Vi har inte sex längre, han tänder inte på mig

Detta är till alla er som skrivit att ts ska prata med sin man, ställa ultimatum osv. Ni vet uppenbarligen inte hur det är att vara den som måste tvinga sig till att ha sex med nån man inte tänder på. Det känns som ett övergrepp. Även om man älskar personen. Man vågar inte mysa eller vara nära för att man är rädd att det ska kännas som en invit till sex. Man mår jättedåligt.

Ts mår oxå dåligt men det är hon som vill något, inte han. Hon måste acceptera att hon får onanera, leka med leksaker och leva i en praktiskt relation. De ggr han kan tänkas hjälpa till får hon bedöma om det känns ok eller inte. Att kräva närhet och sex av den man älskar, och kräva att denne ska prata om det. Det hjälper inte. Det kommer bara flytta dom ännu närmre kanten för att avsluta istället.

I en relation ska man vårda varandra, lyfta o stärka varandra, inte tvinga till sex o närhet mot ens vilja. Hör ni hur det låter?

Att ts skulle skaffa en älskare innebär för honom att han får konkurrens om kärleken oxå. Vem säger att inte gräset är grönare... när hon upptäcker det med en älskare så drar hon illa kvickt oavsett vad han säger eller gör.

Han håller kvar henne genom att säga att hon inte får leka av sig. Är han egoistisk? Nja... kärleksfull kanske?

Båda vill ha kakan och äta den....

Om ts stannar i förhållandet utan att de får ordning på sexlivet är det stor risk för att mannen förr eller senare kommer att bli kär i en annan och lämna. Jag tror att han enbart är kvar av bekvämlighet och rädsla för att bli ensam.

Nej, exakt - det är inte städning det handlar om. I så fall hade problemet varit betydligt mindre. Då hade de kunnat komma överens om ett veckoschema. Riktigt så enkelt är det inte här, utan här krävs det vilja och samarbetsförmåga.

Jag vänder på dina frågor: Varför ska man tvingas leva i en kompisrelation med sin partner? Varför kan ena personen välja att helt låsa läget och vägra alla tänkbara förslag till lösningar? Hur kan man säga sig älska någon, och sedan slå sig till ro, i visshet om att han/hon inte alls tycker om situationen?

Om han anser att det är vikten som är problemet, varför tiger han om det istället för att stötta henne i viktnedgång? Då vore det väl lysande att gå i parterapi och få hjälp att ta upp det ämnet på ett konstruktivt sätt?

Problemet är inte att karln inte vill ha sex. Sexbrist uppstår i de flesta relationer i olika perioder. Problemet är att han vägrar hjälpa till att hitta en lösning. Han bara slår till bromsen och lägger in en sorts veto mot vidare kommunikation. Det är fullständigt respektlöst. 

Om ts stannar i förhållandet utan att de får ordning på sexlivet är det stor risk för att mannen förr eller senare kommer att bli kär i en annan och lämna. Jag tror att han enbart är kvar av bekvämlighet och rädsla för att bli ensam.

För att han inte gör det själv.

Det är så det fungerar med det mesta här i livet, att det man inte gör, det måste någon annan göra istället.

Jag har inte läst igenom alla svar, men jag utgår från mig själv. Efter 19 år var attraktionen borta, trots barn. Jag funderade och funderade, i över två år, innan jag tog steget och vi gick isär. Vi hade blivit en familj som höll ihop och löste vardagen för barnen, inte för oss själva. Vi hade iofs blivit ihop som unga tonåringar.

Efter detta har jag levt ut sexuellt, verkligen. Många sexuella möten, swingersklubbar, trekanter.

Ångrar ingenting och jag och mitt ex har bra relation nu, barnen har tagit det bra tack vare att vi samarbetar bra och nu har vi båda träffat varsina älskade där attraktionen verkligen finns och sexuella energin sprakar (hos mig och min kvinna i alla fall, hur det är med exet vet jag inte).

Ursäkta men var har du läst allt det om ts man???

Jag kan inte svara om jag inte har all fakta.