Osäker.

För ett år sedan så la jag upp en ultraljudsbild på min dotter som jag hittade i en låda vid en rensning. Jag la upp bilden på sociala medier och skrev något i stil med, "Lilla, kära barn vad jag älskar dig!" reaktionerna var groteska från min egen familj, "Nej, det är inte sant, du ska inte ha fler barn!", "Räcker det inte med ett?!!"
osv osv.. 

Min dotter har bra betyg, har alltid varit artig och trevlig mot allt och alla, jag fick uppfostra henne själv, då hennes pappa inte fanns med i bilden. 

Jag förstår ärligt talat inte varför reaktionerna blev som dom blev.. Mina vänner säger bara att jag ska ignorera dom. 
Fick ju höra både det ena och det andra när jag var gravid som 15 åring, från familj och främlingar.. vägrar sitta och bli "uppläxad" igen om hur tufft detta kommer att bli och att min dotter är ju så stor nu, varför börja om osv.. 

Ja, jag vet ju att jag är vuxen och att det är mitt liv och mina beslut.. men jag vill inte att det ska bli samma som med min dotter. Jag stannade liksom aldrig upp, var så jävla tvungen att visa alla att jag minsann skulle klara det här och att alla skulle få se, vilken bra mamma jag var! 

I höstas så kom allt ikapp och jag fick erfara min första panikångestattck, jag insåg då, med hjälp av psykolog att jag under 12 års tid, bara försökt vinna ett spel som andra människor "bettat" på att jag skulle förlora. Och jag vill inte ha det så en gång till. 

Så antingen så tar jag bort barnet och lever på som vanligt, eller så behåller jag barnet och får säga åt folk att dra åt skogen, folk som i min egen familj. 

Ja, jag har också tänkt på att återigen etablera en kontakt med min psykolog, just för att få stöttning i mitt mående och få en annan syn på mina frågor. 

Ja, ställer jag frågan så, ja då vill jag ha barn. Influeras väldigt lätt av andra människor och är rätt så känslig av mig, även om jag gör allt för att inte visa det. Många gånger jag lekt martyr och "offrat" mig för andra som egentligen inte bryr sig eller helt och hållet utnyttjar situationen att jag sällan säger ifrån.