7 och 10åring spelar 18års spel i andra familjen.

Jag tror inte livet på automatik går åt helvete för att barn spelar våldsamma spel, men det är ju rätt onödigt. Det finns gott om intressanta spel med rimliga mängder våld så varför låta dem spela de mest grafiska?

Sen låter det ju skitdrygt med rutinerna, läggtiderna, läxorna, tandborstningen osv..

Men frågan är vad ni gör åt det egentligen, enskild vårdnad ändrar ju inte umgänget, om den andra familjen inte bedöms vara så farlig vid eventuell utredning att det blir restriktioner, vilket knappast låter troligt. Och barnen börjar ju snart bli så stora att de har rätt mycket att säga till om i frågan. 

Tror ni kommer längst genom att jobba på kontakten med barnen faktiskt, släpp inte era krav om läxor osv, men se till att ni har en rolig vardag där ni gör saker tillsammans, pratar med varandra och trivs. Svårt just nu kanske om ni har fastnat i fel mönster, men börja nånstans, och försök bygga en bra relation.

Lycka till!

Jag tror inte livet på automatik går åt helvete för att barn spelar våldsamma spel, men det är ju rätt onödigt. Det finns gott om intressanta spel med rimliga mängder våld så varför låta dem spela de mest grafiska?

Sen låter det ju skitdrygt med rutinerna, läggtiderna, läxorna, tandborstningen osv..

Men frågan är vad ni gör åt det egentligen, enskild vårdnad ändrar ju inte umgänget, om den andra familjen inte bedöms vara så farlig vid eventuell utredning att det blir restriktioner, vilket knappast låter troligt. Och barnen börjar ju snart bli så stora att de har rätt mycket att säga till om i frågan. 

Tror ni kommer längst genom att jobba på kontakten med barnen faktiskt, släpp inte era krav om läxor osv, men se till att ni har en rolig vardag där ni gör saker tillsammans, pratar med varandra och trivs. Svårt just nu kanske om ni har fastnat i fel mönster, men börja nånstans, och försök bygga en bra relation.

Lycka till!

Ojdå. Då har vi väl en socanmälan att vänta här också. Sonen, snart 10 år, spelar dark souls sedan länge. Han har just fått börja spela red dead redemption och assassin's creed om han "uppför" sig i spelet. Han känner själv vad som är för mycket och olämpligt (vi ser när han spelar).

Jag tycker spelen ger en bra möjlighet att prata om spelet, om känslor, när det är dags att sluta, att känna själv var gränserna går osv. Hade han härjat runt och lekt lönnmördare hade han kanske inte fått spela mer dock.

Han får tex inte spela typ Sonic eftersom han blir

stressgalen och skriker och slår i bordet.

Oj. Postade för tidigt.

TS, jag tycker nog att våldslekarna är mer bekymmersamma än att spela spel som har 18årsgräns. Kanske skulle barnen härja lika mycket utan spelen? Ungar snappar upp mycket i skolan, bland kompisar osv.

Att orosanmäla för att barnen spelar 18årsspel tycker jag är överdrivet ja. Även om ungarna leker våldslekar.

Jag tycker mig läsa in att ni anser att det är pappans brist på uppfostran, eller hans slapphet, som orsakat att barnen inte har respekt för mamman och dig. Fundera lite extra på det. Det är ni som styr vad som sker i ert hem och hur barnen ska uppföra sig mot er. Att skylla över på pappan låter bara som ett sätt att göra honom till syndabock för något ni själva bär ansvar för.

Klart det är svårt för barnen att växla boende med så olika uppfattningar och rutiner. Det borde ni få hjälp att jobba med och kompromissa kring. Men att barnen får spela vissa typer av spel är inget bevis i dig på att pappan är olämplig förälder.

Barnen berättar öppet vad de gör på pappaveckorna och frågar sedan varför de inte får göra sånt hos oss. Sedan tar vi kontakt med fadern och frågar om det är som barnen säger. Han bekräftar allt som oftast att det är så det fungerar hos dem, men att vi inte har något med det att göra.

Vi är helt övertygade om att söka ensam vårdnad är ett steg i rätt riktning och vi är inte det minsta rädda att vi anses vara ett olämpligt hem för barnen.

Det kanske inte leder någonvart med varken ansökan eller orosanmälan men det får vi ta då.

Jag förstår fortfarande inte vad ni hoppas uppnå med att ha ensam vårdnad.

Det är lite offtopic, men vi söker ensam vårdnad för att pappan sätter käppar i hjulen för oss när vi ska planera resor med barnen, endast för att det ska kosta oss mer pengar. Han nekar vård från bup till ett utav barnen som har med stor säkerhet svårigheter som skulle hjälpas med stöttning. Till och med bup själva säger att de skulle kunna ge barnet det stöd som krävs för att underlätta barnets vardag men pappan säger att det inte är något viktigt att ta tag i. Att det bara är barn-fasoner. Ensam vårdnad ger barnen öven möjlighet att ta del utav hela barnbidraget då det ändå är endast vpr familj som köper kläder inför nya säsonger m.m. Pappan handlar på loppis, någon gång ibland. Men allt som oftast "försvinner" kläder som tas med från skolan efter att barnen hämtas. Han går oerhört sällan på föräldramöten eller utvecklingsamtal för barnen och nekar mig som bonusförälder att hjälpa till med sånt eller att jag inte får följa med barnen till tandläkaren osv om det skulle behövas. Det är hans rätt att göra det, så fine. Det finns många fler exempel på varför vi söker ensam vårdnad men främst hoppas vi på att det kommer att underlätta vårat liv. Det ändrar inget utav hans då vårt syfte med ansökan är inte att neka hans rätt till umgänge med barnen.

Han klankar ner en hel del på barnen då han anser att vi gör barnen till mesiga snobbar. Förlöjligar barnens val utav kläder m.m. (ena barnet följer oftast med oss till affärer och deltar aktivt i inköp utav kläder m.m. Hon tycker mode och sånt är kul.) barnen utrycker sig att de skäms allt som oftast när de måste ha kläder som pappan har köpt åt dem för att det var billigt och lite halvtrasigt.

Visst vore det helt jädrans fantastiskt om vi kunde ha barnen på heltid istället, men det vill ingen utsätta barnen för. Barnen älskar ändå deras far på ett sätt, som man gör. Sedan är det ju såklart mycket roligare där borta. Inga läxor eller ansvar. Bara tvspel och sitta uppe hur länge de vill m.m. Barnen har "kompisar" där som egentligen inte ör kompisar säger de. "Det är bara barn i samma ålder till pappas kompisar" de är elaka.. Förstör deras grejjer och mobbar dem en del.

Men pappan anser att det är något barnen får reda ut sinsemellan. Han bryr sig inte hur barnen egentligen mår.

Jag kan tillägga att det inte är så att pappan har dåligt ställt eller så. Han har en fru som visserligen inte deltar till inkomsterna i det hushållet men han äger ett företag som går rätt så bra ändå. Så att han handlar på loppis åt barnen är inte på grund utav pengabrist.

I detta fall ser jag mamman som extremt hysteriskt och minsann ska kontrollera allt i  barnets liv och pappan är olämplig och allt han gör är fel

Jag har jobbat på soc , skulle detta komma in på mitt bord skulle jag rekommendera fullvårdnad till fadern ,ditt hysteriska beteende är inte till din favör tvärt om

Håller med