Otrohet - vad tycker du?

Ämnet otrohet engagerar - men för det mesta verkar diskussionerna hamna i individuella trådar där någon enskild person bett om råd om just sin situation. Eftersom jag tänker att det kan bli lite tröttsamt för dessa ts att behöva gå in i sin tråd och gång på gång upptäcka att inläggen som gjorts sen sist till stor del faktiskt inte är riktade till honom eller henne, så tänkte jag att jag drar igång en generell tråd om ämnet istället Först och främst är jag personligen väldigt nyfiken på förklaringar till varför trohet skulle vara en självklar och sund tanke. Visst, det är en del av vår kultur, men om vi bortser från det för ett ögonblick, och bara tittar på rationella, logiska förklaringar, vad är det då som gör trohet så självklart? Vad är det som gör det helt rimligt och sunt att kräva att ens partner avhåller sig från sex med alla andra utom en själv, men allmänt sjukt och tyranniskt att kräva att hen avhåller sig från exvis djupare vänskap med alla andra utom en själv?

Lite förslag på andra frågor att förhålla sig till:

1) Tycker du att det är ok att ha sex med nån annan utan att din partner vet om det eller har godkänt det?

2) Om du tycker det är ok, vad är det som gör att du tycker det?

3) Om du INTE tycker att det är ok, vad är det du tycker är fel? Är det att man lurar sin partner, eller är det just själva sexet? Eller båda delarna?

4) Du som tycker att det är "lurandet" som är det värsta, kan du ärligt säga att du aldrig gjort någonting som du vet att din partner inte skulle vilja att du gjorde, och sen hållit tyst om det, alt. ljugit om du blivit konfronterad?

Osv osv

Slutligen: Det här är som sagt ett ämne som engagerar, och jag hoppas på intressant diskussion, där vi, om vi har riktig tur, faktiskt kan få en del insikter av varandra, men snälla - vi kan väl försöka hålla en bra ton, undvika name calling, personpåhopp och anklagelser, och bara allmänt respektera varandras åsikter, även om vi tycker olika? Tack! :)

En fråga till dig TS. Skulle du tycka att det var OK om du blir rejält sviken av en kompis? Om inte varför skulle det vara OK att gå bakom ryggen på sin livskamrat?

Jag är beredd göra ett försök, om trådstarten respekteras av oss alla. Det blir inget "getingbo" om inte någon gör det till ett getingbo.
Förutsatt att vi alla förstår:
- intressant diskussion, 
- kan få en del insikter av varandra, 
- hålla en bra ton,
- undvika name calling, personpåhopp och anklagelser,
- framförallt att respektera varandras åsikter, även om vi tycker olika!!!

Jag är man, omkring 50. Har under större delen av mitt liv varit i två långa fasta förhållanden, men har alltså erfarenhet från skilsmässa.
Även erfarenhet från ett par förhållanden som inte blivit lika långa. Även flera tillfälliga förbindelser.
Har haft utomäktenskapliga förbindelser tidigare i livet, men inte under senare år. Även erfarenhet att själv ha varit utsatt för s k otrohet.

Otrohet är inte bra och det är inget jag rekommenderar. Det är oftast både bäst och enklast om man kan undvika otrohet.
Men i verkliga livet kan det självfallet finnas omständigheter som ställer det "normala" ur spel.
Om man kan sköta det på sådant sätt att det inte avslöjas så behöver det ju inte alls medföra några dramatiska konsekvenser, eller överhuvudtaget några som helst konsekvenser för någon annan än en själv.
Strikt egoistiskt för en själv kan det ju självfallet medföra mycket positiva konsekvenser.
Faktum är ju att det tom är möjligt att det kan medföra positiva konsekvenser också för äktenskapet och därmed ens partner och familj.

Under senare år, med en egen plattform som bl a bygger på mognad och erfarenhet, har jag målmedvetet jobbat för att öppna mitt sinne, frigöra mig själv från min egen avundsjuka och svartsjuka. Jag har blivit en bättre människa i mitt umgänge med andra människor och bl a har jag blivit en bättre make och far. 
I detta har vuxit fram att jag nu har förmåga älska min fru djupare och ärligare än tidigare och jag försöker ha en strävan att älska henne s k villkorslöst.

Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen och man kan aldrig äga en annan människa.
Om hon skulle vara "otrogen" så skulle jag absolut inte vilja veta.
Det finns nog ett stråk av att jag inte vill missunna henne något, men jag vill att hon sköter det på ett sådant sätt att jag inte ens behöver misstänka något, att inte heller någon annan känner till det, typ att jag inte vill bli till åtlöje inför andra eller att vi ska bli dömda av sådana människor som inte klarar av att förstå.

Om man med öppet sinne försöker se sakligt och faktabaserat på själva handlingen, att vara s k otrogen, så förstår jag inte vad som ska vara så himla dramatiskt.
Om kärleken och allt annat är lika, före som efter en s k otrohet, spelar det då egentligen någon roll?
Det är i grova drag min åsikt. Jag är beredd försöka förklara varför jag har denna åsikt.
Jag är också beredd försöka förstå andras åsikter som avviker från min.