Otrogna på jobbet-va fan

Du sätter ju fingret på många anledningar att det uppstår "kontorsförälskelse"

Alla vill ha bekräftelse. Alla vill att livet ska var fritt och kul. Normalt spenderar man mer tid på jobbet än i hemmet. Hemmet är en stressig miljö för många.

Lever man i ett förhållande där "livspusslet" och barncurling hamnat i främsta rummet är det inte så kul. Man bekräftar inte varandra. Man växer ifrån varandra värderingsmässigt utan att märka det. M.m.
På jobbet får du vara vuxen, uppskattat och bekräftad i en barnfri miljö. 

Många tycker att man ska undvika situationer, att man ska "lägga band på sig", tänka på barnen och mycket annat. Tvinga in andra människor i ett tankesätt och mönster och skuldbelägga.
Fungerar det verkligen? Tydligen inte. 

Är det verkligen så illa om man har en kontorsromans? Eller kanske till och med rent fysiskt förhållande med en kollega. 
Jag tror att det ofta är direkta motsatsen. Den stora merparten har en sådan affär vid sidan utan någon lust att lämna sitt förhållande. I det fallet är en partner som känner sig bekräftad en glad och uppmärksam partner.

Sen finns det givetvis många förhållanden som ÄR dåliga. Där folk går och mår dåligt. Stannar kvar för att det är det man ska göra enligt rådande normer och moralister på internet. 
Helt fel som jag ser det. Att gå och sura och vantrivas i ett förhållande slutar extremt sällan väl. Tvärtom. Det leder till arga och bittra människor som är rent usla föräldrar när de sänder ut de signalerna. 
Man tror sig göra barnen en tjänst genom att stanna kvar, kanske till och med "försöka lappa i hop det", men jag anser att det är raka motsatsen. Två föräldrar som skiljs som vänner innan den nedbrytande processen gått för långt och startar ett nytt liv med tillförsikt är tusenfalt bättre.
Man säger att skilsmässor är stressande för barnen. Det är helt sant. Men vilken del i processen är den som sätter djupast spår? Det är när de fortfarande lever ihop, fast med oerhörd friktion. Bråk om småsaker. Stängt kroppsspråk etc. Barnen snappar upp allt. Att leva med pressen att ens största förebilder bråkar och tjafsar, inte visar respekt och närhet är det som sätter störst spår och läggar snitslar för deras utveckling. Som slutar med att de som vuxna stannar för länge i en dålig relation. Cirkeln är sluten. 

(Gällande möjligheter att ha sex på jobbet säger jag bara "where there's a will there's a way". Framför allt kan man ju flytta övningarna till ett annat ställe om man nu sitter i den typ av kontor ni pratar om. 
Personligen har jag alltid varit den som planerar konferenser, kick offs, fester, AW etc. Jag skapar min egen miljö  )

Ok, Mr. Stereotyp.

Alla som inte tycker och känner som du är narcissister? Och alla som tycker och känner som du är "normala"? Det egoistiska ligger möjligtvis i att försöka forma andra människor efter sin egen mall. 

Du kanske ska ta in hela resonemanget? Att en "kontorsromans", "sexchatt" eller var man nu vill lägga sin ribba kan gagna den närmaste omgivningen, inklusive partnern.

 

 

Börjar inte hela den här grejen med att medvetet missuppfatta saker och sedan diskutera med sin egen missuppfattning bli gammalt?

Antingen dyker samma person upp i olika trådar med fler nick än man kan räkna eller så finns det en mindre armé av bittra, bedragna stackare med samma bristfälliga argumentationsteknik. 

Har du funderat på din egen roll i det faktum att dina partners är otrogna? Att det kanske är lite mer komplext än att du är god och alla andra är onda?

Om det nu skulle vara narcissistiskt att vara otrogen(med alla definitioner det finns) är 99% eller så narcissister. Nya normen. 
Fast, om man ska hålla sig till det psykiska sjukdomstillståndet narcissism utan att urvattna det, är du ute och cyklar. Igen. 

Sure. 
Hur vet du vad som sårar och inte då? Eller du har kanske aldrig gjort en partner besviken någonsin? Ibland medvetet för att människor är lustdrivna(måste ju inte ha något alls med sex att göra) och ibland omedvetet just för att man inte överträder en outtalad gräns hos partnern. 

Exakt det jag menar. Det är inte svartvitt. Och att försöka göra det svartvitt blir ju bara helt fel. 

Ok känns som om några här har korsat varandras vägar förr.

Well, well, det är en öppen tråd, feel free 

Några kommentarer:

Anonym(man) skriver att 30-50% ä otrogna. Finns väl inte någon supertillförlitlig undersökning, men jag tror siffran som nämnts är 30% , lite högre för män, lite lägre för kvinnor, i alla fall om man talar om fysisk otrohet.

Sedan kan jag tänka mig (min åsikt, ej bekräftat) att många av otroheterna sker i början av folks dating-karriär dvs i 20 års åldern, och sedan avtar när man blir lite mer seriös, dvs barn och / eller giftermål.

Elefantmannen2, du har lite konstiga ideer tycker jag, du är säkert en av de som skriver att "man inte kan äga någon/någons sexualitet" och därmed skulle det vara ok att vara otrogen.

Jag tror de flesta människor lever efter den gyllene regeln "Gör inte mot andra vad du inte vill ha gjort mot dig själv", dvs folk har moral nog att inte agera på en impuls/möjlighet att var otrogen. ( 30 % undantagna....)

Vilket för mig tillbaka till ts. Läser man på FL så känns det som  vääääldigt många kvinnor är beredda att vara eller har varit otrogna, och väldigt ofta på jobbet.

Är det en representativ bild av den 30-40 åriga kvinnan av idag? 

Hade varit intressant om någon av alla dessa kvinnor på FL hade kommenterat det.

För sakens skull:
Det finns numer något som kategoriseras som "otrohet via sociala media".
Att man tillbringar all sin tid för att på sitt bekräftelsebehov från sociala media istället för dem man omger sig med live. De flesta vet hur det är. Partner i soffan indragen i en diskussion på Facebook eller familjeliv istället för att lyssna när partnern berättar om sin vecka på jobbet eller barnens problem. Personen som sitter klistrad vid telefonen under familjemiddagen eller släktträffen. 

Själv är jag singel, och normalt full, när jag skriver här. Hur ser det ut för er?

Fetat 1: Nej, motsatsen. Om man själv är benägen att vänstra är man mer benägen att tro att andra människor fungerar likadant. 

Fetat 2: Nej. Man är möjligtvis medveten om att partnern tycker att det är fel, precis som med många andra saker. Alla ljuger. Det finns inte en enda person som gått genom livet helt utan lögner. Anledningen till en lögn skiljer sig.
Den främsta orsaken till att man ljuger om otrohet är att man själv vet att det inte betydde något, att det var ett misstag och man ofta ångrar sig. Varför riva upp himmel och jord och riskera en fortsatt relation med sin partner då? Det är ju lika ärligt att man fortfarande vill leva ihop och älskar hen. 

1, Ok. Jag måste ha missuppfattat det jag fetade jag svarade på då?; "Vad som är än mer intressant är att en undersökning från yougov visade att otrogna människor var MER svartsjuka än andra och majoriteten skulle aldrig acceptera att deras partner tog sig samma friheter."
>Du skrev att det är väldigt intressant och uppseendeväckande(?) efter som du använder stora bokstäver och allt? Om du själv tycker att det är en självklarhet förstår jag inte varför du skrev så.
>Jag tycker inte att det är uppseendeväckande, tvärtom, så jag skrev det och förklarade varför.

Jämförelser med cyklar? Samma person bakom anonyma som jämförde med att sälja knark till småbarn?

2. Jag har nogsamt exemplifierat olika scenarion. Invänd gärna mot dem istället för att tala om för mig vad jag "egentligen" menar och tycker och diskutera mot din egen bild. 
I enlighet med flera av exemplen vet man inte alls att man gör något partnern anser vara otrohet i många fall. Att du vill klumpa ihop precis allting till "att knulla kollegan" trots ett flertal definitioner och exempel visar ju inte på någon tankemässig spänst direkt.
Det kan du ju läsa om i den rapporten från yugov du så gärna hänvisar till. Rapporten alltså, inte Metros, Aftonbladets eller Expressens tolkning, som de sannolikt stulit från en annan tidskrift dessutom. Det finns fler studier i ämnet.

www.mabra.com/var-gar-gransen-for-otrohet-9-scenarion-hitta-din-grans/

Test för att hitta just sin personliga gräns för vad som är otrohet.

Ja, vad har det du citerade med det att göra? Där står det uttryckligen att individer har olika gränser för vad som är otrohet. Som jag skrivit flera, flera gånger i tråden.

Och varför citerar du mig om det? Jag har aldrig påstått något annat. Det klart man vet att man gör något fel om man smyger med det. 
Och omvänt; Man smyger om man gör något på fel sida om sin egen gräns, det betyder inte entydigt att man går över partnerns gräns. 

Fetade: Ja, skriver jag igen. Jag har aldrig skrivit något annat, skriver jag igen. 

Nej, jag har inte skrivit så heller. 

Det finns många olika typer av "otrohet". Det är inget jag hittar på, det är fakta. Därav länkar till det.

Varje individ har sin uppfattning om vad som anses som otrohet och var gränserna går. Som jag skrivit många gånger.
Därför länkade jag till DET. 

INGENSTANS har jag skrivit om smygande, så du diskuterar än en gång mot vad du vill att jag ska ha skrivit. Jag har definitivt inte "försökt göra gällande" något ens i närheten. 

Det värsta med fega stackare som smyger omkring med olika anonyma nick är att man inte kan blocka dem. 

Man kan väl dra slutsatsen av att det är rätt vanligt att få känslor för kollegor.

Äh, det finns sånt otrohetshat på den här sidan. Är väl inte hela världen? Det är ju sånt som händer? Problemet är att vi förväntar oss enligt samhällets normer att ett förhållande/äktenskap ska hålla livet ut och sen blir vi jätteförvånade mär det inte gör det. Hade det varit mer normaliserat kring skilsmässor och uppbrott tror jag att de som råkat ut för det skulle må bättre. Att det inte är fult/dåligt att vara frånskild. Jag tror vi är på väg åt rätt håll. Blir det mer okej att skiljas kommer vi nog minska ner otroheterna också.