Sörjer så hur det blev

Blandade känslor får man ofta här i livet. Ofta helt motstridiga.

Det gäller för dig att helt enkelt sätta dig ner och beräkna kostnaden. Vad är viktigast - för DIG?

Är det familjens bekräftelse, eller är det chansen att må bättre? Det kan bara du själv svara på.

Båda alternativen har konsekvenser. Du måste själv avgöra vilka som är svårast att ta. Men se då till att räkna med allt.

(Har ni försökt gå i parterapi? Det är också en viktig grej, för att få ett annat perspektiv. )

jag förstår exakt hur du känner, har varit i samma sits och är på ett sätt fortfarande, trots att jag har en situation bakom mig, när jag tillslut lämnade min man, sen var jag väldigt lycklig träffade en ny , hade några härliga år med den nya, men nu har jag förändrats och vill gå vidare, och tyvärr är det samma sak igen med släkten. ångesten över vad de ska tycka när jag nu separerar för andra gången. jag inser på ett sätt att va de tycker är helt fel oviktig orimlig. Men skamkänslan från familjen, eller vad man ska kalla det är förlamande och inkräktar på den fria viljan.

men jag lovar dig att det är som att dra av ett plåster. Bara gör det. läs boken"happy happy", den är jättebra och hanterar hur positivt det kan vara att separera. och hur man hanterar allas reaktioner.

Med min första separation fick jag tipset från min psykolog att inte berätta direkt för alla. ta ett steg i taget. om det är jobbigt att berätta om separationen , gör det när det jobbigaste är över. eller på annat sätt dela upp processen i mindre steg.

lycka till! kämpa för att vinna tillbaka din frihet och glädje. du fixar det!

jag förstår exakt hur du känner, har varit i samma sits och är på ett sätt fortfarande, trots att jag har en situation bakom mig, när jag tillslut lämnade min man, sen var jag väldigt lycklig träffade en ny , hade några härliga år med den nya, men nu har jag förändrats och vill gå vidare, och tyvärr är det samma sak igen med släkten. ångesten över vad de ska tycka när jag nu separerar för andra gången. jag inser på ett sätt att va de tycker är helt fel oviktig orimlig. Men skamkänslan från familjen, eller vad man ska kalla det är förlamande och inkräktar på den fria viljan.

men jag lovar dig att det är som att dra av ett plåster. Bara gör det. läs boken"happy happy", den är jättebra och hanterar hur positivt det kan vara att separera. och hur man hanterar allas reaktioner.

Med min första separation fick jag tipset från min psykolog att inte berätta direkt för alla. ta ett steg i taget. om det är jobbigt att berätta om separationen , gör det när det jobbigaste är över. eller på annat sätt dela upp processen i mindre steg.

lycka till! kämpa för att vinna tillbaka din frihet och glädje. du fixar det!

jag förstår exakt hur du känner, har varit i samma sits och är på ett sätt fortfarande, trots att jag har en situation bakom mig, när jag tillslut lämnade min man, sen var jag väldigt lycklig träffade en ny , hade några härliga år med den nya, men nu har jag förändrats och vill gå vidare, och tyvärr är det samma sak igen med släkten. ångesten över vad de ska tycka när jag nu separerar för andra gången. jag inser på ett sätt att va de tycker är helt fel oviktig orimlig. Men skamkänslan från familjen, eller vad man ska kalla det är förlamande och inkräktar på den fria viljan.

men jag lovar dig att det är som att dra av ett plåster. Bara gör det. läs boken"happy happy", den är jättebra och hanterar hur positivt det kan vara att separera. och hur man hanterar allas reaktioner.

Med min första separation fick jag tipset från min psykolog att inte berätta direkt för alla. ta ett steg i taget. om det är jobbigt att berätta om separationen , gör det när det jobbigaste är över. eller på annat sätt dela upp processen i mindre steg.

lycka till! kämpa för att vinna tillbaka din frihet och glädje. du fixar det!

Börja med att tala om för honom att han måste betala mer? Ska du skilja dig måste du ju ha så mycket pengar som möjligt sårade?

Vad skulle hända om du anförtrodde dig till din familj om er nuvarande situation? Dvs talar om sanningsenligt hur illa han är som man till dig och far till barnen... på så sätt kanske du bäddar in det lite och lägger skulden på honom inför din familj? Så kanske du kommer över känslan du har tänker jag... de kanske vänder totalt och stöttar dig istället så att du kan komma ur detta?

Min mor hade ett äktenskap som ditt. Vi barn bad och bönade att hon skulle göra sig fri när vi blev så stora att vi förstod, men hon klarade inte. Känslan av att man ska bita ihop och stå ut blev för stark. Det blev hennes liv,bunden i ett kärlekslåtar och kallt förhållande. Jag önskar dig all kraft att ta tag i ditt liv.

Jag tycker snarare att människor som talar bakom ryggen om andra, dömer andra när de inte gjort något fel, eller ältar bagateller är misslyckade.

Det är ingen bedrift att stanna i ett äktenskap. Om man är misslyckad som skild, är man då lyckad i ett äktenskap? Hur dåligt man än mår, och hur dåligt äktenskapet än är så är man alltså lyckad bara för att man gör vad? Lider med en vigselring på fingret?

Det chockar mig. Jag hade på allvar trott att det du skrev skulle vara att ni bad och bönade henne att INTE skilja sig, riva upp ert liv, krossa familjen... allt vad det brukar heta. Fick läsa meningen om och om igen ett par gånger för att vara säker på att jag läste rätt. Kan barn verkligen känna så?

Både min mamma och min moster tyckte att deras föräldrar skulle ha skilt sig mycket tidigare än vad de gjorde.

Vi såg att hon led, och ville bara att hon skulle vara lycklig. Att veta att hon bara bet ihop och offrade sin lycka för att man inte "ska" skiljas och för att vi barn skulle slippa skilsmässa var inte roligt. Det gav skuldkänslor, för hon gjorde det ju delvis för oss. Hela vår barndom överskuggades av den kyliga stämningen mellan mina föräldrar.

Ja, barn kan känna så.

Hej TS!

Din tråd är ju kapad...

Hur mår du? Baxnar när jag läser många kommentarer. Lite medkänsla, kanske?! Jag tänker att TS har kört fast fullständigt och behöver otroligt mycket hjälp - för att kunna ta ett första litet steg.

Det är så "härligt" med alla människor som är så lyckade och tuffa i livet. Offerkoftor hit och skärpning dit..

Du behöver gå i tung terapi och det kan ta år (been there - done that) men det är SÅ värt det.

Du förtjänar att vara lycklig och fri och din MAN får växa upp och ta av sig offerkoftan. Jag vågar inte säga att du är hjärntvättad men starkt programmerad och det kan kännas omöjligt att ta sig ur. Det är inte omöjligt och jag tänker inte ljuga: det kommer att vara tufft och det kommer att göra ont.

Ring 1177 omedelbart och kräv hjälp.

Kram!

Tack!

Lev livet som du vill för bövelen och sluta hitta på ursäkter. Ta tag i detta nu!

Förlåt, men hur i hela h***** gick det till när du förälskade dig i denna parasit till man? Och att du sedan skaffade barn med detta monster. Hur är det möjligt att avsky någon som man skaffat barn med? Kunde du inte räknat ut detta före du skaffade barn med honom?

Det tänkte jag inte på. Tack. Jag skulle ju ha dragit fram kristallkulan innan vi knullade. Bra att veta. ???????????

Håller med, ta tag i det nu.

TS,

Läs inte mer.

Hela tråden osar okunskap.