Dela rum med frugan

Har bara skummat tråden.
Har egen erfarenhet av att tidigare i livet både själv ha varit otrogen och har har blivit utsatt för otrohet, i olika förhållanden.

Jag anser att det i första hand handlar om vilken typ av förhållande ni har och vad som är accepterat av er båda.
(Ungefär som t ex Kråkungen redan har skrivit?)
Är det ett traditionellt monogamt förhållande där båda har lovat, eller kan betraktas som att båda har accepterat, att det är exklusivt och monogamt så skulle jag säga att händelsen absolut inte är ok.
Det tydligaste skälet är att hon valt att hemlighålla det.

Skulle hon tycka det var ok om situationen var den omvända? Då menar jag både att TS skulle dölja och själva händelsen.
Jag anser att den enklaste och mest självklara gränsdragningen är att man inte utsätter sin partner för något som man själv inte skulle tycka var ok.

Vill du få reda på sanningen? Varför vill du få reda på sanningen? Vad önskar du ska hända efter att du fått reda på sanningen, beroende på vad som nu har hänt?
Om hon t ex har haft sex med honom, vill du att förhållandet ska vara över? Eller vill du att ni ska kunna gå vidare tillsammans? Det kan ju ha avgörande betydelse för hur du ska hantera den info du har fått och hur du ska bemöta henne?

Om du vill få redan på sanningen så är min erfarenhet att det absolut sämsta sättet är att konfrontera, särskilt i ilska.
Det leder bara till förnekelse och ju mer man argumenterar och konfronterar ju mer stärker man förnekelsen. Ju mer motparten känner sig tvingad att dölja och förneka desto mer förstärker man försvaret, desto fler argument tvingar man fram, ju djupare man går ner i detta och ju mer man "övar" motparten i motargument, desto svårare blir det för motparten att ändra sin tidigare story för att till slut berätta sanningen.
Har man sagt nej hundra gånger, och man har framfört sina hundra absolut mest trovärdiga argument, blir det ju i stort omöjligt att ändra sig till ett ja.

Min erfarenhet, från båda sidor, är att om du ska ha minsta lilla chans få reda på sanningen (om du vill få fram sanningen?) så måste du i hemlighet få fram mesta möjliga fakta innan du ber om ett svar.

I sådana här historier anser jag med fog att man aldrig, åtminstone inte från början, har någon som helst möjlighet få reda på hela sanningen om man inte själv skaffar sig vetskapen.
Tyvärr visar väl också all erfarenhet att det så småningom oftast brukar visa sig vara mycket "värre" än man från början har anledning misstänka. Om sanningen någonsin kommer fram, vilket ibland kan vara efter förvånansvärt lång tid, så brukar det ofta visa sig inte alls vara oskyldigt utan snarare tvärtom.
Men så behöver det ju alls inte vara i just ert fall.

Om det hade varit helt oskyldigt så kan man kanske tycka att hon skulle ha ringt TS och stämt av innan hon valde att dela dubbelsäng med en annan man, oavsett vilken tid på dygnet.
Eller allra minst att hon åtminstone informerade honom i t ex ett sms innan de gick till sängs.
Det finns ju dessa och väldigt många fler möjligheter att stämma av eller allra minst informera om läget.
Bl a det ligger till grund när jag refererar till egna erfarenheter och att det kanske kan finnas risk för att det skulle kunna vara "värre" än vad man först tror?
Men som sagt, det är ju helt beroende på vilken typ av förhållande som de ömsesidigt har etablerat sins emellan.

De som känner mig från den andra tråden vet att jag personligen skulle föredra att inte veta.
Men jag har inget problem erkänna att i en liknande situation skulle det nog kunna skapa åtminstone något litet känslomässigt frågetecken om jag fick veta på avvägar.

Jag har rannsakat mig själv och finner inget motsägelsefullt i det jag sagt i denna tråden mot det jag sagt i den andra.

Många verkar dock ha svårt förstå när jag av intresse väljer anstränga mig vara öppen för att belysa saken från två håll då många verkar tro att jag därför tagit en personlig och definitiv ställning i varje detalj.

Kråkungen och några fler verkar dock ha förmåga att förstå, så det borde inte vara helt omöjligt heller för vissa andra.

Vet inte om du läst och refererar till mitt råd? I så fall vill jag förtydliga att mitt råd är att INTE lägga allt på bordet.
Om du vill få reda på sanningen, om du vill se om hon är ärlig eller försöker dölja, så är mitt råd att skaffa dig så mycket info som möjligt,
men att absolut inte avslöja hur mycket du egentligen vet.
Om ditt mål är att få reda på så mycket som möjligt av sanningen måste du hålla hårt i dina kort.
Tråkiga råd att ge dig, men det är de bästa råd jag kan ge.

I alla normala fall finns alltid någon grund för den magkänsla man känner.
Det du nämner om tidigare hångel med en annan är en tydlig signal.
Om jag förstår dig rätt känner du dig inte helt säker på om hon också möjligen redan tidigare kan ha haft något att göra med den övernattande mannen?
Det var en av de frågor som dök upp i mitt huvud, är du säker på att hon inte har eller har haft någon relation med den här mannen sedan tidigare?
Jag ville dock inte i onödan oroa dig med min fråga innan du själv berättade.

Att konfrontera och/eller att lägga allt på bordet är enligt mina erfarenheter mycket dåliga alternativ OM man vill få reda på sanningen.
Det handlar om ert förhållande och er framtid, då bör man ha tålamod att ha en långsiktig syn på saken.
Att låta känslorna ta överhanden, ha bråttom eller handla i hastigt mod, gör sannolikt att man aldrig kan få reda på hela sanningen.

TS, ta inte till dig alla domedagsprofetior!
Jag fattar inte varför människor försöker övertyga dig och försöker argumentera med rent skitsnack som att det är över, det är undergången, det är början till slutet, du måste lämna eller liknande.
Vilken agenda har dessa människor???

Du vet själv bäst.
Du vet själv alltid mycket bättre och kan ta klokare beslut än vad någon annan kan göra på ett forum. Du sitter inne med kunskapen och det är bara du som känner till ert förhållande och era omständigheter.
Framförallt har du kunskapen om er kärlek!
Ingen annan på något forum kan ha någon som helst kunskap om sådana saker.

Först och främst är det som Kråkungen och jag har sagt (och kanske fler?) att allt beror på vilken typ av förhållande ni två ömsesidigt har accepterat. Det är själva grunden till om detta är ett problem eller inte och i så fall hur allvarligt problem det är.
Det vet bara ni två.

Oavsett allt detta, om något har hänt mellan dem som du inte accepterar, så måste det inte innebära slutet.
Om äkta kärlek råder så kan man reda ut det allra mesta (allt?) och sedan gå vidare. Även att gå vidare på ett alldeles utmärkt sätt, stärkta, med fullt förtroende och med djupare kärlek till varandra.
Även här talar jag av egen erfarenhet. Jag säger absolut inte att det är lätt, men det finns trots allt goda exempel.
S k otrohet är inte särskilt ovanligt. Många i långa förhållanden kan råka ut för det förr eller senare med de flesta förhållanden klarar att överleva en otrohet.

Jag tror att du åtminstone måste fundera på vilken fortsättning du önskar med ert förhållande. Vill du få reda på så mycket som möjligt av sanningen? (Det är mitt råd för att du ska kunna fatta ett eget klokast möjliga beslut.) Beroende på vad "sanningen" avslöjar för dig, vad vill du då ska ske? Älskar ni trots detta varandra ömsesidigt och så mycket att du vill att ert förhållande ska fortsätta? Eller, beroende på vad som har hänt, vill du då göra slut?

Tänk t ex på detta: Om hon skulle ha haft en tillfällig sexuell relation med honom, rent faktabaserat och i praktiken, vad har det för betydelse? Lögnen och förlorat förtroende kan absolut skapa känslor som är svåra att övervinna. Men själva den fysiska akten måste ju inte innebära någon som helst förändring om allt annat är lika som innan den händelsen. Som jag brukar säga, det är ju inte direkt som att du fysiskt skulle ha förlorat en fot?

Jag menar inte att du ska skriva svar på mina frågor utan du ska själv fundera på dem.
Du är välkommen svara eller utbyta frågor om du vill.
Men du är absolut inte skyldig att berätta något för någon i din egen tråd om du inte vill.
Låt dig inte lockas in i diskussioner med dem, domedagsprofeterna, som vill argumentera ner dig till att fatta ett för dig dåligt beslut. Självfallet vet dessa personer ingenting om dig och er kärlek.
Du bestämmer själv över din egen tråd och vad du själv väljer att skriva i den.

Att känna svartsjuka och att bemöta sin partner med svartsjuka är ett tydligt och allvarligt problem i ett förhållande.
Kanske den allra vanligaste orsaken till slitningar i förhållanden och till att man tar död på kärleken?

Den som känner svartsjuka mår inte bra och förhållandet mår inte bra av att någon tillåter sig känna svartsjuka.
Jag tror att om man känner svartsjuka till den grad att det påverkar relationen och kärleken så måste man omgående börja göra något åt svartsjukan. Annars är risken överhängande att kärleken och förhållandet förr eller senare äts upp av dessa känslor. 

Man kan aldrig äga en annan människa och man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen (som jag brukar säga; inlåsning eller mord är ju inga framgångsrika metoder...).
Det finns aldrig själ att tillåta sig själv känna sådan avundsjuka eller svartsjuka på något enda sätt så att det negativt påverkar ens eget mående, eller sin partners eller det gemensamma ömsesidiga förhållandets mående.

Självfallet kan den andra göra handlingar som kan framkalla känslor av svartsjuka. Men man bestämmer helt och hållet själv hur man låter sina känslor styra, hur man tillåter sin egen avundsjuka och svartsjuka få påverka ens eget och andras liv.
Svartsjuka är ju trots allt endast känslor och det finns inget faktabaserat eller någon faktisk omständighet som gör att man tvunget själv måste känna så. Däremot är det förödande på alla sätt, för en själv och för alla i ens omgivning, att att tillåta sig själv vara en svartsjuk och avundsjuk person.

Själ i ovan ska självfallet vara skäl som i "anledning till". Det förstod nog de flesta.

Men givet kan det vara på sin plats att tala om både själ och skäl...

(Kan man redigera/rätta sitt inlägg? Hur?)

Ja det är ju helt givet. Det är just därför jag är noga med att skilja dem åt.
 
Jag tror alltså att om man känner svartsjuka till den grad att det påverkar relationen och kärleken så måste man omgående börja göra något åt svartsjukan. Annars är risken överhängande att kärleken och förhållandet förr eller senare äts upp av dessa känslor. 
Att bemöta sin partner med svartsjuka tror jag tom kan vara en sak som kan driva partnern till otrohet, vilket väl är precis tvärtemot vad man önskar.

Läs gärna en gång till.
Var har jag någonsin skrivit något om att bli smittad av syfilis eller något liknande? Förklara gärna varför du kommer dragande med något sådant. 

Jag skiljer alltså på att känna svartsjuka (så där i största allmänhet) eller att vara utsatt för en handling (som kan medföra känslor som t ex svartsjuka).

Jag tror kanske att du förstår men du väljer märka ord och försöker göra dig lustig?
Jag är i vart fall övertygad att de allra flesta klarar att förstå.

Jag tror att vi alla känner till att det finns människor som går omkring och känner svartsjuka och avundsjuka så där i största allmänhet. Och att det finns risk att det sker till den grad och på sådant sätt att det negativt påverkar förhållandet, kärleken och ens partner.
Då finns absolut anledning att göra något åt svartsjukan. Om man inte gör något åt det kan det självfallet vara en sak som "uppmuntrar" partnern till att vara otrogen.

Å andra sidan kan man ju bli utsatt för en handling som medför att man känner svartsjuka. Även i detta fall finns anledning göra något åt svartsjukan, men för många blir det ju då fråga om någon helt annan åtgärd.

Vi är nog överens i stora drag.
Man jag håller absolut inte med om att känna svartsjuka skulle vara något fullt naturligt.