Stor sorg och ånger efter abort

Det måste ha varit något starkt skäl varför du valde aborten.Nu är det gjort och det är som det är .

I april 2014 gjorde jag abort och jag ångrade mig så brutalt efteråt. Där och då hade jag egentligen inget val, jag blev sjuk i samma veva och de starka tabletterna jag tog kunde skada bebisen... Dock så var ju ändå beslutet mitt och jag var övertygad att jag skulle bli frisk bara graviditeten försvann (trodde det var gravidmående alltså)... När jag förstod att det inte var det ville jag inget hellre än att ha tillbaka bebisen igen...

Vi var egentligen klara med barn innan den oplanerade, men det gick så långt att min man gick med på ett barn till för att jag skulle ta mig upp ur depressionen... I december samma år plussade jag och hon föddes i augusti 2015.

Trots det har jag sorgen och ångern inom mig. Den är lättare att hantera och jag vet ju att jag inte hade haft min 3,5-åring om jag behållt den innan... Men kan ändå försjunka i tankar och undra vem det var som aldrig blev..

Jag gjorde abort vecka 17+4 och jag var 19 år och ångrar detta såå otroligt mycket. Blev för mycket på hopp m.m

Det är helt naturligt att känna som du gör, för det är helt onaturligt att göra sig av med.en graviditet. Vi är inte byggda för det. Du kanske skulle pröva samtalshjälp för att bearbeta vad du gått igenom?

Jag gjorde en kirkurgisk abort fredag förra veckan.. det var önskat MEN tyvärr så insåg jag bittert mitt i allt att min kille, nu ex då jag gjorde slut innan aborten, visade att framtiden med honom antagligen inte skulle bli så ljus.. Så på det grundade jag mitt beslut för jag hade blivit fast och även om jag lyckats få ensam vårdnad hade han nog inte gett sig eftersom det var hans högsta önskan.. så han lämnade mig helt ensam i detta (gjorde aborten helt ensam).

Efter uppbrottet flyttade jag hem till mamma igen och ett jobb på mindre än 50%.... så funderade på HUR det skulle bli om jag behöll..

Jag har gråtit och gråtit ögonen svullna och röda, haft dödsångest över detta men snälla ni som är i samma sits ni får inte klanka ner på er själva <3

Jag vet, det är INTE lätt och det är mkt ångest, sorg, tankar och känslor och kanske krossade planer och drömmar och hormoner som är kvar.. tillåt er att känna allt men det handlar om att vara i acceptans och släppa taget till slut.

Jag bokade en kurators tid som man kan få i samband med det. Och gjorde en ?förlåtelse meditation? till det ofödda barnet, det hjälpte mig att hjälpa mig själv på vägen <3

Jag gjorde abort för 3 månader sedan. Jag hade tvillingar och gjorde aborten i v 10. Jag ville inte ens göra aborten då men kände att jag blev tvungen att göra den för min sambos och hans familjs skull.. usch. Jag är så arg på mig själv att jag avlivade dem, inte lyssnade på mitt eget hjärta och min egen vilja. Vad är det JAG vill? Jag gjorde det som andra sa var "förnuftigast" med tanke på att vi inte äger ett hus. Men ett hus VS 2 liv = liven vinner 100%!!! Jag älskade mina barn, dem var meningen med mitt liv, jag skulle kunna offra mig själv för att dom ska få komma tillbaka och leva!

Jag har gett dem namn och har sparat bilderna från ultraljudet. Har gjort en minneshörna åt dem och vill att de ska få vara delaktiga i mitt liv. Jag känner på riktigt att jag har dödat mina 2 barn, hade jag väntat i några månader så hade jag hamnat i fängelse för samma handling. Jag var bara gravid i 10 veckor med det känns som att de alltid har funnits. Jag har inga barn sedan tidigare och är rädd för att få barn i framtiden som kanske blir sjuka som ett straff på aborten. Känner att mitt liv är helt förstört :( Vill bara ha tillbaka mina tvillingar.

Jag blev så otroligt glad när jag fick veta att jag var gravid, som att det var det jag hade väntat på i hela mitt liv. Tvillingarna är det vackraste jag någonsin har haft, och min svaghet och snällhet för andra människor fick mig att döda det som har betytt mest för mig i hela världen. Jag kan även tillägga att jag lider av PCOS som gör det svårt för mig att bli gravid, haft oskyddat sex i 10 år. Trodde jag var infertil. Och nu när jag fick gåvan att få tvillingar så tvingade jag mig själv att ta bort det för "alla andras" skull. :(((

Jag har gjort tre aborter. De två första ångrar jag inte, men den tredje ångrade jag något fruktansvärt!!

Det var en ganska sen abort, vecka 13, och jag gjorde den i panik efter att jag fått reda på att min man hade en älskarinna.

Det var ett planerat barn. Aborten var det värsta jag varit med om. Inte den fysiska smärtan, utan den psykiska... gjck ner mig i en djup depression, började dricka, och hade självmordstankar.

Jag kommer nog aldrig komma över det, det var mitt livs misstag.

Inte ens psykolog hjälpte.

Vi gjorde det för många år sedan, var vår första graviditet, barnet var dock skadat och hade inte överlevt. Beslutet var rätt, men efteråt så hade vi sådana skuldkänslor, kunde inte sova eller äta, va hemma från jobbet 1 vecka. Men man måste tänka att man gjort det rätta,hur svårt det än är att tänka så. Tänker ofta på det ännu.men tiden läker alla sår, även om det inte känns så i början.

Vadå för sambons och familjens skull?

Jag antar att ni inte lever ihop längre?

Känner samma sak, saknar vad som skulle bli mitt barn. Så mycket! Allt känns så fel! Tänker på hela tiden på hur det kunna blivit. Att folk blir gravida och ser gravida kvinnor och små barn runt om mig hela tiden gör så ont. Allt gör ont. Och att pappan till barnet säger att han aldrig och kommer aldrig tycka om mig och att det här var det bästa för honom. För mig och särskilt för barnet, gör inte det lättare.

Och idag ca 1,5 månad senare har jag fortfarande kvar rester i magen. Och en iskall och hårt läkare säger att dom inte gör något åt det utan att kroppen ska få fixa det själv.

Rädslan för sex, bli gravid igen och gå igenom allt igen skrämmer mig.

Och den enda jag vill prata med om allt är pappan, men vi bara bråkar så fort jag tar kontakt. Han orkar inte och har gått vidare med sitt liv och till nya tjejer.