Gränsdragning

6-åringen har uppenbart inte accepterat/kunnat hantera mammans och pappans separation. Samtidigt är åldern ibland kallad "lilla puberteten" så det kan säkert också spela in och ja, låter inte som om pappan precis har satt några gränser innan heller? Hur var det när  han och mamman levde tillsammans? Fick barnet nybakade scones varje morgon då? 

Om du inte tror att det ligger något annat bakom (som någon typ av diagnos som handlar om brist på impulskontroll osv) så handlar det troligen om att barnet inte mår speciellt bra. Jag tror att mamman och pappan behöver hjälp i sitt samarbete + kaske också i hur det är att vara förälder. Har de haft samarbetssamtal tex via familjerätten? 
Du kan, om du är orolig för barnet, göra en orosanmälan till Soc, för då kommer föräldrarna bli kallade till samtal där. Det som då troligast kommer ske är att de erbjuds samarbetssamtal den vägen. Det kan vara en start. 

Samtal är provat, det hjälper inte då mamman inte lyssnar.

Gränsen skulle ha satts för 100 mil sedan, av pappan. Varför håller han på och daltar? Se till att dåligt uppförande får konsekvenser.

"Nej men inte kan man STRAFFA lille snuttegumman, hon är ju bara barnet!" Ryter femtioelva mesiga familjelivsmorsor i kör. Och det är anledningen till att min unge uppför sig och aldrig behöver "straffas", medan era löper amok och beter sig som lillkejsare.

Saken är den att ingen daltar. Vi har regler som vi håller konsekvent på. Dock hjälper det inte utan blir bara värre.

Därav vill pappan att vi ska backa och jag säger nej.

Texten i inlägget blev nog lite konstig där.

Vi har regler, dock inte samma regler som hos mamman, (där är inga alls)

O jag tror att det är där problemet ligger.

Hej Vilsen82, om det är tredje sömnlösa natten för dig då du oroar dig över ditt bonusbarn och er situation så skulle jag råda dig att googla ?stepmother disengagement? och följa noga vad dom sidorna säger. Lycka till! Jag har mått mycket bättre och vår bonusfamilj har mått mycket bättre sedan jag lärde mig vissa tekniker som andra styvföräldrar följer, för att sätta sunda gränser gentemot eventuella bonusbarn och sunda gränser kring sig själv och sitt eget mående i en ny-familj.

Okej tack jag ska kolla detta. :)

Vill tillägga att det är så mycket man inte själv styr över i en ny-familj, hur exet beter sig, vilka faser bonusbarnet går igenom, hur biologiska pappan vill uppfostra. Den enda man kan styra över är en själv

De flesta barn klarar av att ha olika regler på olika ställen utan att reagera såsom du beskriver att flickan gör. Men genom att lägga skulden på mamman så befriar ni er från ansvar och det innebär att situationen vidmakthålls. Av er. 

Om det man gör förvärrar ett problem så måste man backa och prova nåt annat - annars är man ju fullständigt ute och cyklar. Kanske att ni ska prova att prata med flicka, höra vad som egentligen händer med henne och varför hon håller på såhär?

Vilka regler är det ni håller på när hon skriker om sconesen?

Jag tycker att hon låter som en sexåring som rasar inuti och som inte bemöts på ett sätt som fungerar, och som inte trivs så bra i sin familj, kanske varken hos mamman eller hos er. 

Vi har försökt prata med henne, flera gånger.

Det enda vi får veta då är att mamma har sagt, mamma har bestämt osv.

Mamman dikterar upp till barnen innan dom kommer till oss vad som gäller.

Vid något tillfälle har hon till och med försökt kräva av oss att vi ska ringa mamma ocj fråga när det inte blivit som hon vill.

Detta är ett problem vi försökt prata med mamman om, där mamman bara svarar oss med att ?hon har rätt att bestämma vilka regler som ska gälla hos oss?

Därför lägger vi mycket av skulden just på mamman.

Inte för att ta bort ansvaret för oss.

När det gäller händelsen med sconesen så den regler som vi försökte hålla på var att när andra sover visar vi hänsyn och att vi alla äter frukost ihop.

Men om ni ändå ställer er och bakar scones halv sex, vilka regler håller ni på där? Det låter som ni släpper alldeles för mycket! Om ni ska låta henne välja, ge henne inte fritt val. Ge tydligt avgränsade val, tex gröt eller macka. Det är de två valen, inget annat.

Och gnäller hon och trilskas är lösningen inte att backa. Hon testar er och ni måste stå pall. Inte bli arga, men bara tydligt och lugnt förklara att nu är det så här.

Sen tycker jag att detska det vara lätt att göra rätt, så har ni gett henne ett val och hon hör tvärtom och ni blir arga och säger "Nu gör du x, annars blir konsekvensen y" så måste x vara något som är hyfsat enkelt, inte att äta upp en hel måltid om hon sitter och storgråter tex.

Ni verkar ju synnerligen handfallna både gentemot mamman och mot sexåringen.

Ni måste vara mogna nog att vara föräldrar och stå på er mot andra människor och inte lägga skulden på dem som ni låter köra över er. 

Vi försöker göra det bästa för barnen och hitta en balans utan att göra barnen illa.

Andra har säkert varit i samma sits och hittat små knep.

Jag skrev inlägget för råd osv, inte för att få nedlåtande kommentarer om personligheter osv.

Vi har provat samtal med mamman, där mamman är förstående osv, vi sätter ner foten och vi gör en överenskommelse.

Dagen efter gör mamman precis tvärt om igen. Inte ens samtal med myndighet hjälpte. Hon gjorde likadant.

Vi förklarar för barnen vad som är rätt och fel, hon säger till barnen att vi ljuger och när dom kommer hit får vi börja om igen.

Mitt enda råd till dig är att inte släppa in barnens mamma att bestämma i ert hem. Låt inte barnen spela ut er mot varandra utan väx upp och bete er som vuxna!

Kan du ge några exempel på vad det är för saker som mamman bestämmer i ert hem?

Förstår din situation. Min son är 7 och kan vara som en liten tonåring men att kräva saker och domdera gör han inte eftersom han vet att han inte kommer någonstans med det. Dock så har han attityd och kan vägra att göra saker osv osv.

Hon testar väl pappan och dig? Man måste ju lära barnen att de inte kan få vad de vill, när de vill? Fungerar livet så? Nä! ..... ?Idag blir det annat till frukost, vill du önska scones till någon annan dag så går det bra.? Förbered henne bara på allt så slipper hon oönskade överraskningar? Man kan ju absolut vara ?mjuk? men bestämd. Mitt råd är dock att inte lägga dig i konflikter du kan hålla dig utanför. Jag har samma problem hemma, fast med en 6 år äldre :o

Men varför gå i diskussion med en 6 åring? Hennes beteende är ju i princip okejat då ingen sätter stopp för det. Så att bli arg och straffa henne för det blir ju fel.

Det ni ska göra är att gå igenom punkt för punkt om vad som ska gälla. Därefter pratar ni med barnet om att era regler gäller hos er och mammans hos henne. Tex scones bakas bara på helger och på vardagarna blir det annat bröd.

Berätta, argumentera inte.

Man behöver inte göra detta på ett elakt sätt men ni måste vara tydliga. Inse att ni kommer få ett tredje och fjärde världskrig innan det lugnar sig. Ett barn mår bra av att veta vart gränserna är (ju mer man litar på barnet och ju mer saker fungerar ökas gränserna)

Barn puschar gärna på gränserna mer och mer tills det tar stopp. Sätt stopp tidigare.

Jag är i liknande situation, dock är bonusen äldre. Läste det där om ?disengaged stepmom?. Värt att läsa. Jag styr inte alls med deras praktiska saker, det gör deras pappa. Jag lägger mig bara i om han inte respekterar mig eller är taskig mot min son. Jag tror det handlar om avundsjuka, i mitt fall. Nu har det gått från att han tar ut det på mig till att han är elak och utesluter min son. Min son är bara gullig mot honom, ibland retas han på skoj eller vill få honom att skratta och larvar sig. Mamman ?låtsas-samarbetar? enligt mig. Säger till sonen och oss att han ska respektera oss men säger samtidigt ?han vill inte komma hem den tiden om ***** (min son) är vaken?, han kommer senare?. Fastän att det är BONUSEN som betett sig illa mot mitt barn. Eller när han skriker diverse könsord till oss och kastar saker mot oss - ?han är tonåring- han trivs inte hos er?. Näää, precis, han trivs inte när han inte göra som han vill. Eller när han inte fick ta med sig hela datorn till sin mamma kl 07:40 som skulle stå ute i kylan hela dagen - då gick han inte till skolan. Ingen konsekvens- mamman ringer och sjukanmäler honom och säger ?ni måste lirka med honom på morgonen?.... suck. Nog förstår jag att barnen är de som har det jobbigast men bättre blir det inte om man hanterar saker såhär?! Tydliga gränser och konsekvenser och skippa det dåliga samvetet.

Jag undrar genast hur den här lilla flickan mår och hoppas att det ibland finns stunder, både hos er och hos mamman, då hon får känna sig älskad. Man vet ju inte vad som rör sig i barns huvud. Kanske tror hon att det är hennes fel att hennes föräldrar gått isär och mår dåligt över det. Eller så är hon kanske rädd att någon av föräldrarna ska försvinna. Det är så svårt att veta, men jag tror att det många gånger finns ett behov bakom ett barns beteende. När hon knuffar undan sin bror från pappan så kanske det är ett uttryck för att hon har behov av mer kärlek.

I en lugn stund på tu man hand med barnet så tycker jag att det kan vara givande att ställa frågan: Vad brukar du tänka på just innan du somnar? Då kan barnets allra innersta bekymmer komma upp till ytan. Och kanske kan det göra att man kan tillgodose behov så att familjen fungerar mer harmoniskt.

Jag menar inte att man inte ska ha några regler eller att man inte ska sätta gränser. Sånt behöver förstås alla barn, men jag tycker att det låter som att ni redan har ganska klara regler och gränser hos er. Det är därför jag kommer att tänka på det här med kärlek och behov istället. Och att ibland ha roligt och skratta tillsammans tror jag kan lösa många knutar Hoppas att situationen med mamman blir bättre. Det är nog ingen som mår bra av att ha så mycket konflikter i vardagen.