En trött bonusmamma
Hej alla!
Jag behöver verkligen lätta på mitt hjärta och kanske få lite input ifrån er kloka människor där ute. Jag ska försöka göra historian så kort jag kan. För tre år sedan träffade jag en kille vars son då var sex år gammal. Min kille hade då varit skild i snart ett år. Hans tidigare förhållande var turbulent och de var bägge överens om att gå skilda vägar. Samtidigt då träffade hon en ny som hon gifte sig med och flyttade ihop med.
Vi tog det lite stilla och lärde känna varandra, och jag fick lära känna hans barn på hans villkor (jag är själv skilsmässobarn o vet att jag avskydde vuxna som bara klampade på o gjorde sig till). Efter ett tag flyttade vi ihop. Jag o hans son fick redan från början en väldigt fin kontakt. Självklart är man osäker i början som bonusmamma o jag (tyvärr i efterhand) överöste denna lille kille med uppmärksamhet o saker att hitta på tillsammans. Många runt oss sa ofta att vi gjorde för mycket med honom vilket jag till slut insåg även själv. Upptäckte även ganska tidigt att han hade väldigt svårt att sysselsätta sig själv o gärna sökte uppmärksamhet på märkliga vis. Hade någon av oss vuxna suttit på toa mer än en kvart blev han orolig o ville komma in, han fick rejäla utbrott om något inte gick som han ville, han hade en period när han tvättade sig konstant, väldigt blyg o rädd för saker. Slog han sig kunde han gråta i timmar. Han berättade mer än gärna för alla han träffade vart o hur han slagit sig, ville gärna ha plåster även om han inte blödde. Även väldigt svårt för förändringar. Ett exempel var att han alltid la sina kläder på kvällen i soffan vilket gjorde att man inte kunde sitta där utan att flytta dem. Jag försökte lite stilla med att man kunde lägga dem i fåtöljen i hans rum men det ville han inte för det har han aldrig gjort. Märkte även att han knappt aldrig lekte med någon kompis och skolan tyckte han mest var tråkig. Nog om det. Sommarlovet kom ett halvår senare. Plötsligt i slutet så ville han vara mer hos sin mamma (vi hade vv). Är det det han behöver så absolut, sa vi. Han förklarade det med att vi inte gjorde något med honom. Det var då det värsta började. Så fort han kom till oss började han räkna tiden när han skulle till sin mamma. Han fick svårt att somna. Och då rejält. Minns att jag en kväll fick ta upp honom i knät o andas ihop för att han knappt fick luft. Många kvällar slutade det med att vi fick köra hem honom till mamman. Detta pågick länge o gör än idag vilket såklart har tagit väldigt hårt på oss alla. Kan tillägga att hans mamma o sambo har asperger o mamman även en borderline-diagnos i bottnen (jag har inga åsikter om diagnoser i sig). Saken är den att mer än 1,5 år senare så har han fortfarande kvällar och nätter där han ropar på oss allt mellan 7-20 ggr för att han inte kan somna, han gråter o kan inte säga vad som är fel. På dagarna vill han att vi ska sysselsätta honom helst hela dagarna. Utan tv/platta kan han sitta rätt upp o ner o inte veta vad han ska göra. Kan tillägga att jag o hans pappa har en väldigt sund relation, vi är lugna, spralliga o håller på rutiner. Jag har sedan dag ett sagt att självklart att barn kommer före - med andra ord, har jag alltid tagit steg tillbaka när jag märkt att de behövt egen-tid på något vis. Jag bara känner hur jag knappt orkar med detta mer. Vad gör vi för fel?
Finns såklart mycket mer i den här kråksången men jag börjar så..