Stor åldersskillnad syskon

Har flera år mer i skillnad på mina två.
Det har inte varit några problem alls.
Äldre syskonet hjälpte så gärna till och när yngre syskonet behövde barnvakt så ställde äldre oftast upp. (När han flyttat hemifrån.)

Idag är båda vuxna och de bästa av vänner.

Jag har drygt 11år mellan mina två. Det jobbigaste har varit att stora sonen är så medveten om hur vi måste prioritera bort honom till förmån för den lilla. Har man två barn tätt så kan jag tänka mig att den som är äldre också kan förstå i viss mån att mamma inte kan komma nu för att lillebror måste ha mat etc. Men när jag insåg att mitt stora hjärta inte ens frågade om saker (typ om jag kunde följa med på cup i helgen) för att det var så självklart att jag var tvungen att stanna hemma med hans bror så sved det. Han blev ännu äldre och klokare!

Sen är det ju ett faktum att det äldre barnet haft föräldrarna för sig själv väldigt länge och det är ovant att behöva dela med sig.

Men det kommer säkert att gå jättebra, när bebisen väl föds!

Tack för era svar!

Jag var ensam med min stora när hen var liten, och hen fick följa med på allt. Jag tänker mig att det blir samma med den nya. Bebisen får följa med på cup mm. Jag vill inte att min stora ska känna sig bortprioriterad.

Har 6 år mellan storebror och lillebror. Och om allt går vägen kommer en trea i höst, kommer då vara 10 år mellan lilla och största. Som några skrev så är stora van att få all uppmärksamhet på ett annat sett än om det finns syskon. Storebror var så stolt när lillebror kom men tyckte sedan att första året var ganska tufft med all bebisfokus. Men han hjälper gärna till när det behövs med lillebror. Berättade för min chef om 3an och hon hade nästan lika många år mellan sina tre, äldsta var 11 år när lillasyster kom. Hon sa att han brydde sig så om lillasyster, hade mer fokus på sitt egna liv med hobby och kompisar,men att han ändå var till stor hjälp. Tror man får tänka med att de nog kan tycka det blir lite jobbigt i början innan alla rutiner sätter sig men tänkt vad den lille kommer se upp till den stora. När man sen är vuxen är ju inte 14 års skillnad så jätte mycket, lycka till :)

Min äldsta blir 16 och yngsta 10, när bebisn kommer i höst. Yngsta är glad och förväntansfull. Äldsta säger inte ett pip.

Fast varför måste man prioritera bort en 11-åring för en bebis? Det går ju bra att ge båda lika mycket? När ett av våra ska på cup så drar jag med de andra tre dit också. Funkar bra.

Men ni kanske har en anledning till att lillen inte kan lämna hemmet så lätt.

För oss har det varit så, att jag behövt prioritera bort honom. Syskonet hade först kolik och allergier och sen vägrade han åka bil tills han fyllde ett ungefär och att släpa runt med honom på cup en hel dag kändes inte aktuellt. Utan då fick pappan åka själv.
Så det är inte så att han inte haft någon förälder med sig, vi har ofta prioriterat och fokuserat på "varsin" så att säga. Men att gå från att vara två vuxna och ett barn, till att ha en liten bebis i familjen som heller inte kan läggas åt sidan och vänta på sin tur, det blev en stor förändring.
Är man två vuxna och en behöver laga mat och så vill barnet leka eller spela något spel eller så, så finns ju ingen anledning att INTE göra det. Alltså har vi kunnat ägna mycket tid åt äldsta barnet hela hans uppväxt. Det är inget förväntat och han har inte varit bortskämd skulle jag säga, men det har liksom bara varit så. För vi har varit två och han har varit vårt enda barn.

Nu förstår ju såklart ett äldre barn också att man behöver låta annat gå först ibland. Och jag vet inte om han tagit åt sig så mycket av det själv. Men för mig som mamma sved det i hjärtat litegrann.

Jag väntar mitt tredje barn nu och mina två andra barn är 17 och 12 år i år. Den äldsta blev lite sur först (han tyckte han hade nog med syskon eftersom han har 5 syskon på sin pappas sida) Men det släppte efter några timmar och nu längtar han efter att lillan ska komma ut! Min andra son har tjatat om ett lillasyskon i flera år så han blev bara glad.. Lite besviken dock att det blev en tjej först.. Men det har oxå släppt.

Jag tror det kommer gå bra för er, passa på att ha lite egentid med din son och gör sådant som han gillar. Det känns som att sådana känslor oftast handlar om en oro att bli bortglömd när det nya barnet kommer (min egen teori).

Lycka till

Tack för era svar =)

Jag tänker mig att jag ska se till att ha mycket egentid med min stora, så hen får det också, som vanligt. Ibland är hen ganska engagerad i val av namn, köpa kläder mm, för att i nästa sekund vara totalt ointresserad och sur. Jobbigt..