Ett gudasänt missfall?

Fått många frågor. Jag har aldrig varit gravid så jag vet inget om missfall. Men när jag googlar är det många som säger att de varit på sjukhuset vid missfall även i vecka 6.

Jag tänkte att ett missfall inte är något som händer var dag och att det vore tryggt att få stöd och inte vara alldeles ensam. Jag känner ingen i stan. Har inga vänner här.

Om han inte ens kan stanna när jag fått missfall då måste jag lämna. Ett missfall ska enligt mig ha gått före umgänget. Det finns gränser för hur stor bajsmacka som era nya ska käka när det kommer till era barn. Här gick min gräns.

Usch, stackars dig. Vad förvirrad du måste vara nu. Jag har varit med om liknande, fast det handlade om att vi skulle göra abort och det handlade om att han åkte iväg för att fira jul med sitt barn hos sina föräldrarna en halv dags resa bort. Jag fick ta tabletten ensam och vänta på att de skulle komma hem igen. När jag sen hämtade dom på stationen kom den där känslan av att där har han ett barn och jag får inte behålla mitt. Barnet ville berätta om allt kul hen hade gjort och fått. Det är svårt att hålla sig ovanför sina egna känslor i det läget. Man kan inte vara en hur stark människa som helst i alla lägen vid alla tillfällen. Hur finner man kraft att säga "vad roligt för dig" med dessa känslor i kroppen? Jag hittade nog den kraften men vem såg vilken kraft jag uppbådade. Jag kände mig väldigt ensam.
Jag berättar om det här för dig ifall det finns något av det jag berättar som du kan känna igen dig i. Jag tror att det är viktigt att finna orden för vad man känner. Att vara tillsammans med en man som har barn sen tidigare kan ge problem som man känner sig så ensam med. Det du just har varit med om är kanske inte något du kan vända dig till din närmaste vän och förvänta dig att hon eller han ska kunna hjälpa dig att hitta orden. 
Man kan känna flera känslor samtidigt. Sorg över ett förlorat barn. Hat över att bli sviken. Förståelse för att han har ett barn att ta hand om. Oförståelse för att han inte kunde ställa in just den här gången. Förståelse för att han inte förstår bättre. Oförståelse för att han inte förstår bättre. Lättnad över att du kan lämna och inte är bunden till honom. Sorg över att du vill lämna honom. Dessa känslor är de som jag skulle kunna tänka mig att jag skulle fått i din situation. Hoppas du kan hitta dina egna ord för dina egna känslor. 

Sen det här med att han själv borde förstå. Inte för att försvara honom men han kanske blev chockad och inte tänkte klart. Men jag vet själv, ibland verkar det som att det som att det skulle vara helt omöjligt att aldrig någonsin kunna ställa in något för att det faktiskt har hänt något. En sån här sak borde kunna falla inom att "det har hänt något". Eller att han åtminstone säger något, pratar med dig om han behöver stanna, skjuta upp resan några dagar. Säga något. 

är i vecka 6, vaknade imorse med blod i trosorna. Säker på att jag har fått ett missfall. Min sk livskamrat lämnade mig ändå för att åka och tillbringa en vecka med sin dotter. Jag bad honom inte att stanna. Vet att hans dotter är viktigare än mitt välmående. Han borde ju själv förstå att det kanske inte är världens bästa läge att åka.

Nu tänker jag att det nog är bra att jag får missfall. Han stannade inte för att ta hand om mig och eventuellt köra mig till sjukhus. Jag har inget körkort. Jag tror att jag ska skilja mig efter det här. Han kan verkligen inte älska mig. Kanske hände detta missfall för att tala om något för mig. Att jag ska springa för livet.

Jag tror det här var droppen. Jag är på sätt och vis lättad. Men så ledsen över min lilla ärta och får dåligt samvete över att jag vill att det här ska vara ett missfall. Jag trodde att han älskade mig. Usch. Jag hatar livet. Jag vill ändå inte sätta ett barn till det här kaoset.

Ville bara skriva av mig.

Usch, stackars dig. Vad förvirrad du måste vara nu. Jag har varit med om liknande, fast det handlade om att vi skulle göra abort och det handlade om att han åkte iväg för att fira jul med sitt barn hos sina föräldrarna en halv dags resa bort. Jag fick ta tabletten ensam och vänta på att de skulle komma hem igen. När jag sen hämtade dom på stationen kom den där känslan av att där har han ett barn och jag får inte behålla mitt. Barnet ville berätta om allt kul hen hade gjort och fått. Det är svårt att hålla sig ovanför sina egna känslor i det läget. Man kan inte vara en hur stark människa som helst i alla lägen vid alla tillfällen. Hur finner man kraft att säga "vad roligt för dig" med dessa känslor i kroppen? Jag hittade nog den kraften men vem såg vilken kraft jag uppbådade. Jag kände mig väldigt ensam.

Jag berättar om det här för dig ifall det finns något av det jag berättar som du kan känna igen dig i. Jag tror att det är viktigt att finna orden för vad man känner. Att vara tillsammans med en man som har barn sen tidigare kan ge problem som man känner sig så ensam med. Det du just har varit med om är kanske inte något du kan vända dig till din närmaste vän och förvänta dig att hon eller han ska kunna hjälpa dig att hitta orden. 

Man kan känna flera känslor samtidigt. Sorg över ett förlorat barn. Hat över att bli sviken. Förståelse för att han har ett barn att ta hand om. Oförståelse för att han inte kunde ställa in just den här gången. Förståelse för att han inte förstår bättre. Oförståelse för att han inte förstår bättre. Lättnad över att du kan lämna och inte är bunden till honom. Sorg över att du vill lämna honom. Dessa känslor är de som jag skulle kunna tänka mig att jag skulle fått i din situation. Hoppas du kan hitta dina egna ord för dina egna känslor. 

Sen det här med att han själv borde förstå. Inte för att försvara honom men han kanske blev chockad och inte tänkte klart. Men jag vet själv, ibland verkar det som att det som att det skulle vara helt omöjligt att aldrig någonsin kunna ställa in något för att det faktiskt har hänt något. En sån här sak borde kunna falla inom att "det har hänt något". Eller att han åtminstone säger något, pratar med dig om han behöver stanna, skjuta upp resan några dagar. Säga något. 

Skit i alla kommentarer ifrån dom som ändå inte vill förstå.