Frökensvår skrev 2019-03-24 09:03:41 följande:
Känner samma sak, saknar vad som skulle bli mitt barn. Så mycket! Allt känns så fel! Tänker på hela tiden på hur det kunna blivit. Att folk blir gravida och ser gravida kvinnor och små barn runt om mig hela tiden gör så ont. Allt gör ont. Och att pappan till barnet säger att han aldrig och kommer aldrig tycka om mig och att det här var det bästa för honom. För mig och särskilt för barnet, gör inte det lättare.
Och idag ca 1,5 månad senare har jag fortfarande kvar rester i magen. Och en iskall och hårt läkare säger att dom inte gör något åt det utan att kroppen ska få fixa det själv.
Rädslan för sex, bli gravid igen och gå igenom allt igen skrämmer mig.
Och den enda jag vill prata med om allt är pappan, men vi bara bråkar så fort jag tar kontakt. Han orkar inte och har gått vidare med sitt liv och till nya tjejer.
Du är inte ensam om att känna saknad och att varje dag känna smärta & sorg inom dig. Jag känner samma och vet att det är många med oss som varje dag får uppleva detta.
Vi har gjort avslut av graviditet av olika skäl, du och jag. Men att sorgen och ångesten är detsamma för oss båda.
Jag får själv panik över vad vi har gjort....Vi hade planerat och längtat i flera år efter vår 3:a...men vi blev inte gravida. Under dessa år har mkt hänt, bla sjukdom i vår kärnfamilj som gjorde att det nu blev som det blev. Men allt gick så fort....hade vi bara gett varandra lite tid till att fundera så vet jag att vi kommit fram till att behålla. Allt gick helt enkelt för snabbt och att chocken över att få ett plus när vi bearbetat klart att vi inte kommer att få fler barn....jag var nog inte ute ur den chocken när beslutet togs. Nu när allt är gjort och jag vaknat upp så inser jag att vi egentligen inte hade pratat speciellt mkt utan att allt fokus gick till att med ett till barn så skulle inte orken finnas för den i familjen som är sjuk och då skulle alla bli lidande.....Men med facit i hand så blev det här värre för alla! Jag är så knäckt att jag får kämpa för att inte låta mina barn se mig knäckt...jag får kämpa för att se till att det kommer mat på bordet. Jag bara längtar att det ska bli kväll så jag får släppa min mask jag har för barnen skull för att sen bara gråta och ÅNGRA ÅNGRA ÅNGRA att det slutade så här fruktansvärt!
Men, jag vill kunna känna glädje till allt här i livet igen....Jag vill att det ska gå! Men, jag förstår att jag inte kan få till det själv så här i början....Jag vet helt enkelt inte hur andra som suttit i min sits och känt samma ångest och sorg kunnat ta sig vidare och få bli lycklig igen. Jag önskar så att jag får veta hur man börjar...
Jag ska ta kontakt med kurator till veckan, samma kurator där vi tog beslutet. Jag kommer att tala om hur FEL allt blev från början till slut. Sen får jag se om hon kan hjälpa oss. Jag ångrar ju att jag från början tog kontakt med sjukhusets kurator på abortmottagning....Jag skulle kanske ha vänt mig till någon annan iställlet. Känns som om abortmottagning är på löpande band och att där tänker dom mest på att göra en trygg att genomföra en abort...invagga en i falsk tro.
Känns som jag aldrig fick tänka och fundera med hjärtat...Vi skulle tänka rationellt och glömma våra känslor.
Hur har du tänkt komma vidare med din sorg och saknad?
För så här kan vi inte ha det....Då går vi helt under och jag har min familj att värna om och måste bara komma upp till ytan igen....
Stor kram! Önskar jag kunde hjälpa mig själv och dig och alla andra.
Det enda jag kan göra nu är att varna andra som står inför val. Jag skulle informera dom om hur det kan bli efteråt....Info som jag aldrig fick......Önskar att någon hade uppmuntrat mig när jag sa att med hjärtat känns det helt fel......
...