Inlägg från: Anonym (Kitty) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Kitty)

    Är gifta kollegan intresserad?

    frökenfia skrev 2019-03-23 14:25:34 följande:

    Skulle vilja inleda någon slags konversation över sms / telefon med honom. Men hur gör jag det? Kan också bli helt fel om någon skulle märka det... Kan inte sluta tänka på honom... längtar tills det blir måndag för att få träffas...


    Jag är i samma situation. Vet precis. Önskar också att vi kunde ha kontakt via sms för att hålla det utanför jobbet. Men törs inte ta första steget av rädsla att förstöra något för honom. Kan ju inte vara 100 % säker på att ingen annan ser det jag skriver. Eller att han är beredd att ta det till nästa nivå. Vill heller inte förstöra den yrkesmässiga relation som vi kämpar för att upprätthålla trots att känslorna nästan är övermäktiga. Så vad göra?

    Önskar att jag visste hur jag skulle kunna ge honom den slutliga ?hinten? om att det är fritt fram. Men han kanske tänker detsamma. Jag vill verkligen ha honom, men det är så mycket som komplicerar, just nu är jag rädd att vi inte kan/orkar/törst ta det i mål. Frustration.

    Så nej, har tyvärr inget vettigt råd att ge. Men sänder min förståelse :)
  • Anonym (Kitty)
    Anonym (Kär kollega) skrev 2019-03-26 21:29:43 följande:

    Låter som du är singel, det är ju inte ts


    Nej, det är jag inte. Mycket som komplicerar, som sagt.
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-03-28 21:18:41 följande:

    Kanske ska hinta om det på något sätt men vet inte, vill inte vara den som inleder djupa samtalsämnen. Han verkar bra på det så förr eller senare kommer vi nog in på det men jag vill inte verka för uppenbar o eventuellt göra bort mig. Sen är det så himla svårt att veta vad jag ska göra/säga. För om han bara är intresserad av ett ligg (vilket jag inte vill tro) kommer han kanske utnyttja mitt skilsmässokort för att få ligga. Och jag vill mer än så...


    Men... om han inleder ett samtalsämne och du inte hakar på - hur ska han då bära sig åt?

    Herregud, jag önskar att jag fick såna drömlägen som du beskriver..

    Jag vet att det är svårt - att inte vetka för uppenbar - men man måste ju ändå gå den andra till mötes när tillfälle ges. Vad tänker du skulle vara att inleda ett djupt samtalsämne, om det inte var det han gjorde idag?
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-03-28 23:00:36 följande:

    Hela situationen känns hopplös och förmodligen kommer jag aldrig få veta vad han tänker... får se vad morgondagen har att erbjuda...


    Men du, ett tips i all välmening. Det låter som att du väljer mellan att antingen fråga rakt ut (vilket du inte vill göra) eller att undvika honom och låtsas vara ointresserad.

    Varför inte ta mellanvägen? Dvs uppmuntra honom till den nivån att han tar steget, om det nu är det du vill att han ska göra? Han bjuder ju in till det.

    Om han han söker kontakt och visar intresse men du inte ger rätt respons, så kommer han rimligtvis inte att ta något initiativ oavsett hur intresserad han är. Givet omständigheterna.
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-03-29 05:46:55 följande:

    Jo, det låter ju som en bra idé. Får se om jag lyckas med det idag då...


    Ta ett steg i taget. Ett litet extra leende kan göra mycket :)
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-03-29 20:26:40 följande:

    Om han säger nej skulle väl svaret bli:

    Oj, förlåt att jag misstolkat dig! Uppskattar verkligen din vänskap och vill inte förstöra för dig varken familje eller jobbmässigt. Jag kommer nog försöka hålla lite avstånd för att dämpa det här jag känner och fokusera på annat. Uppskattar om du hjälper mig med det genom att inte vara så uppsökande.

    Om svaret är ja... ja då vet jag inte. Då lär det bli ett långt samtal antar jag... vad är det exakt han gillar med mig och jag med honom... Hur vi upptäckte att vi fått känslor för varandra... Vad vi ska göra åt det här (utan att svika någon)... Berätta att jag ligger i skilsmässa och fråga om han är lycklig i sitt äktenskap... är han det kommer jag klargöra att jag inte är ute efter ett ligg och inte vill förstöra hans familj. Och är han inte lycklig i sitt äktenskap utan går i skilsmässotankar då kan jag tänka mig att inleda något så småningom... men det är såklart känsligt...


    Eller, han gillar dig som kollega och är attraherad av dig som kvinna. Men det kan inte bli något eftersom han är gift och har familj och inte tänker stöka till livet för dem, rent krasst. Det har inte gått särskilt lång tid heller. Jag skulle ta det lite lugnt med att outa mina känslor om jag var du. Visa mer intresse och flirt i vardagen i stället. Låt det ta tid. Det är värt det om det betyder nåt.
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-03-29 23:43:37 följande:

    Kommer nog inte säga något om vad jag känner inom den närmsta tiden iaf, även om jag önskar att jag vågade. Förstår att det innebär en stor risk om jag berättar och att jag hamnar i ett jobbigare läge. Min plan är att vänta till sommaren iaf när vi går på semester. Då blir det kanske lättare att hinta om det när man ändå inte ska ses på ett tag.


    Klokt av dig tror jag. Men så är det ju alltid lättare att ge råd till andra än att hantera sin egen situation...

    Själv är jag i ett läge där vi är attraherade av varandra men har svårt att få tillfälle att prata i enrum. Vi kan inte börja hänga med varandra utan att det skulle väcka frågor hos andra kollegor. Ingen törs vara mer drivande än den andra eftersom det är ett känsligt läge privat. Bägge har mycket att förlora och vill väl inte heller orsaka varandra problem.

    Jag vet verkligen inte hur vi ska komma nån vart. Inser att jag det kanske är jag som måste ta någon form av initiativ, men att det måste vara diskret nog att inte stöka till saker och ting. Jag kommer nog också att ge det fram till sommaren. Sen måste jag försöka släppa och glömma även om jag inte vill.

    Du har ju lyxen att ha den här mannen nära på dagarna och han verkar inte ha några problem med att prata och söka ditt sällskap. Jag förstår att det ibland kan bli för mycket att umgås så nära, och det är väl därför du bör vara lite försiktig med att berätta rakt ut hur du känner. Ni kommer ju att behöva fortsätta ses. Jag tycker att det verkar som att han mycket väl skulle kunna ta ett initiativ framöver om du bara visar dig öppen för det.

    Som sagt, det har inte gått så lång tid än och förutsättningarna finns ju där. Visa bara tålamod och intresse så kommer det nog att utveckla sig åt rätt håll.
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-06-20 12:01:02 följande:

    Jag bestämde mig iaf för att skriva och tacka för den här tiden. Skrev att jag uppskattat hans sällskap på jobbet och fick till svar att det såklart var ömsesidigt. Jag skrev nåt i stil med att allt det roliga har ett slut på vilket han svarade att det inte alls måste vara slut på det roliga utan bara tar en paus över sommaren... Vi önskade varann en trevlig sommar och sen inget mer. Allt väldigt diplomatiskt skrivet, utan några tydliga signaler från någon vill jag tro. Så jag vet inte om det hjälpte att skriva t honom egentligen. Det hjälpte väl lite grann att höra att han liksom jag uppskattat tiden tsm på jobbet. Men nu då? Nu blir det ändå att vänta tills efter sommaren för att ses. Och de här första dagarna på semestern när jag är ensam hemma blir så långdragna och tråkiga när jag egentligen bara vill vara på jobbet med kollegan.


    Skriva och tacka för den här tiden? För att ni ska ha sommarsemester? Hmm, nu har jag inte läst hela tråden, men är det inte lite väl melodramatiskt? Om ni har det sättet att kommunicera på borde du kunna slänga ur dig att ni kanske kan ses och ta en fika/hitta på nåt under sommaren. Nappar han inte på det kan du nog se det som att han inte är så angelägen. Vill han så får du väl se vart det leder.

    Jag har själv en jobbflirt som är svår att komma vidare med, men ni verkar ju redan umgås så mycket på jobbet att det inte verkar särskilt konstigt att fråga ungefär vad som helst.

    Ett annat alternativ är ju att bara släppa allt och lägga initiativet på honom. Du verkar ju inte helt säker på om du vill eller inte. Är han tillräckligt intresserad så lär han göra något till slut, och då kan du ju se hur det känns där och då.
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-06-20 17:44:03 följande:

    Då vi båda är gifta är det inte en naturlig sak att föreslå en fika eller ses utanför jobbet tyvärr. Nu har vi nog sagt hejdå för semestern på mailen. Så om han inte skriver till mig under sommaren lär vi nog inte höras förrän efter semestern.


    Okej. Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga, du har verkligen svar på allt ;)

    Om det är så att han söker upp dig hela tiden, vill luncha, fika, prata, frågar om allt mellan himmel och jord... vore det då så konstigt om ni sågs utanför jobbet? Kanske inte under semestern då, men annars? Jag har manliga kollegor som jag lunchar, fikar och pratar med på jobbet hela dagarna, vi kan också ta en AW i all enkelhet fast vi är gifta utan att det är något konstigt.

    Det som hindrar mig från att föreslå något för min jobbflirt är att vi inte hänger med varandra naturligt på jobbet, och att det verkligen skulle bli en supertydlig invit. Känslorna finns där, men det är långt till själva steget. Det verkar vara lite tvärtom för dig, att du är osäker på både hans och dina egna känslor, men det finns hur många tillfällen som helst att tar tillvara på. Är lite avis faktiskt.

    Ni kanske bägge tänker till under sommaren och känner er mer säkra när ni ses efter semestrarna. Hoppas du kan släppa taget lite och vila från känslorna.
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-08-15 20:39:34 följande:

    Liten uppdatering för er som vill fortsätta läsa min tråd och hjälpa mig med stöd och motivation.

    Känslorna jag hade innan sommaren är dessvärre kvar. Jag kan inte undvika kollegan då vi jobbar nära varandra varje dag. Drömmarna på nätterna om honom fortsätter och mitt dagdrömmeri börjar ta fart igen. Jag försöker verkligen strida emot mina känslor, för jag älskar ju min man och skulle bli förtvivlad om han hade såhär starka känslor för någon annan än mig. Har så dåligt samvete och börjar känna en fruktansvärd ångest med svårighet att andas, känns som jag ska svimma, är trött hela tiden för jag bara går o grubblar. Vad ska jag ta mig till? Vågar inte berätta för någon om vad jag känner. Detta plågar mig för jag vet att det är fel men kan inte ändra på det. Vill berätta för kollegan men ändå inte, vågar inte, vad ska det leda till, inget bra antar jag. Söker råd från någon som vill hjälpa mig. Onödiga kommentarer som bara trycker ner mig ber jag er undvika att skriva. Jag mår på riktigt inte bra.


    Stackare. Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Jag är i en liknande situation men tror ändå inte att jag mår lika dåligt och att jag fortfarande klarar att ha en viss distans till det. Det kan nog vara så att jag är lite äldre och mer desillusionerad än du ;) Men det känns inte roligare för det.

    Jag tror att enda sättet för dig att komma ur det här är att säga något till kollegan. Att försöka glömma går ju inte när ni ses på dagarna. Att byta jobb är inte så enkelt som många vill få det att låta. Att undra och försöka tolka signaler leder ju heller ingen vart. Även om allt i hans kroppsspråk och beteende skulle tyda på intresse, vet du inte om han vill göra verklighet av det. Och vill han göra verklighet av det så vet han inte om du vill. Och vem ska ta första steget? Osv osv.

    Någon skrev att om han verkligen vore intresserad så skulle han ha tagit ett initiativ. Fast det är inte säkert. Jag kan ju titta på mig själv. Jag är så intresserad att jag nästan går sönder, men jag gör ingenting drastiskt ändå. Jag törs ju inte under rådande omständigheter. Det kan givetvis vara likadant för honom. Skulle han riskera att blotta sina känslor, stöka till sitt privatliv och göra det besvärligt för mig? Skulle det vara ?lättare? för honom eftersom han är man? Nä, det tror jag inte. Så det är väl absolut tänkbart att han är intresserad fast han inte gör något.

    I min egen situation tänker jag, att om det här fortsätter som det gör och inte blir mindre plågsamt, så kommer jag att bli tvungen att säga något till honom. Jag är inte där än, men kanske du är det i och med att du mår så dåligt. Försök att tänka rationellt, att ni är vuxna människor som vill varandra väl. Jag är säker på att han varken skulle ta illa upp eller genera dig på något sätt om du berättade att du har känslor för honom och inte vet vad du ska göra. Om det visar sig att det är ömsesidigt kan ni ju prata om det (befriande va?). Om det är så att dina känslor inte är besvarade så kommer din förälskelse att rinna av dig i ett nafs. Tro mig. Då kommer din man att kännas helt okej igen tills du ev inser att du ändå vill skilja dig eller hittar någon annan att fokusera känslorna på.

    Jag VET att det är lättare sagt än gjort. Men det finns nog inget annat sätt. Skriv något om du inte vill ta det öga mot öga.

    Eller har du någon annan kollega som du kan anförtro dig åt, och som kan reka lite, vara nån typ av länk mellan er? I så fall kanske du kan testa det.

    Förstår att det känns hopplöst och önskar att jag kunde hjälpa dig bättre.
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-09-06 23:31:24 följande:

    Om han visar sig vara det, vad ska det leda till?

    Om han visar sig inte vara det eller inte vågar erkänna det vad gör jag då? Går under av skam.

    Fortsätta såhär är väl det enklaste alternativet i praktiken men jobbigast för mig känslomässigt.


    Jag fattar att det känns som en evighet, men ett drygt halvår är inte så lång tid när det handlar om känslor som utvecklas och när livet i övrigt gör det komplicerat att vara rakt på sak. Att fortsätta som ni gör är väl inte hela världen. Något kommer ju att hända förr eller senare, och då behöver du inte gå från dag till dag och stressa upp dig över att du borde göra/säga något. Låt det ta tid.

    Och så tycker jag att du ska testa KBT för att hitta lite trygghet i dig själv under tiden. Tro mig, det är bra.
  • Anonym (Kitty)

    Hmm. Du ignorerar vartenda konkret råd du får och kommer hela tiden fram till att det är bäst som det är. Märker du det?

    Absolut ingenting har hänt sen första inlägget. Du har haft massor av tillfällen ensam med honom (och han med dig). Du säger ena dagen att du och din man har hittat tillbaka till varandra, nästa dag att du inte vill släppa kollegan. Du har svar på alla ifrågasättanden och hittar alltid en ursäkt att INTE göra det som välmenande och engagerade människor här råder dig till.

    Enda vettiga förklaringen är väl att du vill ha det som det är? Det vill nog han också, annars hade väl han, som 10 år äldre man, gjort något åt saken eftersom ni har daglig kontakt både IRL och via mail och verkar prata om allt mellan himmel och jord. Jag blir otroligt frustrerad av den här tråden trots att jag är i en liknande situation själv. Ledsen om jag låter negativ, men ärligt... vad vill du ha vår hjälp med?

  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-09-07 20:09:19 följande:

    Förstår dig. Det är knappt att jag står ut med mig själv och mitt velande. Egentligen söker jag bara någon att prata med skulle jag tro. Att inte kunna bolla det här med någon är jätte jobbigt... uppskattar varenda svar och råd jag får här. Det får mig att tänka till och reflektera över mina beslut.


    Men.. vilka beslut? Är du inte fortfarande kvar på ruta 1? Vad är det för beslut du har fattat?

    För mig låter det som att ditt undermedvetna beslut är att inte göra någonting alls utan att vänta på att han ska göra det. Men att du inte riktigt har tålamod. Och eftersom han verkar bete sig precis likadant så kommer ni ingen vart.

    Jag vet att jag nyligen rådde dig att låta det ta tid. Men nyttja ändå tiden till att göra små saker. Om du vill lägga initiativet på honom så måste du visa det. Flirta lite tydligare. Ta chansen att stanna sent om han gör det. Hur ska han annars få tillfälle? Jag vet att det är svårt, men inget kommer att hända om du inte gör någonting annorlunda. Och är det så att du testar att göra något annorlunda och inte får nån respons på det, kanske det tyder på att han inte är intresserad av nåt mer.
  • Anonym (Kitty)
    Anonym (FYI) skrev 2019-09-08 14:46:34 följande:

    Allvarligt...Tycker det är ena jävla råd att ge.

    Jag förstår att du inte tycker otrohet är att föredra men det är ju precis dom råden du ger.

    Efter "frökenfias" semester verkade det som hon och hennes man i.a.f delvis hittat tillbaka till varandra, så det verkar inte som det skulle vara helt kört dom emellan. Och då bara för att ts känner pirr i magen skall hon fråga vad han känner.

    Råd borde väl då mera handla om att träffa kollegan mindre och på något sätt fantisera mindre om honom...inte ta det till nästa nivå.

    Typ byt avdelning om du har möjlighet till det, och det verkar ju finnas den möjligheten eftersom det tydligen går bra om de hade fått ihop det.

    Glöm inte att det ligger två familjers väl och ve i potten...


    Du vet ingenting om vad jag förordar eller inte förordar, och råden var inte till dig.

    TS får själv välja vad hon vill göra med dem. Jag tror inte du hjälper någon med ditt sedvanliga moraliserande.
  • Anonym (Kitty)
    frökenfia skrev 2019-10-26 22:02:57 följande:
    Sorgligt nog kommer jag förlora större delen av min vänkrets när jag väl skiljer mig så de som står mig nära nu har jag ingen hjälp av tyvärr. Just nu är jobbet min räddning för jag har verkligen ingen att prata med mina problem om, så på arbetstid mår jag iallafall bra. Borde kanske uppsöka psykolog för mitt mående och för att få hjälp i den här kommande processen men det kommer nog inte bli av. Ska verkligen försöka öppna mig mer för kollegan, men vill inte framstå som ett offer som söker lite tröst hos en annan man för så är det verkligen inte. Jag är stark och kan klara av mycket på egen hand.

    Ska du inte börja i den änden då, att du går och pratar med någon? Det är också ett råd som du fått flera gånger här i tråden. Nu skriver du igen att du borde, ?men det kommer nog inte att bli av?. Nej, du har rätt, det kommer inte bara att hända. Det är du som måste bestämma dig, du som måste göra det. Precis som allt annat som inte ?blir av? här i tråden.

    Om du inte har vänner att anförtro dig åt, inte vill inleda något med kollegan (vilket du ju ändå vill) och inte ?kan? ta steget att skilja dig, vad återstår? Jo att få stöd från en professionell terapeut/psykolog som kan hjälpa dig att bringa ordning i känslorna och ta tag i ditt flyktbeteende. Börja där, tycker jag. Du skriver att du är stark och kan klara mycket på egen hand, men hur ska du kunna komma vidare om du inte förändrar något?

  • Anonym (Kitty)
    Anonym (Kitty) skrev 2019-10-27 08:20:57 följande:

    Ska du inte börja i den änden då, att du går och pratar med någon? Det är också ett råd som du fått flera gånger här i tråden. Nu skriver du igen att du borde, ?men det kommer nog inte att bli av?. Nej, du har rätt, det kommer inte bara att hända. Det är du som måste bestämma dig, du som måste göra det. Precis som allt annat som inte ?blir av? här i tråden.

    Om du inte har vänner att anförtro dig åt, inte vill inleda något med kollegan (vilket du ju ändå vill) och inte ?kan? ta steget att skilja dig, vad återstår? Jo att få stöd från en professionell terapeut/psykolog som kan hjälpa dig att bringa ordning i känslorna och ta tag i ditt flyktbeteende. Börja där, tycker jag. Du skriver att du är stark och kan klara mycket på egen hand, men hur ska du kunna komma vidare om du inte förändrar något?


    Förstå mig rätt, jag känner verkligen med dig och är fylld av sympati. Jag skulle säkert ha kunnat vara precis i din sits om jag hade varit lite yngre och haft det värre i mitt äktenskap. Nu är jag bara nästan i samma sits, men jag låter det inte plåga mig lika hårt.


     


    Precis som tidigare är mina råd: Gör vad du kan för att visa att du är intresserad så att du underlättar för honom om han vill ta initiativ, eftersom du själv inte törs. Låt det ta tid, lång tid. Gå och prata med någon som kan hjälpa dig att reda ut ditt allmänna känsloliv och ditt förhållande till dig själv. 


     


    Om inget av det känns möjligt, försök att släppa alltihop. Läs igenom den här tråden från början till slut och se hur tydligt du faktiskt är kvar på ruta ett. Bli förbannad på karln som inte gjort något trots alla tillfällen han har haft, och låt det hjälpa dig att släppa taget. Konstatera att han får anstränga sig lite hårdare om han vill ha dig. Försök få lite andrum och bestäm dig för att inte analysera allting sönder och samman. Även om du inte kan släppa honom på riktigt, så bete dig som att du har gjort det. Och då menar jag inte att du ska bli sur och avståndstagande, utan bara vara ditt bästa jag utan att tänka så mycket på hans reaktioner. 


     


    Lättare sagt än gjort - ja jag vet det. Men även om du inte kan göra alltihop så kan du göra något. Det handlar om att vara snäll mot dig själv också, för det tycker jag inte att du är. Klart att du ska kunna skriva av dig här på FL om det känns bättre. Jag vill absolut inte verka som en besserwisser som har alla svaren, men du måste nog prova att göra någonting annorlunda om vi ska orka fortsätta lyssna och kunna hjälpa. 


     


    Kram från mig

Svar på tråden Är gifta kollegan intresserad?