir ytterligare en påminnelse. I dagsläget är inte äggdonation aktuell då jag inte har landat i det och har svårt att tänka mig att syskonen inte är helsyskon, vi får se om fyra år kanske. Planen nu är att testa IVF långt protokoll efter vår sista omgång med gonal f, mest för min egen skull så att jag kan känna att vi testat allt. Vore skönt att få skriva av sig lite med andra som också försöker!

Dag 3 här och lite så lagom bitter när jag fått reda på att ett ex som var "bekräftat infertil" väntar barn med sin nya. Glad för dem, för de är så himla fina människor, men jag och min man har försökt i 2,5år utan ett endaste litet plus. :( 
Jag är 34, min man 38 och ingen av oss har barn sen tidigare. Vi har varit en vända inne på RMC i Malmö (lång historia, något av en besvikelse), blivit nästan friskförklarade (jag har mild endometrios och ett väl liggande myom), och kämpar vidare på egen hand. 
Den här gången hade jag helt galet mycket symptom för att vara jag, men plussade aldrig. Mensen kom på den dag den skulle, men har varit udda så misstänker att det eventuellt var ett väldigt tidigt missfall. Så nu blir det en paus, ska återhämta mig och komma till ro med skiten igen, och så hoppas vi på ett julplus istället.

Börjar dock känna av åldersnojan nu, och deppar ihop mig flera dagar i början på varenda ny cykel. Är så avundsjuk på de som tar det med en klackspark, som tycker livet är ju gött ändå oavsett, och bara tuffar på. Jag har det så himla bra på så många sätt, men barnen fattas mig. Det är inte bara att uppskatta allt man har när hjärtat är ett svart hål. Som att säga till någon med klinisk depression att bara "rycka upp sig".

Hej Amidina!

Varför blev det bara en vända på RMC? Jag går också där. Är också 34 och har sagt ett par gånger till läkarna att jag börjar bli orolig för min ålder, men de menar att jag är ung i sådana här sammanhang, så försöker lyssna på det. Håller tummarna att du får ett plus till jul!

Hej Chandos!

Vi var rätt inställda på insemination, men trots att vi uppfyller kraven nu så tryckte läkaren på för IVF bara för att första läkaren vi var hos hade skickat en remiss för det (och då sagt att det var läkaren på RMC som till slut skulle bestämma vilken behandling som var lämpligast).
Jag har endometrios och har sett lite för många vars tillstånd har förvärrats väldigt kraftigt av hormonerna man får vid IVF så jag är rätt avigt inställd till det, vill inte riskera att behöva operera bort något (och särskilt när vi uppfyller kraven till den mycket snällare inseminationen!).

Ja, alltså det finns ju de som blir gravida utan problem en bit upp över 40, så det ska inte vara nån jättefara nu vid 34. Jag har dessutom läst flera engelska studier som visar på att det är först efter 40 som fertiliteten dalar märkbart, inte vid 30 eller 35. Men man är så matad med att efter 35 är det typ kört, så hjärnan bråkar ibland. :P

Hur långt komna är ni i det hela?

Ååå vad man ömakar man kunde dra ihop en träff med alla i samma situation. Jag ärmprecis fyllde 30 och försökt bli gravid över 1 år. Ja tycker det är tufft att inte ha någon att prata med om situationen. Ingen förstår. Nu blir jag mest ledsen öch överkänslig när ja ser gravida kvinnor eller små barn. Vill så gärna själv uppleva. Avskyr att få frågan när jag och min man ska ha barn. Det hugger liksom till i hjärtat. Vi har precis börjat en utredning. Hoppas på att allt ska gå bra för oss. Vänner och bekanta förstår inte, de vara säger att ja vill bli gravid för mkt..tänker på det för mkt å då låser det sig. Vilket gör mig så jädra ledsen och förbannad. Ja det är alltid bra att reflektera med likasinnade.

Ja, det där med att inte tänka på det eller "sluta försöka så kommer det"... De kunde ju inte be mer om en örfil liksom. 
Jag slutar inte tänka på det, och jag slutar inte låta det ta plats i mitt liv för det är så himla viktigt för mig och oss. Det jag däremot jobbar på är att låta andra saker ta mer plats Också, och försöka komma ihåg att vara mer tacksam för det jag redan har. Mest för att det hjälper till att lätta lite på bördan, jag gör mig själv en gnutta gladare när allt känns skit för att det aldrig tar sig. 

Hoppas utredningen går bra för er!

Förstår. Vad säger läkarna när ni vill göra insemination? Kanske kan ni be om att få testa det först, och om det inte går gå över till IVF? Vi hade motsatt situation, vi ville gärna gå direkt på IVF, men läkarna vill att vi gör tre inseminationer först. Men så träffade vi en läkare som nådde en medelväg och sa att vi kan testa en insemination och sen gå över till IVF.

Vi gjorde inseminationen i fredags. Det är vår första behandling efter att ha försökt i nästan tre år. Vi är oförklarligt barnlösa. Så nu känns det som två väldigt långa veckor innan vi har ett resultat.

Vad är er plan? Försöker ni själva nu fram till jul?

Lider med dig, de 2 veckorna är odrägliga.. Tummar hållna!

Läkaren sa bara att remissen gällde IVF, men jag orkade inte bråka just då så vi sa att vi skulle tänka på det. Jag planerar dock att ringa till dem och kräva insemination till våren om inget hänt tills dess. :) Vi uppfyller ju alla krav, så de kan egentligen inte neka oss. Jag har endometrios och har tidigare reagerat väldigt illa på hormoner generellt, så jag är väldigt orolig för att en IVF-behandling hade fått skiten att typ explodera och sprida sig hejvilt, och förstöra mig invändigt så jag inte alls kan bli gravid (haft bekant som råkat ut för det).

Så ja, nu chillar vi så gott det går och försöker att bara ha kul och följa de naturliga hormonerna och hoppas på en fin julklapp! :)

Inte skrivit i tråden på ett tag. Jag har försökt 1,5 år och vi väntar på att få starta med letrozol, hade en cysta så därför fick jag inte starta med det i september som va tanken från början, så nu ska jag vänta in december och förhoppningvis få börja med letrozol ev operera bort cystan om den är kvar. Denna väntan är så otroligt jobbig. Man vet inte hur man ska orka typ.

Jag är bara så orolig att de aldrig kommer gå, man ser vänner få barn hit och dit och det är ganska jobbigt att vara den som inte kan.

Ni som har ätit letrozol hur har det gått för er?

Hej alla fina människor!

Vill gärna va med här i tråden då jag blir helt frustrerad och ledsen på detta med att försöka skapa en bebis. Var väldigt aktiv här på familjeliv för ca 3år sedan då hade vi försökt 1år att bli gravida blev även gravid efter 19månader ?äntligen var de våran tur? en vecka senare så kom blodet och tårarna, ett faktum de var inte våran tur än.

3 månader innan detta hade vi sagt att om vi inte blivit gravida på 3 månader till så skulle vi göra en utredning. Okej efter några månaders depp var jag på g igen ?jag kan ju faktiskt bli gravid? så försök efter försök blev det.. efter 20 månader ytligare ?nä nu är det sommar om vi inte blir gravida under sommaren så söker vi hjälp i höst?

Jaha augusti kom och några dagar innan bim kom de typ en strimma blod. ?Hmm är mensen för tidig? Kom inget mer blod så på bim tog jag ett test ?OMG de var positivt!!!? Äntligen efter många tårar, dagen efter började blöda så smått igen. ?de kan inte vara sant inte igen?

Men efter en vecka med små små blödningar var testet fortfarande posetivt till och med starkare. Jaha ringer barnmorskan, kan vara så att du blöder fastän du är gravid inte alls ovanligt kom hit på tidigt samtal. ?Okej kanske ska detta gå ändå? någon dag senare fortfarande blödande lite ont i vänster sida kommer till samtalet och barnmorskan skickar mig till kvinnokliniken för vul i slutet av v6 är jag då.

På kvinnokliniken tar de blodprov, ok du har hcg i blodet men på vul finns inget mer än en tjock slemhinna. Kom tillbaka om två dagar så tar vi nytt blodprov troligen ett tidigt missfall. Två dagar senare japp de är ett missfall hcg har sjunkit till hälften. Tårar tårar tårar. Ska höra av mig om två veckor om gravtestet fortfarande visar plus.

Jaha blöder smått men lite mer, slutar inte, två veckor senare tar ett gravtest super starkt plus. ?Herregud vad är detta?? Googlar massa ni vet säkert hur det är, ja kanske utomkvedshavandeskap eller nä de borde göra ont. Men har ju haft lite stramningar på vänster nä men de ska ju göra ont. Jaha ringer får komma på en gång låter inte som de ska. Tar blodprov sitter och väntar 3 timmar för resultat svettandes och så nära till tårar. Efter 3 timmar får jag byta väntrum börjar bli så skakis.

En kvart senare får jag komma in. Hcg har stigit men inte alls normalt så ett vul måste göras. Två står och kollar mmm är de nått där i höger äggledare? Hmmm nja jag vet inte hämtar in en till jo de är någonting där ett utomkvedshavandeskap är det. Börjar gråta, kommer i chock och börjar frysa. Blir operation idag, vi ska fixa en säng. Efter detta är de som om jag ser allt som händer på avstånd detta händer inte....

Nu är det 2 månader efter operation fick ta bort en äggledare men fick behålla äggstockarna enligt läkare ser livmoder, vänster äggledare och äggstockar bra ut. Så nu är jag här nästa månad får vi börja försöka igen. Då har de gått 4år och jag fyller 34 känner panik för ålder, känner panik för att bli gravid igen men också panik över att inte bli gravid igen.

Ojoj detta blev ett långt inlägg var väll tvungen att få ut allt... I januari kommer vi söka om utredning antar att vi får det. Känner mig värdelös, känner att jag kanske blir straffad för att vi väntat för länge för att börja försöka eller söka om hjälp men jag har inte mentalt orkat helt enkelt men nu ska de ske så i vår hoppas vi på att få hjälp!

Ni i gruppen har säkert varit med om en hel del och ni ska veta att ni är starka det är inte lätt att någonting som ska vara så naturligt kan vara så svårt ibland!

Åh men fy vad jobbigt, så mycket du har gått igenom. Förstår verkligen din frustration. Hur mår du nu efter operationen? För oss tog det 4 år innan vi till slut blev gravida sommaren 2017. Vi sökte hjälp efter ett år, det var 2014, men då ville de inte göra en utredning för de tyckte att vi var unga, då var vi 26 år. I början 2016 stod vi på oss och fick göra en utredning. Då fick vi reda på att jag har väldigt lågt amh och troligtvis ägg av dålig kvalitet. Ni gör helt rätt i att söka hjälp, är skönt att åtminstone veta vad som är fel, och i ditt fall kanske det finns hjälp att få!

Nu har vi försökt få syskon i ett år och kört 3 hormonbehandlingar med sprutor, gonal f. Nu är vi på ÄL +15 efter sista behandlingen och negativt på grav test, så inväntar mens. Nästa steg för oss blir nog att testa IVF eller att göra tre omgångar till med ägglossningsstimulering, har bokat tid på ny klinik.

Jag hoppas att du får hjälp snart!

Jodå börjar må bättre nu efter några månader mådde inte alls bra efter operationen. Vi får precis börja försöka nu denna månad så väntar på äl i slutet av nästa vecka och hoppas på ett mirakel. Har haft äl två gånger sedan operationen så verkat som kroppen kommit igång. Va härligt att ni till slut blev gravida :) hoppas på att du snart är gravid igen håller tummarna för dig! Inte skoj att försöka 4år fy denna längtan som du och jag och andra gått igenom.

Vi har försökt 2 år nu snart. Hade också en cysta. Endometrios-cysta som opererades bort förra onsdagen. Så hoppas få testa letrozol sen, men har stopp i ena äggledaren, endometrios och mannen har få spermier. Vi är inställda på adoption nu.

Hej! Har inte skrivit i tråden tidigare, men har ni funderat på eller provat IVF? Vi är oförklarligt barnlösa trots att min ägglossning är för svag, får för låga värden för att bekräfta ägglossning. Fungerade inte med letrozol heller, men med hjälp av IVF är jag nu äntligen gravid efter 2 år.

Tråkigt att höra. Det tog oss upp mot ett år innan vi lyckades. Vi fick tid hos privat klinik för att kolla upp om det var något fel med oss. fick mina äggledare spolade, och direkt på den månad blev jag gravid!! 

Hej! Grattis till efterlängtad graviditet :). Härligt att det fungerade för er. Vi vill inte göra ivf. Jag vill inte gå igenom den processen och riskera att min kropp går sönder ännu mer. Tycker dock det är fantastiskt att möjligheten finns och har full förståelse för alla som gör ivf. Men för oss blir det adoption :)

Hej! Härligt att höra. Vi har försökt i två år nu. Jag har bara en fungerande äggledare, sällan ägglossning, endometrios och mannen har få simmare. Nu är vi inställda på adoption :)

[quote=80071643][quote-nick]Desire223 skrev 2019-12-01 16:35:55 följande:[/quote-nick]Hej! Härligt att höra. Vi har försökt i två år nu. Jag har bara en fungerande äggledare, sällan ägglossning, endometrios och mannen har få simmare. Nu är vi inställda på adoption :)[

Vi har också seriöst börjat fundera på adoption då min kropp uppenbarligen inte orkar eller vill. Tufft beslut att landa i. Har ni börjat processen?

Hej, 
Jag kom in i tråden och har bara läst några inlägg och nu kan jag inte låta bli att kommentera. Jag vet precis hur känslan känns att man är ensammast i hela världen. Att det bara är jag och min partner som inte kan få barn, frustrationen över att det fasen aldrig tar sig! Jag vet hur det är att gråta för det känns som att det är någon idé, att man bara vill ge upp.

Och det var precis vad som hände...  På en fest vi var på i somras frågade en kompis till oss (för säkert tredje eller fjärde gången) när det var dags för oss att skaffa barn.. "Är det inte dags snart??" Då brast det. Stressen för mina oregelbundna cykler, den olidliga längtan efter ett barn tillsammans med alkoholen gjorde att jag inte orkade eller kunde hålla ihop. Jag svarade rätt ut att det kanske inte är så lätt för alla.. Hans svar blev då att "Det är ju bara att ligga lite så har ni snart en unge".. Tårarna sprutade och jag röt rätt ut till honom att det är inte så för alla, vissa måste kämpa och det tar sig ändå inte innan jag stormade ut...

Summan av kardemumman är att en annan kompis till oss hörde detta och kom fram till mig senare under kvällen och sa att vi inte är ensamma. Dom kämpar också och hade gjort det i över 1.5 år. Sen kom ytterligare en kompis på samma fest, dom hade försökt aktivt i 2 år.. Och jag hade ingen aning!
Vi började prata och nu är vi 4 par i vår ändå relativt lilla kompiskrets som kan ventilera med varandra, gråta och hoppas.

Det jag vill säga med det här inlägget, även om det känns som att man är ensam, så kanske det finns någon i ens närhet som kämpar lika mycket som er. Jag har fortfarande samma längtan och stress som innan, men nu har jag flera utöver min sambo som jag kan ventilera till, som verkligen förstår hur det är att kämpa så som vi gör.

En dag är det våran tur! Stor kram till er alla där ute som kämpar  Fasen va starka vi är ändå!!