Dilemma med autistisk son, nån med erfarenhet?

Har inget svar... men känner igen mig så väl.

Vi lever i samma situation, och precis som du beskriver så är det ett ständigt pusslande och enorma anpassningar från hela familjen, som oftast ändå slutar i misslyckanden...

Vi har dock aldrig hållit något hemligt för sonen, utan istället försökt att vara väldigt tydliga och förbereda honom långt i förväg. Tex. har vi en "plan" för hur vi lägger upp resor/utflykter/semestrar "rättvist". En varsin resa för barnen varje år, längd och tid beror på ålder. Sedan förklarar vi vems tur det är att åka och varför. Sedan brukar han få göra något extra roligt när han stannar hemma också - tex nytt dataspel, ny cykel, möblera om rummet etc.
Ångesten kommer ändå alltid när det är dax att åka. Veckan innan brukar vara ett enda stort sammanbrott, och det har varit nära att vi fått vända i dörren många gånger
Men hittills har vi alltid tagit oss iväg som planerat, och när vi väl åkt så brukar allt fungera hur bra som helst
Förstår att det är tuffare när båda föräldrarna ska åka med, vi har aldrig åkt tillsammans, utan en av oss har alltid varit hemma och kunnat kontrollera läget...

Kan bara skicka styrkekramar och massor av medkänsla!
Livet blev inte som vi tänkt oss, men genom att acceptera situationen och inte fastna i alla omöjligheter, så kan man hitta mycket att glädjas över ändå
Hoppas det löser sig för er och att ni kan komma iväg på kryssningen!

Låter som det bästa ni kan göra. Han kommer att vara ledsen, men det blir han ju också om ni låter honom följa med och han misslyckas.
Finns sällan några bra val när det gäller våra barn, man får helt enkelt försöka minimera skadan och hitta den minst jobbiga vägen
För vår son är det viktigt att visa konkreta lösningar. Att ta tag i hans resa redan innan vi andra reser, genom att visa bilder, boka datum och biljett, är till stor hjälp för vår son. Men alla barn med npf är olika, och ni känner er son bäst

Jag har också märkt på vår son att det blivit svårare när han blir äldre (han är 10 år). Han har ingen självinsikt, men väldigt stora behov av att vara som "alla andra". Och när han blivit äldre innebär det att han väldigt gärna vill göra sådant som andra gör, även om han inte mår bra av det. När han var yngre hade han inte samma behov, och det var lättare att kompensera och hitta avledande aktiviteter.

Så resonerar vi också, vi drömmer ofta om allt vi skall göra tillsammans när barnen klarar sig själva...
Men frågan är när och om det kommer att hända?
Med dagens samhällsutveckling känns det inte som om våra barn kommer att få det särskilt lätt i livet...
Så vi försöker istället leva här och nu så mycket det bara går. Kan man inte resa bort tillsammans får man försöka njuta av de få stunder som finns i vardagen där vi kan få vara tillsammans.