frökenfia skrev 2019-10-03 10:49:53 följande:
Jag förstår vad du menar med att göra saker i rätt ordning och håller med om det. MEN om vi ska backa bandet lite så är det knappast jag som försatt oss i den här situationen. Hade min man tagit sitt ansvar hade jag inte hamnat på den här arbetsplatsen överhuvudtaget och då hade kollegan inte existerat i min värld.
Trots att skilsmässa är något jag verkligen vill och tidigare tagit upp med mannen är han inte överens och vägrar skriva på papperna. Därför kan jag nästan känna mig lite tvungen att avsluta det fult eftersom han inte vill låta mig gå. Jag vet att det låter hemskt. Men om min man vägrar separera, vad ska jag göra då? Ska jag slänga ut honom bara? Orkar inte höra honom gråta och skrika som sist när jag sa att jag ville separera, då grät han nätterna långa och gick på sina knän för mig. Det måste såklart vara fruktansvärt för honom men jag kan inte heller stanna för att jag tycker synd om honom.
Först det praktiska: Man behöver inte vara båda som skriver på en skilsmässoansökan. Du kan skriva på och lämna in själv, då tillkommer sex månaders prövotid då ni har barn, sedan är skilsmässan ett faktum.
Om du menar avsluta det fult som i att vara otrogen så att din man "blir tvungen" att slänga ut dig så nej, det hoppas jag inte du gör. Gör som jag sade ovan, (men det kanske var det du menade med avsluta fult?)
Sedan det emotionella: Om jag gissar att ni är mellan 30-40 år, och ni nu har det så här illa i ert äktenskap, dvs du stannar för att han gråter och tigger sig till ett fortsatt äktenskap, hur bitter kommer du inte att vara om 5-10 år då när ni närmar er 50 och livet har börjat rinna iväg?
Ett förhållande kan inte bygga på att en hotar/tigger/kräver att det skall fortsätta.
Om ni testat parterapi och det inte fungerat så låter det som ni, för bådas skull, behöver gå skilda vägar, och det oavsett vad du känner för din kollega. .
