Otrohet - vad tycker du?

Jag är beredd göra ett försök, om trådstarten respekteras av oss alla. Det blir inget "getingbo" om inte någon gör det till ett getingbo.
Förutsatt att vi alla förstår:
- intressant diskussion, 
- kan få en del insikter av varandra, 
- hålla en bra ton,
- undvika name calling, personpåhopp och anklagelser,
- framförallt att respektera varandras åsikter, även om vi tycker olika!!!

Jag är man, omkring 50. Har under större delen av mitt liv varit i två långa fasta förhållanden, men har alltså erfarenhet från skilsmässa.
Även erfarenhet från ett par förhållanden som inte blivit lika långa. Även flera tillfälliga förbindelser.
Har haft utomäktenskapliga förbindelser tidigare i livet, men inte under senare år. Även erfarenhet att själv ha varit utsatt för s k otrohet.

Otrohet är inte bra och det är inget jag rekommenderar. Det är oftast både bäst och enklast om man kan undvika otrohet.
Men i verkliga livet kan det självfallet finnas omständigheter som ställer det "normala" ur spel.
Om man kan sköta det på sådant sätt att det inte avslöjas så behöver det ju inte alls medföra några dramatiska konsekvenser, eller överhuvudtaget några som helst konsekvenser för någon annan än en själv.
Strikt egoistiskt för en själv kan det ju självfallet medföra mycket positiva konsekvenser.
Faktum är ju att det tom är möjligt att det kan medföra positiva konsekvenser också för äktenskapet och därmed ens partner och familj.

Under senare år, med en egen plattform som bl a bygger på mognad och erfarenhet, har jag målmedvetet jobbat för att öppna mitt sinne, frigöra mig själv från min egen avundsjuka och svartsjuka. Jag har blivit en bättre människa i mitt umgänge med andra människor och bl a har jag blivit en bättre make och far. 
I detta har vuxit fram att jag nu har förmåga älska min fru djupare och ärligare än tidigare och jag försöker ha en strävan att älska henne s k villkorslöst.

Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen och man kan aldrig äga en annan människa.
Om hon skulle vara "otrogen" så skulle jag absolut inte vilja veta.
Det finns nog ett stråk av att jag inte vill missunna henne något, men jag vill att hon sköter det på ett sådant sätt att jag inte ens behöver misstänka något, att inte heller någon annan känner till det, typ att jag inte vill bli till åtlöje inför andra eller att vi ska bli dömda av sådana människor som inte klarar av att förstå.

Om man med öppet sinne försöker se sakligt och faktabaserat på själva handlingen, att vara s k otrogen, så förstår jag inte vad som ska vara så himla dramatiskt.
Om kärleken och allt annat är lika, före som efter en s k otrohet, spelar det då egentligen någon roll?
Det är i grova drag min åsikt. Jag är beredd försöka förklara varför jag har denna åsikt.
Jag är också beredd försöka förstå andras åsikter som avviker från min.

Min egen erfarenhet i största allmänhet är att det inte fungerar att  söka sig till likasinnade, eller till en annan människa som tycker och är lika som jag.
I verkligheten är det extremt sällan att t ex äktenskap eller sexliv fungerar bäst mellan två precis lika människor. Detsamma gäller ju i arbetslivet.

I terapi eller liknande brukar det klarläggas rätt snart att jag vill inte vara tillsammans med någon som är precis som jag. Inte heller min partner vill vara tillsammans med någon som är precis som hon/han.
Men det kan ta ett tag innan alla på egen hand klarar komma fram till denna insikt, många förstår det kanske aldrig och sliter med det hela livet. De inbillar sig att de vill att deras partner ska tycka och vara lika.
Ofta fungerar det bättre, med t ex sex och äktenskap, om man söker sig till någon som kompletterar en själv (alltså stor skillnad) snarare än en som är och tycker lika.
För att uppnå en särskilt speciell sexuell upplevelse kan det nog snarare vara så att man bör söka en tydlig kontrast till sig själv, eller en kontrast till sin reguljära sexpartner. Kanske tom att man någon gång vill uppleva en rak motsats?

För mig personligen är det inte särskilt sannolikt att två människor i förhållande/äktenskap ser lika på otrohet och/eller på öppet förhållande. Jag skulle snarare säga att i verkligheten är det nog tyvärr osannolikt att båda skulle se exakt lika på sådana frågor.
För mig är det alltså inte ett rimligt krav att ställa och inte ens möjligt tro eller hoppas på att man ska kunna vara helt överens på en sådan punkt.

Man kan med absolut säkerhet älska sin partner, äkta djup, ärlig och innerlig kärlek, men ändå ha sex med en annan person.
Du kan alltså med fog tro att din man älskar dig och bara dig, men att han trots detta kan ha sex med en annan, utan att det på något enda litet sätt påverkar hans äkta kärlek till dig. Otrohet måste inte alls hänga ihop med kärlek eller på något sätt påverka kärleken.

Dock tycker jag att det är trevligt om en sexuell upplevelse också hänger samman med vissa känslor, t ex en tillfällig förälskelse. För många kvinnor tror jag detta nästan är en förutsättning om sexet ska bli bra.
Men en tillfällig förälskelse behöver ju inte på något sätt påverka kärleken till min partner.

Sedan har jag förståelse för att en s k otrohet kan leda fram till negativa känslor hos dig. Jag har själv upplevt motsvarande tidigare i livet. Men rent krasst och faktabaserat är det ju känslor som du själv skapar och som du tillåter dig själv att känna.
Precis som för andra människor i dina andra exempel.

Om jag har kommit till insikt om detta och väljer ett annat synsätt, att jag aktivt väljer att inte låta mina egna känslor spela mig ett spratt, så innebär det alls inte att rycka på axlarna och inte bry sig.
För mig handlar det snarare om att äga mina egna känslor och att äga min egen situation.
Jag väljer medvetet att inte tillåta mig bli ett offer för omständigheterna.
Man har alltid ett eget val att göra om man blir utsatt för otrohet som blir uppdagad. För mig personligen är det allra bästa om jag slipper göra ett val, alltså; det jag inte vet mår jag inte dåligt av.

Om s k otrohet inte uppdagas behöver vare sig du eller jag göra något val, vi vet inte och det medför inga konsekvenser överhuvudtaget.
Om det uppdagas finns ingen självklar lösning som gäller för alla. Här på FL är väl det vanliga rådet alltid att lämna.
Men i verkligheten tyder allt på att de flesta klarar av att inte lämna och i stället väljer att gå vidare i livet inom sitt eget förhållande.
Min uppfattning är att flera klarar att gå vidare stärkta och på ett utomordentligt bra sätt. Utfallet tror jag att man själv har alla möjligheter att avgöra.

Om en partner bryter löfte/överenskommelse så beror det med allra största sannolikhet på att båda parter inte helt ömsesidigt känner sig ha avgivit detta löfte på samma bevekelsegrunder.
Exempel: Han kräver ett löfte, det är ett ultimativt krav från hans sida.
Hon älskar honom och vill vara tillsammans med honom och inser att en förutsättning är att hon "ställer upp" på hans krav. Kärleken och viljan är stark så hon avger ett löfte som hon sannolikt menar när hon säger det, men det är alls inte lika starkt implementerat i hela hennes väsen på samma sätt som för honom.
Omständigheter, vi känner alla till de klassiska sakerna.., vid en senare tidpunkt gör att det uttalade löftet inte alls är lika starkt och alls inte har samma innebörd.

Är ett "framtvingat" löfte lika med ett absolut 100% löfte i alla situationer?
De två nämnda personerna svarar självfallet olika på den frågan.
Vilka omständigheter krävs för att ett "framtvingat" löfte ska kunna luckras upp? Hur lång tid ska gå? Vilka vardagliga svikna löften (upplevda svikna löften) ska till för att hans stora/viktiga löfte ska vara ok att rucka på?
För mig är det absolut inte svart eller vitt utan det finns minst 50 nyanser av grått.

Jag är helt övertygad att i de alla flesta exklusiva förhållanden, eller i vilken typ av förhållande som helst, så anser sig inte båda parter ha avgivit detta löfte på absolut och exakt samma bevekelsegrunder. Hon förväntar sig inte exakt samma saker som han förväntar sig. Följaktligen har inte båda exakt samma uppfattning i frågan vid ett senare tillfälle eller när omständigheterna har förändrats.

Återigen, hur den andra väljer att känna sig avgör han själv, om man ser det lite krasst och rent faktabaserat.

Ömsesidigt och "rättvist" s k öppet förhållande tror jag för de allra flesta är en utopi. Som jag sagt tidigare så är det min bedömning att det är högst osannolikt att två individer skulle kunna se exakt lika på en sådan sak.

Hur jag ser på en bruten s k överenskommelse, kanske i någon mån "framtvingad" överenskommelse?, har jag tidigare beskrivit.
När kärlek råder och kanske framförallt när man riskerar att gå miste om den kärleken man vill ha, så kan man nog vara beredd uttala både det ena och det andra löftet. Och vid tillfället mena det. Det ser jag bara som fullt mänskligt och helt naturligt.

Lögner, orättvisor och brutna löften av alla de slag, av olika dignitet, utsätts vi alla för mer eller mindre hela tiden, oavsett vad vi tycker eller oavsett vad vi själva gör.
Vi kan själva välja hur vi tillåter oss att känna inför det och hur vi väljer att låta det påverka våra liv.
För min egen del har jag valt att aktivt jobba med låta mitt liv påverkas så lite som möjligt av känslor omkring orättvisor, lögner, avundsjuka, svartsjuka, etc.

Jag vet att många fler tycker ungefär som du och jag. Väldigt många fler än vad många vill tro!
Men de flesta vågar inte vara öppna med att de tycker så.
Om man följer med här på FL, och på många (alla?) andra ställen så förstår man lätt varför.

Om man ser det rent faktabaserat är min uppfattning att de allra flesta (alla..?) borde tycka åtminstone något ungefär som liknar det du och jag tycker.
Eller så borde åtminstone många fler kunna klara av att förstå våra synpunkter.

Du väljer helt fritt hur du tolkar och hur du upplever det jag har beskrivit, det äger du själv. Om du väljer att tolka det på sådant sätt att du t ex känner att det är oerhört cyniskt, eller om du väljer att uppfatta mig som en oerhört cynisk människa, så är det ditt eget val.
Jag själv tycker inte att jag har sagt det du väljer att tolka in.

Nej, jag kan inte hålla med dig, sett ur ett sådant perspektiv.
Snarare att historien och forskningen, helt eller i någon mån, har belagt motsatsen till det du beskriver.

Om man går tillbaka till evolutionen och om man tittar på djurarter som nu eller tidigare liknade oss människor så tror jag att även du vet att det inte stämmer det du påstår.

Hannen är ofta allt annat än monogam!
Detsamma gäller ju för många honor av många arter.
Handjuret sprider gärna sin säd i fler än en hona, bl a ofta med målsättningen att få till så många egna avkommor som möjligt.
Könsdriften är en av livets absolut starkaste drifter. Helt naturligt och i sin ordning, eller hur?
Frågan om försörjningen av dessa avkommor är nog hos hannen inte en särskilt prioriterad fråga...
Hur honkönet ser på detta är nog inte heller särskilt prioriterat för hannen när könsdriften sätter in.

Men en sak är absolut säker, ur ditt perspektiv så önskar honkönet para sig, och det är en extremt stark drift. Hon önskar bli befruktad och bli med avkomma. Inte alltid av samma hanne år efter år, eller hur?

Hos människan, även några andra arter men framförallt människan, har honkönet en mycket stark drift att bygga bo. I detta ingår att få barn. 
Hos människan är också ett framträdande drag att honan lägger sig vinning om att välja en partner som kan ta hand om henne, skaffa föda, sörja för hennes bo, inklusive barn. 
Men jag tror också att de flesta av oss känner till att honan inte alltid väljer att bli befruktad av samma hane som hon väljer för sin försörjning. Hon ser helt naturligt olika goda egenskaper hos två olika hannar! Kanske har vi hört talas om att försörjaren inte alltid vet om att barnets far är en annan än han själv? Mycket vanligt förekommande för inte alltför länge sedan i historien...

Några här har pratat om liknelser. Många av oss känner till en del om hundar, därför tar jag ett litet exempel;
(På förekommen anledning måste jag påpeka: dock påstår jag inte att människa och hund är särskilt besläktade, men exemplet är trots allt mycket relevant som tankeexempel)
Vem har någonsin hört talas om en monogam hanhund? Eller en varg? Bryr han sig om sin avkommas försörjning? Blir han sugen och gillar han att para sig med en löpande tik, får han stark könsdrift när hon löper? Kan han själv tygla sin könsdrift och på eget bevåg låta bli att para sig med en löpande hona? Frågar han den förra tiken han parade sig med om lov eller vad hon tycker i frågan? Lyssnar han på matte? Etc...

Nåja, att det fortfarande finns basala instinkter även hos hos människan, om detta är vi fullt överens. Dock tolkar jag utfallet lite annorlunda än du.

Det mesta du skriver är enligt min mening mest en fråga om hur du själv väljer att se på saken och hur du har låtit miljö och arv påverka dina egna uppfattningar. Det du tycker är logiskt är självfallet inte lika logiskt sett ur ett annat perspektiv.

En fullt logisk anledning till att vara emot att ens partner har sex med andra människor är att det ofta leder till förvecklingar.
Nä, det är inte fullt logiskt att det ofta leder till förvecklingar.
Alla undersökningar visar att otrohet inte är särskilt ovanligt.
Alla de s k otroheter som inte uppdagas känner vi inte till.
Min logiska slutsats är att det ofta INTE leder till förvecklingar.

men många gånger ser det inte ut så i realiteten
Hur kan du veta det? Jag menar att mycket tyder på att många i realiteten faktiskt klarar det.

 det primära förhållandet ofta negativt
Hur kan du veta det? Om otrohet inte är särskilt ovanligt, men många förhållanden lever vidare, så menar jag följaktligen att många förhållanden INTE påverkas negativt.
Jag menar att, av helt naturliga orsaker, det är minst lika möjligt att människor och därmed förhållanden faktiskt påverkas positivt.

när det väl uppdagas
Det är en förutfattad mening. Om man ser det som jag beskriver saken, att otrohet inte är ovanligt, så tyder allt på att många s k otroheter INTE uppdagas.
Och faktabaserat, om partnern inget får veta så ställs han/hon INTE inför att hantera svek och lögner.

Att det finns skillnaden manligt/kvinnligt håller jag med om.

könssjukdomar och oönskade graviditeter
Det är följder som sannolikt är extremt ovanliga.
Du för ett hypotetiskt resonemang men rent hypotetiskt bedömer jag det som tusenfalt mera troligt att det inte blir några sådana följder!

Min uppfattning om känslor omkring löften och svek handlar strängt taget om vilka känslor man själv tillåter sig att ha, för vilket jag har redogjort i ett annat inlägg.
Framförallt är det min bedömning att två olika individer inte tolkar ett löfte på exakt samma sätt utan man låter tolkningen påverkas av många olika omständigheter som fullt logiskt kan ändras över tid.

Nej, jag håller med Kråkungen. 
Den som avkräver någon annan ett sådant löfte vet med säkerhet, eller med stor sannolikhet, att den andra parten alls inte kan garantera att hon livslångt kommer absolut och till 100% hålla ett sådant löfte.
Den som kräver ett sådant löfte känner ju trots allt till verkligheten, nämligen att det finns en risk och det är absolut inte säkert att båda kommer att hålla detta löfte. Alla vet att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen och man kan inte äga en annan människa.

Dock erkänner jag att löftet i sig har en stark symbolik, som kan upplevas olika starkt och ha olika värde för olika individer.
Men löftet är ju faktiskt inte att bokstavligen förhålla sig till, under alla uppkommande omständigheter.
Strängt taget är det väl mera ett löfte om att sträva efter att göra sitt bästa, det är ett gemensamt beslut som vi fattar sett utifrån dagens förhållande, det vi i dag känner till och rådande omständigheter. Vilket alla vet finns risk att något eller allt kan komma att förändras i en framtid.

Den som låtsas något annat väljer att medvetet ljuga för sig själv!

Men som jag ser på saken så faller hela inlägget i alla de fall där den s k  otroheten inte uppdagas.
Och jag menar alltså att det rimligen är relativt vanligt (det vanligaste?) med s k otroheter som aldrig blir avslöjade.

Dock verkar det som att alla som har känslomässigt svårt, eller av andra orsaker har svårt, att ta till sig detta alltid måste förutsätta att alla s k otroheter blir avslöjade och medför svåra följder. Detta har blivit det allmänt vedertagna sättet att se på saken (av arv och religiösa och liknande skäl..?).

Jag menar att mycket tyder på att i verkligheten så är det mera troligt att de flesta s k otroheter inte blir avslöjade.