Bittra människor som stör sig på småbarn...

Ett scenario som hände för ett tag sedan var att en tjej hade satt upp en lapp i lägenheten att hon skulle ha sin 25-årsfest datum xx och bad oss knacka på om det blev för högljutt. Att hon ens hade festen var egoistiskt iochmed att man har en 3-åring och en 4-månaders som ska sova tidigt på kvällen...och någon skrev att barnfamiljer tycker att alla ska dansa efter deras pipa..eh nej! Den kvällen hördes de ljud från festen så vem var det som var egoistisk då? Har inte hört något ljud från henne sedan dess iofs men ändå...

Jag jag antar och tar saker för givet. Vad annars ska man göra menar du? Dessutom har den här 25-åriga tjejen en ganska dassig attityd mot barnfamiljerna och klagar på att det låter kl 5 på morgonen. Hon kan flytta till hus om det inte passar för varsågod, det är sådana ljud man får tåla i en flerfamiljshus.

Måste bara fråga: ni som menar att ni säger åt ert barn att inte skrika och så slutar barnet, hur och vad säger ni?? Och om barnet tar en boll och kastar, är det bara att ta bort bollen om det inte är lämpligt att kasta boll där, och så är det bra? Jag är oerhört mån om att mina barn (tre och fyra) inte ska störa, men om vi tex är på affären och ska till kassan och betala och ungarna börjar gapa och tjata om en tidning, jag säger nej, de skriker och vägrar komma med till kassan osv... jag svettas och manar på att de ska sluta bråka för det blir ingen tidning, de skriker än mer och slänger sig på golvet eller slår mig... och då är jag väldigt hård med att de aldrig får något om de försöker skrika sig till det. Godis köps heller aldrig, aldrig. Jag vet inte vad jag gör för fel! Och tar jag ifrån dem en boll och säger att de inte får kasta med den i vardagsrummet, så blir det skrik och bråk. Jag har absolut inte varit vek och givit efter, har även låtit dem fatta mindre beslut själva (vill du inte ha jackan på? Nähä, då tar jag med den om du ångrar dig) osv.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra för att få mina vilda flickor att lyssna. Ingen annan med samma problem? Självfallet uppför de sig ofta jättebra (iaf när vi är ute) men ibland bryter helvetet loss och jag känner mig SÅ maktlös.

Nä det är mamma, pappa och morförälder plus ungarna.

Men i julas verkade släkten lämpat av sina ungar där oxå. Min sambo hade sett 7 barn komma ut en dag, ich då var där barn kvar i lägenheten. Det var verkligen en elefanthjord dygnet runt! Och jag var inte ledig något under julen. Har aldrig varit så utmattad som den veckan. Sov inget alls. Hade grannen undertill som spelade hiphop med skorrande bas, och någon som borrade konstant. Men de slutade när jag sa ifrån. Barnens pappa stod bara som en sån bubblehead med stort leende som bara står och nickar.