Hemmafruns ansvar att serva sin man

Jag och min man jobbar båda heltid och ingen av oss lägger jättemycket tid på hushållet. Så jag tror att ni klarar det också även om han inte "hjälper till" jättemycket (men en del av jobbet måste han förstås göra). Det handlar bara om att sänka kraven på hur ett hushåll ska skötas. Lägg fokus på det viktigaste: laga maten, diska, tvätta kläderna, håll toaletten ren, renbädda ibland. Resten får ha lägre prio, damm i hörnen, smutsiga fönster och obytta gardiner far ingen illa av.

Lycka till!

Det kan mycket väl vara så att ni har ett helt jämställt förhållande och lika stor bestämmanderätt i ert förhållande, men tyvärr har du en beroendeposition gentemot din man som försämrar dina utgångspunkter OM relationen skulle skita sig eller din man drabbas av en personlighetsstörning.

Det är klart att jag inte vet något om ert förhållande. Jag har inga synpunkter på det utan påpekar bara fakta. Beroenden kan fungera olika men det är svårt att komma runt att man behöver en inkomst för att leva.

Ja. Hans inkomst. Därmed är du i en beroendeposition. Det går inte att komma runt. Du kan hävda att han är lika beroende av dig, men det är ju inte sant för alla tjänster han behöver kan han köpa. Jag är ledsen att det provocerar dig men det är fakta. Har som sagt inga synpunkter på din livsstil utan påpekar bara fakta.

Hans inkomst, era gemensamma pengar (så länge ni lever tillsammans). Skulle han inte kunna köpa matlagning, städning, tvätt, barnpassning etc?

Men menar du att det är kärlek du ger honom för pengarna som han drar in? Jag ser det inte alls så. Kärlek är gratis. Hyran, maten och kläderna på kroppen betalas av pengar. Dessa behov är mer grundläggande, än behovet av kärlek. Vi fryser eller svälter ihjäl betydligt snabbare än vi dör av brist på kärlek. Och eftersom han drar in pengarna till hushållet är du i en beroendeposition gentemot honom. Det är inte pajkastning jag sysslar med, jag har uppriktigt svårt att förstå hur du kan se det som ett ömsesidigt beroende när bara en part har inkomst.

Jag ser verkligen inte mig själv som utbytbar eller oviktig och inte min man heller. Däremot vet jag ju att jag överlever om jag skulle bli lämnad, även om det skulle vara en känslomässig katastrof så överlever jag och kan sörja för mina barn. Det är enormt viktigt för mig och en trygghet som jag unnar alla.

Vem pratar om värde? Jag pratar om ekonomi och att du är ekonomiskt beroende av din man.

Ja, jag är ekonomiskt självgående och tacksam för det. Min man är också tacksam för att han slipper hela ansvaret för hushållets ekonomi själv. Och om något skulle hända honom skulle vi kunna fortsätta leva som vi gör, vilket är skönt att veta.

Jag fattar bara inte varför du inte törs erkänna att du är ekonomiskt beroende av din man. Det är ingenting att skämmas för, eller borde i alla fall inte vara det för dig.

Min partner har högre inkomst än mig, så det skulle bli mindre kännbart om man plockade bort min inkomst. Poängen var bara att ingen av oss är ekonomiskt beroende av den andre och att en bonus av det är att ingen behöver bära hela ansvaret för familjens ekonomi. 

Självklart är det varje familjs val att fördela arbetet som de själva vill. Eller nej, det är det ju inte, för det är bara de verkligt privilegierade som faktiskt kan göra det valet. Jag säger ingenting om det, tycker bara att man ska vara ärlig med hur det faktiskt är. Den som inte har en egen inkomst men som lever i ett förhållande med gemensam bostad och gemensamma barn är per definition ekonomiskt beroende av sin partner. Såvida man inte är självförsörjande och producerar alla varor och tjänster som andra köper, samt saknar lån på huset.

Jag är ärlig. Jag är inte ekonomiskt beroende av min partner för att jag kan bära hushållets utgifter om vi skulle förlora hans inkomst. Och jag har råd att skilja mig från honom och försörja mig själv och barnen utan att behöva lita till hans goda vilja. Kanske är vi privilegierade på det sättet, men jag känner många andra par där båda parter har högre inkomst än vi har. 

Jag vet inte vilket ditt syfte är med att debattera med mig? Ingenstans har jag stämplat någon hemmafru som outbildad eller medellös, men utan särskilda omständigheter är hon per definition ekonomiskt beroende av sin man. Detta kan man ha synpunkter på om man vill, men jag är nöjd med att bara konstatera fakta.

Absolut inte, vi har ett sparande och en kraftig guldkant på tillvaron. En inkomst mindre betyder att sparandet minskar och guldkanten försvinner, inte att vi behöver byta bostad eller avstå från bilen t ex för att kunna sätta mat på bordet och kläder på barnen. Det handlar om att köpa mindre vin och takeaway. Tycker du att det gör mig ekonomiskt beroende av min partner, tja, det kan jag förstås inte ändra på, men det gör det inte till ett faktum.

Tills du skriver "ja, jag är ekonomiskt beroende av min man".

Jag är ju inte det.

Jag har redan förklarat hur vår ekonomi och situation ser ut för dig tidigare. Men att en inkomst mindre innebär förändringar i livsstilen utgör inte ett kriterium för ekonomiskt beroende. Jag är fullt kapabel att lämna mitt förhållande och upprätta ett nytt liv för mig och mina barn på min egen inkomst. Det är svårare för den som inte har en egen inkomst. Vet du att skilsmässorna ökar i takt med att kvinnor får högre lön? M a o skiljer sig kvinnor som har råd, medan kvinnor som är ekonomiskt beroende av sin partner givetvis stannar även i dåliga förhållanden.

Fast nej, vi är inte ekonomiskt beroende av varandra eftersom vi båda är välbetalda. Varför upprepar jag mig? Du kommer ju aldrig att gå med på det jag skriver eftersom du har en helt egen och faktiskt ganska orimlig uppfattning om vad det är att vara ekonomiskt beroende av sin partner och det är ingenting jag kan förändra, inte mer än du kan förändra min ståndpunkt på något sätt. Jag ger dig sista ordet, om du vill ha det, för det här är det sista jag kommer att skriva till dig. Ha det gott!