Inlägg från: mhansen |Visa alla inlägg
  • mhansen

    Abort, känslomässigt förstörd

    Fick för lite mer än en vecka sedan reda på att jag blivit gravid trots dagen efter piller. (Använder inte detta som skydd vanligtvis....)

    Jag visste om att det inte var 100% säkert och hade inte tänkt mig abort som en utväg om det inte vore för pappan till barnet. Jag tänkte att blir det ändå så är det helt enkelt meningen. Pappan var tydligen av en helt annan åsikt. Trots att det är han som fått mig att ändra tankar om barn. Jag har två barn sen tidigare som börjar bli stora nu o hade inte tänkt skaffa fler egentligen. Men han har fått mig att ändra åsikt under vårt förhållandes gång. Men nu när det kom till kritan vill han inte ha ?just nu?. Men gärna lite senare?!!

    Jag har gjort abort många år sedan då jag levde med en man jag verkligen inte ville sätta barn till världen med. Efter att ha genomgått de, som gav sår både psykiskt o fysiskt lovade jag mig själv att det aldrig skulle hända igen.

    O nu står jag här... dessutom ska jag idag skriva på papper på ett nytt jobb. Ett jobb man definitivt inte kan ha under en graviditet. O hela jag skriker att det är fel!!

    Att man dessutom ska vänta så länge som en månad på att få aborten gjord är till att slita sönder en människas psyke. Är det verkligen männskligt att låta någon gå såhär?!

    Fick köra ifrån jobbet gråtandes idag, vet inte hur jag ska hantera allt detta på en gång.

    Känner att jag sakta men säkert faller ihop och tappar gnistan.

    Jag vill bara springa ifrån min egen kropp..

    Någon som varit med om liknande?

  • Svar på tråden Abort, känslomässigt förstörd
  • mhansen
    Anonym (sessis) skrev 2019-03-04 17:26:45 följande:

    Vill du inte göra abort så gör inte det. Allt annat löser sig på ett eller annat sätt.

    Varför kan du inte ha det nya jobbet som gravid?


    Jag kommer jobba inom tung industri där det inte är tillåtet att jobba som gravid.

    Skrev på pappret idag o ångrar mig så fruktansvärt!

    Bokade tid för samtal hos gyn förra veckan men fick en tid först 14 mars, sen kunde jag räkna med en till två veckors väntetid för själva aborten.. o jag är så rädd att jag inte ska klara det!!!

    Dessutom finns det ju en risk med komplikationer o är rädd att det ska dra ut på tiden på så sätt att jag måste börja min anställning med en sjukskrivning.
  • mhansen
    Lilyje skrev 2019-03-04 17:58:45 följande:

    Men gör inte abort om du inte vill det, ingen kan tvinga dig!


    Klart ingen kan tvinga mig men pappan till mina andra två barn var ingen höjdare och jag vill inte börja med att det ska vara oönskat av den ena föräldern.. är chockad av hans inställning till det och vet inte hur man går vidare i relationen efter något sånt här. Känner mig så otroligt arg och lurad!!
  • mhansen
    Ledsnamamman82 skrev 2019-03-04 18:38:59 följande:

    Jag förstår dig verkligen!

    Jag har två barn och innan vi fick dem så blev jag gravid med min man (pappa till mina barn). Han fick panik och sa till mig hårt att göra abort! Han ville ha barn men precis som din kille, inte just då.

    Jag tänkte precis som du att jag inte ville gå igenom en abort men inte heller ha barn med någon som inte ville.

    Detta krossade mig fullständigt, jag var förkrossad och jag har nog aldrig riktigt förlåtit honom. Jag gjorde aborten i panik på grund av hans reaktion. Jag tror att om jag fått vänta lite så hade både han och jag hunnit tänka efter.

    Jag kan inte ge några råd mer än att jag vet att du kanske aldrig kommer förlåta honom om du gör abort. Jag vill bara säga att jag har varit där och jag förstår dig precis! Önskar jag kunde ge dig en stor kram och trösta dig för det är vidrigt att behöva sitta i den situationen! Och den där mannen har ansvar i detta! Hoppas fasen att han finns där för dig för man är två om en graviditet!

    Ta hand om dig och gör det ditt hjärta säger... Allt annat ordnar sig alltid, det vet du också..


    Så skönt att höra att jag inte är ensam. Ja, det är en vidrig situation minst sagt. Och det är omöjligt att veta att man fattar rätt beslut. Ibland önskar jag faktiskt att vi inte hade möjligheten att välja. Visst finns det situationer då det verkligen kommer till nytta. Men jag tror att det är många kvinnor som egentligen inte ser till vad hon själv vill ändå.

    Tack för dina fina ord, dom värmde långt in i själen!
  • mhansen

    När jag skrev på kontraktet idag kom vi överens om att jag skulle börja i mitten av april. Så jag har iaf tid på mig att komma fram till ett beslut. Det gjorde mig lite lugnare iaf..

    Jag kommer att ta med mannen på samtalet hos barnmorskan. Så att vi oavsett går igenom detta tillsammans. Jag är så rädd för att se ett hjärta slå på ul-skärmen. O händer det ska det inte bara vara jag som ska ha det i minnet livet ut sen. För att en man ska förstå vad det faktiskt innebär måste man ju faktiskt göra dom delaktiga. Det är något jag varit otroligt dålig på i mitt förra, (väldigt destruktiva förhållande) där gick jag igenom 3 missfall och två aborter ensam.

    Men oavsett hur fint stöd jag kommer få och hur annorlunda detta förhållandet är förändrar inte det att jag just nu känner att jag aldrig någonsin vill se ett positivt graviditetstest o tvingas ta ställning igen. Att JAG känner mig oönskad i denna situationen.

    Samtidigt säger han att han är jätte rädd att ångra beslutet. O då blir jag ännu mer förvirrad , arg, ledsen ......

    Jag har alltid varit driven trots motgångar. Tagit ett beslut o lagt locket på och tänkt att de blir bättre sen. Vilket är farligt då allt bubblar upp till ytan en dag.

    Denna gången har jag tyvärr inte något av det drivet kvar alls. Jag är bara TOM....

    Ursäkta ett svamlande långt inlägg..

  • mhansen

    Tack för era svar. Jag undrar också om man verkligen kan gå vidare i en relation om man går igenom något sånt här. Det känns som att man har helt olika prioriteringar och värderingar i livet isf. Är ju förövrigt totalt hopplöst att försöka diskutera med miljoner hormoner i kroppen. Så fort man försöker så står man bara där och tokgråter. Inte ett vettigt ord kommer ju ut....

  • mhansen

    Ja jag ska försöka samla tankarna och bortse från sånt som faktiskt kan lösa sig.

    Är ju mer än en vecka kvar tills samtalet på kliniken så har ju tid på mig egentligen.

  • mhansen

    Anonym(lina): Herregud, jag kan inte ens föreställa mig hur tufft det måste vara att ta det beslutet i vecka 18. Det är verkligen något som är omöjligt att sluta älta i huvudet.. Man vill bara få springa iväg från sin kropp och sluta känna något.

  • mhansen

    Vi pratade länge igår, öppet, ärligt... vi grät och jag förklarade ingående hur jag ser på det. Han är rädd och inte alls säker på sitt beslut. Jag bad honom prata med någon annan närstående om det, inte förhasta sig. Att det inte är jordens undergång och det var ju planerat att hända i framtiden i vilket fall.. Förklarade att det är helt normalt att känna som han gör, men att det för mig känns fel att leka med kroppen som om man bara kan radera ett barn o trycka på en knapp när kvinnan ska börja producera igen.

    Jag vet ju att det är vanligt att en man blir skrämd och tror att hela ens liv är över. Jag ger honom tid att tänka igenom det ordentligt eftersom vi inte är purunga längre, jag vill inte börja om när mina två ska flytta hemifrån men samtidigt inte avsluta denna graviditet för att börja försöka om ett halvår/år. Det känns inte logiskt alls... om jag ens skulle vilja försöka o ens kunna glädjas åt det senare utan att undra om det skulle bli likadant vid ett sånt här besked senare...

    Känns skönt att ha varit helt öppen med vad jag känner och vill tro att det var en annan känsla vi gick o la oss med igår.

  • mhansen

    Även om vi inte pratat mer om det, utan istället lagade god middag tillsammans med barnen o bara njöt av varandras sällskap igår.. så har jag fått ett otroligt lugn i kroppen.

    Jag har erkänt för mig själv att jag inte vill göra abort. O när jag vet att Han egentligen vill behålla men är rädd för det stora okända, så känner jag mig säkrare i hur jag ska hantera situationen.

    Nu har jag till o med vågat mig på att ladda ner Preglife-appen. Låter fånigt kanske, men det var ett bevis för mig själv att jag vet vad jag vill o att det är okej.

    Som jag läste någonstans, -man ångrar inte barnen man fick, bara dom man aldrig gav liv.

  • mhansen

    Tack för gratulationerna :)

    Det har lugnat sig och han börjar smälta det känns det som. Antar att jag ringer till jobbet på måndag och förklarar situationen.

    Har redan fått ett nytt jobberbjudande som jag kan ha även om jag är gravid så jag antar att det är meningen ;)

    Tänk att det kunde lösa sig såhär. Magiskt!

Svar på tråden Abort, känslomässigt förstörd