• Anonym (Johannes)

    Sorg trots otrohet

    Kan inte sluta känna sorg trots att mitt ex bedrog mig. Hon lurade mig något så fruktansvärt och även om jag kom på henne så nekade hon. Trots att det sen kom fram att de träffades och flyttade ihop. Kort efter vår tid. Men varför känner jag sorg? Varför är det jag som är förloraren när det är jag som glatt ska vandra vidare och vara lycklig över att det kom fram vem hon var? Det är det klassiska som hänt med bekanta också. Vän till henne som tittat bort när vi stött på varandra. Gemensamma vänner som umgås med henne, inte mig. Trots att det var "för jävligt om det var sant". Men det visade ju sig vara sant!! Vända kappan efter vinden har man ju hört...

    Vad rör sig i mitt ex huvud? Ni som bedragit. Ni som blivit bedragna. Någon solskenshistoria där det blivit bra? Där det faktiskt visat sig vara någon rättvisa? Karma liksom.

    Jag antar att jag bara mår så jävla uselt.

  • Svar på tråden Sorg trots otrohet
  • Annikattkatt

    Känner igen den där känslan, sorgen.

    Jag fick ta reda på så mycket information innan mitt drägg till ex erkände. Vilket han gjorde när han var i Spanien över telefon.

    Sorgen jag upplevde kan jag sätta som nr.2 på min lista. När min far dog är nr.1. Hela grejen med att bli lurad, att någon faktiskt trodde de skulle kunna göra så mot en osv. Det är riktigt hemskt.

    Jag, tillsammans med min familj och vänner tog mig igenom sorgen genom att först skriva ner allt jag kände i ett handskrivet brev adresserat till exet.

    Låter töntigt men jag ville att exet skulle må exakt så som jag mådde.

    Sedan eldade jag upp sakerna som exet lämnat.

    Men i det stora hela så är det mina vänner och familj som fått mig att inse värdet av mig själv och att man faktiskt inte förtjänar att bli bedragen. Man kan göra slut istället för att bedra sin partner. För man förstår så mycket, förtroendet kommer din nästa partner få jobba extra hårt med. Det tar lång tid att komma över, men det går.

  • Erik76
    Anonym (Johannes) skrev 2019-01-08 09:51:26 följande:
    Skönt att läsa din sida av det. Däremot tänker jag såhär att det inte ska gå så långt men som du skriver, avsluta först. Det känns som många ska testa först. Sen ska de se om det kan hålla så det bara är att byta utan att göra bort sig. Mitt ex köpte ny bostad med den hpn bedrog mig med direkt efter vår försäljning. Betyder det att hon har gjort rätt? Fult men rätt? Allt gick så fort så jag har svårt att köpa det. De lär väl skaffa barn då vi pratade om det. Först ville hon ha barn med mig men om hon skaffar det med honom, ska jag då tänka att hon gjort rätt? Det blir liksom ett rättfärdigande i allt och det känns så jävla uruselt. Jag vet ju vilken skit jag hade fått och vilket svin jag hade varit om det var jag som gjorde detta istället. Men känslan av att hon tryggt vandrar vidare, gräset som tydligen var grönare, beteendet och lögnerna mot mig och mot alla och sen när det kommer fram ändå lugnt kan fortsätta känns inget vidare. Man har verkligen blivit utbytt i alla dess former.
    Gott att mina ord hjälper lite!
    Och vi delar ju bilden av att det optimala är att man avslutar först. Men verkligheten är ju ibland en annan.
    Huruvida det handlar om att testa den nya relationens hållbarhet först eller ej vet jag inte. Det kan säkert vara så i vissa fall. Men det kan också vara så att den nya relationen bara fortgår parallellt för att det är så jävla svårt att säga orden "Jag älskar inte dig längre."  eftersom man själv vet hur jävla ont det gör att få höra det.

    Det du skriver om ditt ex "snabba process" och senare om "allt gick så fort" är klassiskt som jag förstår det. Den som lämnar, eller åtminstone säger "Du, jag funderar på vår relation" har ju oftast ett rejält känslomässigt försprång.
    Personen har vridit och vänt på saker en längre stund för sig själv och därmed kommit längre. I den bästa av världar har man en så bra kommunikation sinsemellan att man kan lufta såna här grejer tidigt, prata om det man upplever som svårt i relationen och förhoppningsvis få chansen att laga det som är trasigt. Men det är tyvärr ganska ovanligt.
    Så det som upplevs som snabbt av dig kan i själva verket vara en ganska långdragen process för ditt ex.

    Om "hon gjort rätt"? Ur perspektivet att man ska vara schysst, transparant osv så har hon inte varit det.
    Men om man menar "har hon gjort rätt val?" så lär tiden utvisa det.
    Och det var en lång process för mig själv att faktiskt förlika mig med den insikten; att mitt ex faktiskt gjorde rätt val där för 15 år sedan.

    Ditt ex döms på samma sätt som du hade dömts. Det är inte accepterat i vårt samhälle att göra som hon gjort. Med all rätt.
    Men det kanske verkar som att hon kommer lindrigt undan, men jag tror att det pratas bakom hennes rygg, även om du inte hör det.
    Samtidigt ska man komma ihåg att, även om det inte finns en otrohet i bakgrunden, så finns det ett otroligt stigmatiserande av den som lämnar en till synes okej fungerande relation. Man ska kämpa mer. Och man ska lösa problemen.
    Men om problemet är att känslorna försvunnit, för att man vuxit från varandra eller av andra orsaker - hur ska man då kunna försöka?

    Du sitter i en jävla skitsits. Jag hatade varje sekund av tiden jag satt i den.
    Men du kommer att komma genom det.
    Du kommer också tryggt vandra vidare. Du kommer hitta ett gräs som är grönare. Och du kommer titta tillbaka på detta om några år och tänka "Satan vad skönt att det hände!".
  • Anonym (992)
    Anonym (Johannes) skrev 2019-01-07 23:04:25 följande:

    Kan inte sluta känna sorg trots att mitt ex bedrog mig. Hon lurade mig något så fruktansvärt och även om jag kom på henne så nekade hon. Trots att det sen kom fram att de träffades och flyttade ihop. Kort efter vår tid. Men varför känner jag sorg? Varför är det jag som är förloraren när det är jag som glatt ska vandra vidare och vara lycklig över att det kom fram vem hon var? Det är det klassiska som hänt med bekanta också. Vän till henne som tittat bort när vi stött på varandra. Gemensamma vänner som umgås med henne, inte mig. Trots att det var "för jävligt om det var sant". Men det visade ju sig vara sant!! Vända kappan efter vinden har man ju hört...

    Vad rör sig i mitt ex huvud? Ni som bedragit. Ni som blivit bedragna. Någon solskenshistoria där det blivit bra? Där det faktiskt visat sig vara någon rättvisa? Karma liksom.

    Jag antar att jag bara mår så jävla uselt.


    Jobbigt, men tror det är normalt och naturligt att känna sorg när man blivit bedragen och sviken. Om man inte hade kännt sig så bedragen och sviken och krossad så hade det betytt att man inte känner nåt för den personen, och då hade man inte känt sorg.


    Går igenom liknande just. Separerad, anklagade henne i ett halvår för att ha en annan (vilket hon hela tiden nekade). Men nyligen jag upptäckte av slump att det stämde. 


    Man är jättearg men samtidigt jätteledsen. Det är nog normalt. Jag kan bara tänka att det blir bättre om några månader när man vant sig mer vid den nya verkligheten.


    Kämpa på!

  • Anonym (bt)
    Anonym (992) skrev 2019-01-08 11:38:09 följande:

     


    Man är jättearg men samtidigt jätteledsen. Det är nog normalt. Jag kan bara tänka att det blir bättre om några månader när man vant sig mer vid den nya verkligheten.


    Kämpa på!


    Fast det kommer nog behövas betydligt längre tid än några månader.
  • Anonym (992)
    Anonym (bt) skrev 2019-01-08 14:21:43 följande:
    Fast det kommer nog behövas betydligt längre tid än några månader.

    Beror helt på en själv tror jag. Jag är fortfarande hopplöst förälskad i mitt ex som lämnade mig och nu har en annan, men jag känner att JAG MÅSTE så fort det bara går att komma över henne. Så mitt mål är att komma över henne så fort som möjligt vilket i min värld är några månader. 


    Allt beror ju på hur starka känslorna är och hur lätt man kan handskas. Jag hoppas att kanske träffa någon ny så småningom när jag är redo vilket jag tror kan hjälpa en hel del och få bort saknaden.

  • Anonym (Också bedragen)

    Ingen solskenshistoria här tyvärr men jag förstår vad du går igenom.

    Jag blev också bedragen och lämnad och vi har även två barn tillsammans. Han flyttade ihop med henne direkt. Jag känner bara sorg medan han är hur lycklig som helst och de flesta av våra gemensamma vänner umgås nu med exet och hans nya. Jag blev utbytt bara så där.

    Karma eller rättvisa existerar inte.

  • Anonym (Johannes)
    Anonym (Sofia) skrev 2019-01-08 10:38:51 följande:

    Jag umgås med några stycken som var mina vänner , inte våra gemensamma. Dem få jag umgås med som var våra gemensamma är väldigt sällan men det händer. Jag känner inte att jag är en belastning för dem men det är väl för att jag utåtsett inte visar att jag mår dåligt över det. Jag har inte sagt nått heller. Ibland kommer en kommentar "bra att de tog slut" "dem förtjänar varandra" typ. De skär i hjärtat men jag visar det inte. Har även några kollegor som medvetet jävlades och kunde fråga "när ska dem ha barn då?" "Vart köpte dem hus?" Och satt vi i firmabilen "va de här dem köpte hus?". Svarade jämt med att jag inte vet och jag bryr mig inte. Men fy så jobbigt det va. Varje gång! Men jag lägger på ett smile och försöker fatta mig kort och nu tillslut är det ingen som frågat nå mer...

    Många gånger har jag tänkt att jag ska flytta. Börja om på nytt längre ifrån. Men jag är rädd att förlora de få jag har kvar här och inte hitta nya vänner.


    Vad lågt av människor att säga så till dig..? Det borde de ju förstå att det inte känns så bra även om du visar utåt att du inte bryr dig? De gemensamma vi hade som vände på kappan hörde av sig när de fick veta att det nog trots allt var sant det jag hade sagt var anledningen till uppbrottet. Men då var det inget "usch", ingenting!

    Sen har jag inte hört mer från dom. Har själv valt att inte försöka ta kontakt heller just för att jag tror det blir som i ditt fall, "de har köpt hus", "han är rätt trevlig", "de passar så bra ihop" etc. Ja nu målar jag upp alla värsta scenarion men jag vill inte riskera det heller.

    Är helt med dig gällande att flytta men några få vill man heller inte förlora. Men man känner sig värdelös i denna lilla världen där man är just nu.
  • Anonym (Johannes)
    Annikattkatt skrev 2019-01-08 10:57:18 följande:

    Känner igen den där känslan, sorgen.

    Jag fick ta reda på så mycket information innan mitt drägg till ex erkände. Vilket han gjorde när han var i Spanien över telefon.

    Sorgen jag upplevde kan jag sätta som nr.2 på min lista. När min far dog är nr.1. Hela grejen med att bli lurad, att någon faktiskt trodde de skulle kunna göra så mot en osv. Det är riktigt hemskt.

    Jag, tillsammans med min familj och vänner tog mig igenom sorgen genom att först skriva ner allt jag kände i ett handskrivet brev adresserat till exet.

    Låter töntigt men jag ville att exet skulle må exakt så som jag mådde.

    Sedan eldade jag upp sakerna som exet lämnat.

    Men i det stora hela så är det mina vänner och familj som fått mig att inse värdet av mig själv och att man faktiskt inte förtjänar att bli bedragen. Man kan göra slut istället för att bedra sin partner. För man förstår så mycket, förtroendet kommer din nästa partner få jobba extra hårt med. Det tar lång tid att komma över, men det går.


    Jag tycker det var väldigt modigt utav dig att skriva det brevet. Vet du hur det togs? Önskar jag kunde gjort som du men jag vet också att hon antingen inte hade läst det, alternativt hånat mig. Möjligtvis att det hade jaft effekt om hon i dagsläget var ensam men det är ingen idé när hon är med den hon bedrog mig med.
  • Anonym (Johannes)
    Erik76 skrev 2019-01-08 10:58:58 följande:

    Gott att mina ord hjälper lite!

    Och vi delar ju bilden av att det optimala är att man avslutar först. Men verkligheten är ju ibland en annan.

    Huruvida det handlar om att testa den nya relationens hållbarhet först eller ej vet jag inte. Det kan säkert vara så i vissa fall. Men det kan också vara så att den nya relationen bara fortgår parallellt för att det är så jävla svårt att säga orden "Jag älskar inte dig längre."  eftersom man själv vet hur jävla ont det gör att få höra det.

    Det du skriver om ditt ex "snabba process" och senare om "allt gick så fort" är klassiskt som jag förstår det. Den som lämnar, eller åtminstone säger "Du, jag funderar på vår relation" har ju oftast ett rejält känslomässigt försprång.

    Personen har vridit och vänt på saker en längre stund för sig själv och därmed kommit längre. I den bästa av världar har man en så bra kommunikation sinsemellan att man kan lufta såna här grejer tidigt, prata om det man upplever som svårt i relationen och förhoppningsvis få chansen att laga det som är trasigt. Men det är tyvärr ganska ovanligt.

    Så det som upplevs som snabbt av dig kan i själva verket vara en ganska långdragen process för ditt ex.

    Om "hon gjort rätt"? Ur perspektivet att man ska vara schysst, transparant osv så har hon inte varit det.

    Men om man menar "har hon gjort rätt val?" så lär tiden utvisa det.

    Och det var en lång process för mig själv att faktiskt förlika mig med den insikten; att mitt ex faktiskt gjorde rätt val där för 15 år sedan.

    Ditt ex döms på samma sätt som du hade dömts. Det är inte accepterat i vårt samhälle att göra som hon gjort. Med all rätt.

    Men det kanske verkar som att hon kommer lindrigt undan, men jag tror att det pratas bakom hennes rygg, även om du inte hör det.

    Samtidigt ska man komma ihåg att, även om det inte finns en otrohet i bakgrunden, så finns det ett otroligt stigmatiserande av den som lämnar en till synes okej fungerande relation. Man ska kämpa mer. Och man ska lösa problemen.

    Men om problemet är att känslorna försvunnit, för att man vuxit från varandra eller av andra orsaker - hur ska man då kunna försöka?

    Du sitter i en jävla skitsits. Jag hatade varje sekund av tiden jag satt i den.

    Men du kommer att komma genom det.

    Du kommer också tryggt vandra vidare. Du kommer hitta ett gräs som är grönare. Och du kommer titta tillbaka på detta om några år och tänka "Satan vad skönt att det hände!".


    De hjälper!

    För att göra en otroligt lång historia kort så var vi också nyinflyttade. Planer på allt. Hon var väldigt drivande. Pikade om barn. Jag ville också ha barn. Hennes kollega var nyseparerad. Plötsligt passade mitt ex för honom och jag frågade flera gånger varför kontakten fanns dag som kväll utanför arbetstid. Nej jag är inte svartsjuk. Detta var helt otroligt mycket. När jag kommer på henne nekar hon bara men plötsligt passade vi inte ihop längre. Och detta sker allt med några veckors mellanrum från att vi var så glada tillsammans. Jag bara förstår det inte. Helt plötsligt var jag och vår tid inte värt någonting mer.

    Fick höra att hon gått och sagt till omgivningen att hon plötsligt en dag hade basunerat ut att vi hade det dåligt, från att de också hade sagt att hon nyss var så glad. Men det var inget jag fick veta. Förrän det var över. Det var ju planering så det inte skulle se konstigt ut sen när det tog slut. Men hon blev istället påkommen. Vännerna fick heller inte ihoo det i början. Hon ville göra det dåligt och sig själv svåråtkomlig.

    Du har en väldigt sund syn på det som hänt dig. Önskar jag kunde ha det. Det hade varit fint att i framtiden hitta en trygg partner samtidigt som det inte gick vägen för henne. Men det händer väl bara på film.

    Men jag har svårt att ordna upp att de i omgivningen umgås med henne och den nya när dels hon betett sig som hon gjort och han har smygit i bakgrunden med vetskapen att vi var ett par. Vem vill vara runt en sådan människa? Även om det kanske inte hjälper mig så hoppas jag det är som du säger att det talas bakom hennes rygg ändå. Men det känns bortglömt nu. Det är ju vardag nu. Lögner på det och hon har säkert fått det att se snyggt ut till fördel för henne och den nya.

    Det är en skitsits ja och jag fullkomligt hatar denna känslan.
  • Anonym (Johannes)
    Anonym (992) skrev 2019-01-08 11:38:09 följande:

    Jobbigt, men tror det är normalt och naturligt att känna sorg när man blivit bedragen och sviken. Om man inte hade kännt sig så bedragen och sviken och krossad så hade det betytt att man inte känner nåt för den personen, och då hade man inte känt sorg.

    Går igenom liknande just. Separerad, anklagade henne i ett halvår för att ha en annan (vilket hon hela tiden nekade). Men nyligen jag upptäckte av slump att det stämde. 

    Man är jättearg men samtidigt jätteledsen. Det är nog normalt. Jag kan bara tänka att det blir bättre om några månader när man vant sig mer vid den nya verkligheten.

    Kämpa på!


    Tråkigt att höra. Kontaktade du henne och frågade något om det när du fick veta att det stämde eller lät du det bara vara?
Svar på tråden Sorg trots otrohet