Stor sorg och ånger efter abort

Tack för din historia. Den var verkligen inte rolig att läsa och du verkar inte ha kommit ur din sorg och ånger efter din abort....Så ledsamt att du dessutom kände dig tvungen att göra en så pass sen abort, förstår att det nog måste ta ytterligare extra hårt då. Jag avbröt mycket tidigare och jag tog otroligt mycket stryk av det beslutet som togs, så jag kan som sagt bara tänka mig in i hur det känns för er som gått längre i graviditeten.

Får jag fråga hur gammal du är? Du har inga barn men din sambo har. Är det för sent nu tror du att om du så gärna skulle vilja ha ett barn så varför inte försöka? Jag tycker det är sorgligt att många män verkar vara den som bestämmer....men kvinnan har som sagt alltid sista ordet. Min man sa till mig att om jag absolut ville behålla så var det jag som fick bestämma. Nu fanns det många omständigheter i min historia som jag inte orkar dra upp här. Men, min hjärna fungerade verkligen inte, förmodligen av chock över plusset samt hormoner som gjorde att jag inte hade förmågan att säga vad jag egentligen ville....Går ej att förklara, jag förstår inte ens själv knappt....

Jag mår ändå något bättre nu. Jag har börjat gå hos en kurator för att prata. Jag försöker också prata om det hela med mina närmaste. Prata, prata och åter prata och känna värme & kärlek är det som hjälper för mig. Jag klarar inte av att ha tyst omkring mig för då smyger tankar på. Måste ha radio på under dagen tex. 

Kanske du och din sambo borde gå tillsammans och prata med någon kurator? Kanske du ensam först och sen din sambo med vid några tillfällen i alla fall? 
Eller har du redan provat det?

Jag fyller 40 det här året, så det känns som att det är för sent. Lämnar jag min sambo nu så kanske det resulterar i att jag står helt ensam i stället, men det kanske blir så ändå till slut.. om det inte blir bättre. Jag uppskattar ju ingenting längre. Han kan älska mig hur mycket som helst och visa det på alla sätt han kan, men han har ändå sårat mig på det allra djupaste plan.

Jag har gått hos kurator. Det hjälpte mig att förstå min sambo bättre, trots att han inte var där. Han vägrar gå i terapi, säger att det inte fungerar för honom. Jag tror snarare att han är rädd för det som skulle komma upp till ytan.

Vad skönt att du mår bättre <3 Det är nog lösningen, att prata om känslorna. Jag pratar inte direkt med någon längre. Jag vill inte vara den där som bara ska prata om sina problem hela tiden (det har ju gått så lång tid!) Jag är också rädd för att folk ska döma min sambo och jag är rädd för att folk ska döma mig... vad har jag att vara ledsen för egentligen, jag gjorde ju ett aktivt val. Så kan jag tänka själv ofta, men just då kändes det inte som att jag hade något val. Nu så här i efterhand förstår jag ju att jag hade det och jag är dessutom ganska så säker på att det hade varit det bästa även för min sambo om vi hade behållt barnet. Men tyvärr går det inte att vrida tillbaka klockan hur gärna jag än vill!

Jag klarar inte heller av att ha tyst omkring mig, men här är det verkligen svårt att undvika tystnaden och ensamheten. Det är oftast bara min sambo och jag, eller bara jag hemma, så tomheten blir ofta påtaglig. Hans barn kommer inte hit så ofta numer, men när ?hen? är här så känns det bättre, det blir lite mer liv och rörelse då.

Du har möjlighet att få barn om du vill. Men jag kan tänka mig att du aldrig kommer att få din sambo att gå med på att försöka? Du kan faktiskt använda donerade spermier, om det är så att du känner du vill lämna din sambo men kanske inte hinner hitta kärleken innan det verkligen är för sent för dina ägg. Nu har jag ju ingen aning om du ens kan tänka i dom banorna, det är säkert jättesvårt att bara lämna sin sambo också, även om allt inte är så bra i förhållandet.

Jag mår inte alls bra, jag mår bara lite bättre och med det menar jag att ångestattackerna som kom i stort sett hela tiden har blivit mycket bättre. Jag får ångest ännu, men inte lika starka som från början. Men helt klart har detta satt så djupa spår inom mig att en del av min livsglädje följde med den graviditet som avbröts.

Nä, tystnaden och just det här att vara själv hemma är fruktansvärt...tankarna får liksom fritt spelrum då.

Tycker inte du ska känna att du inte får vara ledsen, det är dina känslor och dom har du rätt till och inget du ska bry dig om vad andra tycker eller tänker. Det val du gjorde var mkt riktigt ditt, men jag tror inte att man alltid tänker rätt när man är full av hormoner och med påtryck från omgivning.

Vill bara lite fint upplysa (du vet kanske redan detta), att om din längtan efter barn är större än att leva tillsammans med din sambo och förbli barnlös så finns det även äggdonation om det är så att du inte lyckas bli gravid med dina egna ägg. Med detta vill jag bara säga att det finns dörrar för dig att öppna, som kanske skulle kunna göra dig lyckligare än vad du är idag.

Kram!

Tack för din stöttning <3 Jag kan tänka mig insemination, men jag är så rädd att det inte ska gå vägen. Jag är också rädd för att lämna min sambo, det kommer att såra honom enormt. Det är svårt att såra någon man älskar. Så här har mina tankar gått sedan aborten, men jag kommer ingenstans med dem.

Det är en sorgeprocess man går i genom efter en abort, känslorna kommer i vågor. De mest kaotiska känslorna kommer att lägga sig, eller i alla fall komma mer sällan. Sedan beror det så klart på hur man jobbar med sig själv vad man landar i till slut. Säkert också vad man har för liv, hur mycket det betyder för en. Du går hos kurator skrev du, vad pratar ni om där och vad ger hon för råd? När jag gick hos kurator så var det från min sida samma fråga om och om igen, stanna eller gå och skaffa barn på egen hand. Men det är ju bara jag som kan avgöra. Hon kom även med rådet att hitta något sätt att hjälpa andra barn eller ungdomar, men det är ingen lösning för mig. I slutändan är allt jag vill att få mitt barn tillbaka och det kommer jag aldrig att få..

Tack själv för att du tagit dig tid att skriva några rader.
Jag tror nog att lösningen att lämna din sambo inte är den rätta, då du skriver att du älskar honom. Men, kanske du kan på ett lugnt och sansat sätt vid något bra tillfälle om det finns, säga att du kanske skulle vilja få egna barn och att om han ej vill vara pappa till ditt barn så har du övervägt insemination. Se vad du får för reaktion i alla fall. Den möjligheten finns, att du vågar föra det hela på tal (igen kanske? För det kan inte vara första gången ni pratar om barn menar jag. Men du kanske aldrig har vinklat det hela på ett sätt att du faktiskt kan tänka dig att gå igenom hela processen kring att bli gravid själv utan hans hjälp. Kanske kan du få honom att förstå att du vill leva med honom men att det är en djup sorg inom dig efter det förlorade barnet. Jag vill inte säga vad du ska säga, vet ju inte hur ni pratar annars, jag bara spekulerar om möjligheter . Du kan gå dina egna vägar just detta med barn, och din sambo kan antingen välja att finnas vid din sida eller att inte fortsätta relationen med dig (mest troligt kanske han inte vill gå ifrån dig och accepterar att möta dig i din sorg och att ett barn för dig skulle kunna lätta på din sorg  och förlust av något som jag tror i det stora hela är det som förstör för dig. 

Jag har inte hunnit gå så många ggr än hos kuratorn. Så kan inte säga än om det kommer att hjälpa mig eller ej. Men oavsett så ältar jag på och pratar och pratar och åter pratar för att få ur mig allt som jag känner. Jag har gråtit i massor tills det nästan känns som om jag inga tårar har kvar....Tårar trillar i och för sig ännu då och då, och sorgen är djupt förankrad i min själ. Till vardags så ser jag säkert ut att fungera rätt så bra för de som ser mig dagligen...men det är en hel del "spel", i bland bryter jag dock ihop men jag tillåts som tur är att få visa mina känslor. Det är mer det att livet måste gå vidare och inför barnen kan jag inte gå omkring och gråta hela tiden, då skulle ju dom må dåligt också. Men det är svårt många ggr att vara så ledsen men inte få utlopp för det just där & då.

Jag tror att du och jag och många med oss runtom i vårt avlånga land känner som oss, jag tar det som en tröst...att det finns fler som det slutade så här för, att man inte är ensam helt enkelt. 

Känns bra att läsa vad ni har skrivit, känns mindre ensamt i sorgen då. När jag fick reda på att jag var gravid var det självklart för mig att behålla barnet, då jag gjort en förhastad abort tidigare. Jag vet att min sambo egentligen känner sig färdig med barnbiten, men jag struntade faktiskt i det, då hade han kunnat använt kondom eller klippt sig. Vi har ett stabilt liv, ett stort hus och tillräckligt med pengar, ett till barn skulle inte göra sådan stor skillnad då vi redan har tre (varav ett är mitt biologiska barn). Han accepterade detta ganska bra även om han var något ambivalent. Jag var försiktig med att berätta om graviditeten för min familj, då de inte direkt stöttar vårat förhållande pga att vi bråkat en hel del genom åren. Jag berättade tillslut och fick ungefär reaktionen jag förväntat mig, men jag var ändå glad och nöjd med mitt beslut även om sambons och familjens känslor såklart påverkade mig och dämpade endel glädje. Jag hade börjat undersöka barnnamn, bestämt hur vi skulle renovera om för en barnkammare, började känna små hugg av växtvärk i magen och brösten hade svällt och jag var glad helt enkelt. En kväll började sambon diskutera de praktiska svårigheterna med att skaffa barn, och jag avfärdade detta tills en början men lovade att tänka på det han sa, först tyckte jag bara att han betedde sig konstigt, enligt mig var det alldeles försent för att tänka i dem banorna, jag som hade valt ut namn och allt. Och jag vill inte skylla på min sambo men han fortsatte trycka på det praktiska och ifrågasatte om det inte vore bättre om vi väntade lite och försökte igen? Det var iofs något i detta som fick mig att göra aborten, för jag vill ju hellre att min sambo ska vara med på tåget och vara lika glad som jag än att graviditeten sker mot hans inre vilja. Känner mig som en otroligt svag människa nu när jag läser detta uppifrån och ner, känna lite som jag förtjänar vad jag känner nu idag.

Jag hade precis gått in i v.10 när jag utförde min medicinska abort. De ville helst att jag låg kvar på lasarettet, men jag önskade att få vara hemma och det fick jag. Fick tabletten i måndags och utförde aborten igår ensam hemma, ja det var endel fysisk smärta, illamående osv. Men själva chocken kom när fostret for ut i trosan och jag drog ner och såg den ligga där, med utvecklade ögon, fingrar och tår, på sidan sovandes. Jag satt bara där på badrumsgolvet och glodde och grät i säkert en timma. Jag klarade inte av att göra mig av med det, spola ner det i toan eller vad man nu ska göra. Jag bara låste toadörren utifrån och gick därifrån, jag tog också massor av kort. För jag ville inte glömma bort hur den såg ut, alla verkar tycka att det var jättekonstigt gjort, men jag gjorde det iaf.

Idag, dagen efter så ångrar jag mig så otroligt. Vad fan har jag gjort?? Känner sån saknad över den lilla varelsen som låg och växte inom mig. Och jag har ingen som förstår. Familj som mest verkar lättad och påminner om att sköta preventivmedel hädanefter. Sambon beter sig som om ingenting har hänt, vardagen är precis som vanligt och jag måste låtsas framför barn och alla omkring att ingenting har hänt. Men för mig så har någonting jättestort hänt, något jättehemskt. Vardagen är tamefan det värsta, vill bara sticka härifrån och vara ensam med min smärta.

Jag känner inte heller någon glädje till NÅGOT och vill knappt titta på min respektive även fast han inte varit något annat än stöttande men kroppen stänger liksom av.
Och nu känner jag mig nästan manisk på att bli gravid igen även fast jag precis tagit det här beslut. Hjärnspöken deluxe. 

Jag försöker uppskatta och leva lite på stunderna jag skrattar på riktigt, som idag med kollegorna och så får man väl försöka göra. Leva på minsta lilla glädje och ta dag för dag. 
Och när jag blivit riktigt ledsen låter jag mig sörja, tror det är viktigt att få göra.

Stor kram till dig! ?

Längesen jag tittade in här, men då jag fortfarande (fast det gått så pass lång tid efter min abort...) varje dag tänker på det lilla liv som jag miste genom att inte följa mitt hjärta så fylls mina tankar och så kikade jag in här för att se om någon "medsyster" tillkommit på forumet. 

Tråkigt att läsa att det kommer fler efter mig och ännu fler efter dig som kommer att få känna den inre smärtan som kommer som ett brev på posten efter en abort som man ej borde ha gjort .

Jag har överlevt dessa år, men jag sörjer fortfarande stundvis och jag ljuger inte när jag säger att jag varje dag tänker på mitt lilla liv och det som inte blev osv.... och jag känner på mig att jag kommer att känna så här mer eller mindre känslomässigt, tills den dag jag dör!  Min abort satte så djupa sår i mig att det går inte att beskriva om man inte upplevt det själv.....Men, jag vet att jag inte är ensam, långt i från, tyvärr. Jag önskar ingen att uppleva detta, men på ett konstigt vis så är det en liten tröst att veta att man som du skrivit själv att man inte är ensam om detta. Livet går vidare, och vissa dagar är såklart riktigt toppen med mycket sann glädje och skratt, det blir ju så när man har barn som behöver en och som man delar vardagen med, ljusa stunder som jag suger åt mig och som gör att jag klarat av att gå vidare. Men det finns dock ändå titt som tätt en slöja av sorg som inte gör mitt liv helt komplett. Jag har vissa att skylla på, men mest mig själv.....

Hoppas att du fått bra hjälp. Önskar dig all kärlek & lycka i ditt liv. Kom i håg att dina känslor och din sorg delar du med många medsystrar runt om i hela världen! KRAM! 

Hej trådskaparen! Jag skapade nyss konto för att få säga att jag känner wxakt likadant. Så stor sorg och pnger och ångest. Önskar jag kunde ha någon att prata med som kände likadant så jag pratar gärna. Vet knappt hur familjeliv funkar ön men kan man skicka privata meddelanden eller?