Det gör ont i hjärtat att läsa era inlägg, TS och Lina. Låt ingen tvinga er till en abort ni inte innerst inne vill göra! Ingen har rätt att kräva detta av er. Omständigheter kan vara tuffa men man tar sig igenom dem. Ni måste lyssna inåt, för att inte göra er själva illa!
På min mans sida av släkten finns en liten flicka vars pappa och farmor försökte pressa mamman till abort när hon låg i magen, för det var inte "rätt läge". Mamman ville inte det och stod på sig. Idag är alla i släkten väldigt glada för att hon gjorde det, kan jag säga! Jag har tänkt mycket på er som berättat om era svåra situationer i tråden och hoppas av hela hjärtat att det ordnar sig för er!
Oj, va skönt att höra/läsa! Va fint det där sista du skrev var, om att man inte ångrar de barn man fått. Roligt med preglife, den tycker jag också mycket om. Den är en mysig följeslagare när man har en bulle i ugnen. Och vet du vad: Grattis! :) (Det tycker jag verkligen du förtjänar att höra/läsa, efter berg-o-dal-banan du gått igenom;))
Anonym (Lina): Hur är det med dig? Är det verkligen något du måste göra om du inte vill? Fokusera på vad DU vill.
Hej Lina! Skönt att höra från dig, jag har tänkt så mycket på dig. Jag är själv i vecka 20 med en liten sparkig flicka som kom som en överraskning men en positiv sådan, så tankarna går mycket kring detta med barn och graviditeter. Sedan tidigare finns en liten som förberett mig på utmaningarna med ungar (dom utmaningarna går att överleva) men också visat hur mycket barnen berikar livet.
Mhansen (TS) skrev att hon hört någon stans att "man inte ångrar de barn man fått, bara dem man aldrig gett liv" och det stämmer nog tror jag. Men det är klart att verkligheten i livet kan vara väldigt komplex och tuff ibland.
Vet ju inte hur din situation ser ut alls. Kanske har du barn redan och vet allt det där. I ditt inlägg uttryckte du en sådan sorg, att du blir tvingad (av någon?) och berättade att aborten skulle ske så sent som i vecka 18 vilket i sig låter väldigt tufft. Mitt intryck var att du nog inte egentligen ville göra detta men att du blir pressad av någon, när det du skulle behöva är stöd och support i graviditeten. Vet ju själv hur sårbar man kan känna sig när man är gravid... men det var lite svårt att avgöra utifrån det du skrev. Om du känner att det kan hjälpa dig, så dela med dig här. Det finns nog flera som läst ditt inlägg och som tänker på dig och vill stötta dig.
Mitt främsta råd är i alla fall att ingen kan kräva en abort från dig (om nu någon gör det) och är det så att det är en man som pressar dig till detta, så kom ihåg att han inte vet och aldrig kommer att veta vad varken en graviditet eller en abort innebär för kvinnan. Han kanske tror att allt bara går att göra ogjort men så enkelt är det ju inte för den som går igenom processerna i sin egen kropp.
Oj, vilken hemsk situation! Jättedåligt av pappan oavsett om hans situation också är svår, känner ju inte till den.
Det låter väldigt jobbigt och det är ju ditt liv och du som får parera svårigheter som uppkommer. Tror dock att ett barn man fått kommer att kännas som en viktigare del av ens liv än det jobb man har för tillfälle om säg tio år. Det faktum att du blir illamående av blotta tanken på att ta de där pillren säger nog endel om vad som känns minst rätt också. Samtidigt är det ju lätt för mig att säga... men du verkar så olycklig av tanken på att ta pillren! Fattar dock att allt känns väldigt överväldigande och tufft nu.
Stor kram hur det än blir
Hej Lina! Jag har tänkt så mycket på dig hela dagen. Hoppas verkligen att du kan få stöd hur det än blir.
Det är ditt liv och ditt beslut. Samtidigt var det här ett mycket sorgligt besked. Du är osäker in i det sista och jag tänker att har man starka tvivel ska man för sin egen skull inte göra abort. Varje barn man får är ju också unikt. Fast jag förstår du vägt mycket fram och tillbaka redan och bara du vet vad som blir bäst. Hoppas du får det bra vad som än händer!