Får inte kalla mig mamma?!

För mig hade det nog handlat om en omtanke om barnets känslor och välmående. En mamma eller pappas kärlek är ovillkorligen och de har varit med från första början genom vått och torrt och kommer fortsätta med det hela livet (om allt står rätt till). En förälders nya partner kan försvinna om förhållandet tar slut. Därför hade jag varit försiktig med att låta ett barn likställa en ny partner med en förälder. Åtminstone innan de faktiskt har en egen relation som skulle fortsätta även om förhållandet tog slut med föräldern och barnet är gammal nog att förstå innebörden av titeln.

Som bonusmamma åt två barn, 5 och 7 år (har inga egna barn) och varit med i deras liv sedan den yngsta var 2 år och de bor hos mig och deras pappa varannan vecka så har jag också den senaste tiden kallats mamma av dessa två juveler. Jag och min sambo har aldrig lagt de orden i barnens mun utan det har kommit helt från dom själva. Ibland säger de bara mamma, bara mitt namn, eller mamma "mitt namn". Deras mamma har sagt till dom att dom inte får kalla mig mamma då den yngsta berättat så, men som sagt dom fortsätter kalla mig mamma. Och när dom säger det så kommenterar jag och min sambo inte det. Varför ska vi trycka undan en känsla barnen känner? Jag kan någonstans förstå henne till viss del, jag skulle kanske också tycka det var svinjobbigt att mina barn kallade en annan person mamma (speciellt som denna mamma i det här fallet verkligen hatar mig), men samtidigt om jag såg det ur barnens perspektiv så kanske jag skulle vara glad för deras skull, att de lyckats bygga en trygg relation med någon som bor med dom halva tiden av deras liv. 

Som bonusmamma i deras liv så är deras ordval för mig lite "ett kvitto" på relationen jag och barnen har byggt under dessa år. Att dom är så trygga med mig att dom ser mig som en andra mamma, den äldste säger det ofta- du är vår andra mamma när vi är här (vilket visar att de vet vem som är mamma och hur de ser mig i deras liv, som många här verkar tvivla på att barn vet skillnad på saker) - den yngsta kan komma springande och ropa mamma till mig och kasta sig runt mig, det är för mig inget jag lägger i ordet mamma utan i hur min och barnens relation ser ut. Att dom känner den tilliten och kärleken till mig att dom vet att jag finns där för dom, precis som mamma och pappa gör. Ska jag inte kalla dom för mina hjärtegryn eller ens säga att jag älskar dom (vilket hör och häpna jag faktiskt gör)  av respekt för deras mor? Nej nej hur hon känner det får hon hantera själv och inte lägga någon skuld på barnen. För i slutändan är det barnens välmående och lycka som är viktigast. 

Förstår ärligt talat inte resonemanget om barnets känslor kring det hela. Barnets känslor blir knappast skadade av att man på ett vänligt sätt förklarar att Lisa inte är mamma, Kajsa är din mamma. Precis som man förklarar att mormor inte är farmor, grannen inte är storebror osv. Varför ska man lura barnet att jaaaadå, Lisa är mamma, när det finns en närvarande mamma med i bilden?

Inte ens om Lisa är SOM en mamma finns det nån anledning för barnet att kalla även henne mamma.

Fast bara att barnet tycker det känns bra är inget tillräckligt argument. Det finns mycket barn tycker känns bra, det är inte alltid deras känsla som kan styra.

[quote=79532555][quote-nick]Anonym (Eva) skrev 2019-03-28 12:49:39 följande:[/quote-nick]Så länge det inte finns något som helst vettigt motargument så så borde barnets upplevelse få styra. Det handlar om ett barn som varit ned om ett, ofta ofrivilligt, uppbrott men som sedan haft möjlighet att knyta an till en ny partner. I det fallet är det för mig självklart att barnets känsla ska få styra.[/

Biomamman blir djupt sårad, och det är inte ett vettigt motargument?

Man brukar inte låta femåringar göra eller säga sådant som skadar/sårar andra, varför skulle biomamman vara i en sämre ställning än andra?

Tänk om läget hade varit det att barnet inte tycker om sin bonusmamma? Tänk om barnet skulle ha hittat på att kalla sin bonusmamma för ?dumma-mamma?? Ska barnets känsla få styra?

Om ett ord används på ett sådant sätt att någon blir sårad, då ska ordet inte användas på det sättet. Det spelar ingen roll om vilket ord det är. För även ord som i sig själv är positiva kan användas på fel sätt.

Du verkar lägga mycket energi i ordet mamma, trots att du inte är mamma och trots att barnens mamma inte vill att de kallar dig för mamma, så ska du ändå hävda din rätt till det. Fult. Det hade ju gått lika bra att säga till dem att mamma är mamma och jag är (namn).

Du är inte barnens förälder, inte i någon form. Du har varken biologisk koppling eller juridisk rätt till barnen. Du är pappas nya tjej. Toppen att ni har en fin relation, men det är i form av att du är en trygg vuxen, inte förälder.

Ojoj, suck. Det här blev just ett personligt påhopp på mig känner jag trots att du inte alls känner mig. Så jag tänker att vi lämnar det här därhän. Jag vill inte att du och jag som är två helt okända personer för varandra hamnar i någon hetsig pajkastning, Som detta just blev en början till. Det är för mig helt onödigt och slöseri med både din och min energi. Och jag har verkligen inget behov ava att hävda mig eller vill hamna i att behöva försvara mig. 

Nu är det ju flera mammor i tråden som har full förståelse för barnets känslor och anser att det är barbets rättighet att definiera relationen med sina närmaste familjemedlemmar. Inte bara "barnlösa bonusmammor"..

Osunt snarare att gå mer på mammans känslor än barnets. För det ÄR väl barnet som är viktigast här? Eller?