Är gifta kollegan intresserad?

Det går väl sådär. Jag försöker ta avstånd genom att prata mindre med honom, verka upptagen när han pratar med mig och ibland tror jag att han måste tycka jag är skitjobbig som i ena stunden är 110% närvarande för att sedan växla till att verka helt ointresserad. Jag har inga problem med att prata med andra kollegor så han kanske tom blivit svartsjuk, vad vet jag. Han stannar inte längre lika ofta till sist med mig som förut. Nånstans gör det ont och jag undrar vad jag gjort för fel. Men han kanske har förstått hela grejen och vill hjälpa. Jag vet inte.

Jag kommer låta tiden gå utan att göra något. Min värsta mardröm är att behöva köpa en present till kollegan i julklapp när vi kör ?Secret Santa?. Hur döljer man sina känslor i en sån situation? Har spelat mycket teater för att inte visa mina känslor men undrar om jag kommer kunna fortsätta så i all evighet. Jag vill ju inget hellre än att smeka hans kind, vara i hans famn och säga hur mycket jag tycker om honom och hur rätt vi är för varandra.

Känslorna för mannen är fejkade. Men vårt barn kan inte få uppleva en skilsmässa. Hen är så lycklig när vi är tillsammans och att förstöra den bilden av en familj skulle vara mitt livs största misstag.

Idag kom jag in alldeles försent och hann knappt se åt hans håll. Mot slutet av dagen gick han tidigare än mig och våra blickar hade inte mötts på hela dagen. Men när han skulle säga hejdå och jag tittade upp från mitt skrivbord möttes våra blickar och den där vänliga blicken och leendet som typ säger ?jag vet allt? såg rakt in min själ. Det var ett fint ögonblick.

Samtidigt beter sig mannen ?exemplariskt? och även om jag inte vill vara nära honom tänker jag att det är det jag har att nöja mig med för tillfället. Om jag orkar göra något åt saken kanske det blir skilsmässa framöver.

Vet att många som följt och skrivit i tråden är trötta på mitt velande fram o tillbaka. Ni som inte orkar följa mitt liv kan med gott samvete avfölja tråden. Jag väljer att skriva här för att jag inte har någon att prata med mina problem om och på något sätt känns det skönt att få skriva av sig då och då. Och om någon vill kommentera eller skriva till mig är det välkommet.

På sista tiden har jag varit väldigt nedstämd. Tror att när alla papper gällande utmätningen kom blev alla mannens misstag så mycket tydligare och känslan av besvikelse oundviklig. Han är en ?fantastisk? man och far egentligen. Men jag kan och vill inte se det just nu. Har gått ett par veckor utan någon slags intimitet. Förut kunde jag ändå ligga med honom trots känslorna för kollegan. Men nu kan jag inte ens det, och har ingen sexlust öht längre. Och trots att jag ?dämpat? känslorna för kollegan och undvikit honom är det som om vi ?hittat tillbaka? till varandra igen. Vi samtalar om vardagliga saker, skrattar mycket tillsammans... Det kommer nog bli fler samtal på kontoret efter jobbet vill jag tro. Jag kanske blir den som stjäl någon annans man ändå. Jag kanske visst kan få det jag vill ha om jag anstränger mig lite mer. Men vad blir konsekvenserna av det i framtiden... är jag beredd att leva med det? Kanske är jag det ändå. Eller kanske inte...

Drömde att han bjöd ut mig... tror inte jag vågar bjuda ut eller följa med på någon slags dejt ute. Känns som om man har alldeles för många ögon på sig... Jag är ensam hemma några dagar nästa vecka utan att behöva tänka på att komma hem tidigt osv så kanske det blir lite längre pratstund efter jobbet då, eller i bästa fall att han följer med hem...

Jag märkte igår att trots att vi sagt hejdå och jag var påväg ut genom dörren skyndade han sig på med kläderna och fortsatte prata för att göra mig sällskap en bit. Fick också frågan om jag skulle åt hans håll, vilket jag aldrig ska annars och det vet han om.

Någon som har tips på ett ?bra? sätt att berätta om mina känslor för kollegan? Idag gjorde jag nästan det. Känns som om jag hela tiden är påväg att säga ngt men sen gör jag det ändå inte. Vet inte ens hur man börjar en sån mening... jag gillar honom så mycket... Vill att han ska vara nära. Vill inte i värsta fall göra bort mig och få honom att ta avstånd...

Vi har aldrig träffats enskilt utanför jobbet. Men idag var vi kvar en stund efter att alla gått hem och det blir alltid så långdraget när vi ska gå för dagen. Och då vill jag bara slänga ur mig det. Hjärtat slår fortare, rösten blir lite mer skakig och jag måste verkligen anstränga mig för att inte verka uppenbar. Och jag upplever att han gör likadant. Allt blir så tafatt bara. Önskar att han kunde sägs ngt. Tror det skulle vara annorlunda om vi båda var singlar.

Det är nåt i luften när vi pratar, när våra blickar möts. Oftast blir han lite för glad och ler lite för mycket än normalt när han ser mig eller pratar med mig. Det är liksom inte som en helt vanlig kollega på jobbet som man kallpratar med under dagen. Det känns som om det finns ngt där. Och jag har efter mina observationer dessa månader kommit fram till att det omöjligt kan vara inbillning. Det är ganska uppenbart att han gillar mig och jag honom, frågan är bara på vilket sätt han gillar mig. Jag anstränger mig stenhårt för att inte visa ngt när andra är där. Och vi pratar inte lika mycket när andra är i närheten så han kanske också har tänkt på det. Det enda vi sagt till varandra egentligen är att vi trivs i varandras sällskap för att vi är så lika och har så mycket att prata om.

Just nu är ångesten total. Gråter och kan inte kontrollera mina känslor. Vill att han ska veta vad jag känner. Vill lära känna honom mer. Vill vara nära. Vill allt och lite till. Varför ska det behöva vara såhär? Jag har inte bett om de här känslorna!

Omöjligt att gå på lunch bara vi två utan att det skulle bli konstigt. Skulle inte stå ut med utfrågningar av andra kollegor och tänk om man skulle stöta på någon man känner... det är så himla komplicerat. Enda tiden vi har är på jobbet när alla gått hem som vi eller iaf jag så gärna använder för att få en pratstund innan vi går hem. Vet inte hur jag ska säga det jag känner. Tänker och tänker och formulerar meningar. Har skrivit massor och suddat ut i ett försök att komma på vad och hur jag skulle berätta allt för honom.

Tänkte fråga om han är lycklig med sin fru och vad receptet är på ett långt lyckligt förhållande. De har ju varit tillsammans sen alltid... men det kan å andra sidan bli ett för djupt samtal som han kanske inte är beredd på eller vill prata om. Och då blir det ju också bara fel. Kanske berätta om min egen situation med mannen. Men vill samtidigt inte framstå som ett offer och tala illa om min man...

Jag vågar inte om jag ska vara helt ärlig. tänk om någon vän eller bekant skulle se mig tillsammans med kollegan ensamma på lunch. Skulle bli skandal och svårt för mig att låtsas som ingenting. Jag håller mig nog till de här eftermiddagarna på jobbet och hoppas på att de kan ge mer...