Tror du att alla kan vara otrogna?
Nej, det kan inte alla vara. Jag har aldrig, och skulle aldrig, vara otrogen.
Inlägg från: Pope Joan II
|
-
-
Jag har genom hela livet haft och har fortfarande en hög sexdrift, jag skulle ändå aldrig vara otrogen.Anonym (Frågetecknet) skrev 2019-05-05 13:16:07 följande:
Kan det vara så att många kvinnor som röstat nej till att alla kan vara otrogna i omröstningen tillhör den skara av kvinnor som tappat sexlusten?
Finns det någon kvinna som röstat NEJ som är riktigt kåt ofta men ändå inte kan tänka sig att vem som helst kan vara otrogen?
Anonym (Kvinna) skrev 2019-05-05 18:34:04 följande:Och om du skulle bli uppriktigt förälskad i någon annan? Sex handlar ju inte bara om experimenterande och teknik - som är det som du addresserar i ditt inlägg.
Då skulle jag avsluta den relation jag har. -
Nej. Jag har inte haft samma partner hela livet.Anonym (Frågetecknet) skrev 2019-05-06 19:23:13 följande:Har du haft samma partners hela tiden? Och vad har du gjort när sexlusten varit sämre eller sexlivet sämre? Likaså känslolivet. Hur har du löst det?
Sex är en vattendelare för min del, jag vill inte och skulle inte ha ett sexlöst förhållande. Skulle sexlivet bli sämre på ett sätt som gör att jag bedömer det som utsiktslöst att det skulle hämta sig inom en tid som jag finner vara acceptabel och möjlig att förhålla mig till skulle jag avsluta relationen.
Vad lägger du i att känslolivet skulle vara sämre? När mitt liv tillsammans med min ex-make mer och mer övergick till ett - visserligen innerligt, kärleksfullt och ömsint - men mest vänskapligt förhållande så skilde jag mig.
För mig finns det ingen situation i vilken jag skulle gå emot mina personliga moraliska värderingar och vara otrogen. -
Är han den enda i världen som kan laga den där saken? Om inte så förstår jag inte varför du inte ordnar det på annat sätt?Anonym (Frågetecknet) skrev 2019-05-07 05:59:56 följande:Jag håller delvis med dig här. Men inte när det gäller ultimatum.
Jag kan ta ett exempel från verkligheten istället.
Min sambo har lovat mig att laga en sak (vill inte gå in på detaljer men jag kan inte påverka det) sedan dag ett. Jag har verkligen försökt allt för att få honom att förstå hur viktigt det är för mig att han fixar den här saken och han säger att han ska ta tag i det. Men inget händer. Igår frågade jag honom vad jag ska göra för att få honom att göra det. Han sa att jag inte kunde påverka honom alls. (Han är sjukt envis) Då frågade jag om det bara fanns två val. Dumpa eller acceptera och sluta tjata. Han sa ja. Alltså kan man säga att jag har 1 val nu. Jag får slänga ut honom trots att jag älskar honlm och allt annat är bra. Alltså ställa ultimatum. Nu vet jag att det inte kommer att hjälpa. Jag måste samla kraft så jag överhuvudtaget är beredd på att skiljas åt. Annars är mitt ultimatum helt tomt, precis som hans löfte.
Jag kan ocå välja att göra som ditt exempel. Fortsätta relationen men samtidigt spana på andra för att vara beredd..
I vilket fall som helst så känns det inte rätt att göra så. Det hade sårat mig enormt om jag vetat att min sambo spanar på andra tänkbara flickvänner.
Hur tänker du när du menar ultimatum? -
Jag förstår inte vad yngre barn, villa och bil har med saken att göra?Anonym (Nicht) skrev 2019-05-07 08:20:20 följande:Även om du älskade din partner, och ni hade yngre barn och villa, bil etc?
Det var det som hände mig, min sambo blev allt sjukare och nu har vi inte haft sex på över fem år. Men det är ju då jag måste vara stark och ta hand om sambon och barnen. Att lämna alla i sticket för att få sex vore synnerligen egoistiskt.
Jag skulle ha svårt att i längden älska min partner om sexlivet (eller andra saker som för mig måste vara närvarande för att jag ska vilja leva med en annan människa) uteblev. Eller, älska skulle jag förmodligen göra men då på ett annat sätt - för att den romantiska kärleken ska finnas måste den, för mig, ha ett specifikt innehåll som skiljer sig från mina andra relationer.
Jag ser det inte som om jag lämnar - eller i förkommande fall - blir lämnad i sticket. För att uppleva det så måste det finnas med en parameter av hjälplöshet. Att man är i behovsställning på ett sätt som gör att man annars inte klarar sig. Det gör man förstås.
I en extrem situation som ett sjukdomsfall är det naturligtvis svårt att veta hur man väljer att agera. Kanske skulle min egen sexdrift vissna och annat upplevas som mycket viktigare - då skulle jag lyssna på och efterkomma det. Men att förhindra mig själv rätten till mitt liv för att jag har barn, villa och bil tillsammans med en partner, det skulle jag inte göra, precis som jag inte heller skulle söka tillfredsställelse genom att vara otrogen.
Jag har aldrig hemlighållit min inställning till relationer, otrohet eller det faktum att jag väljer att vara med min partner trots att jag skulle klara mig utmärkt utan honom. För mig är det sistnämnda väldigt mycket mer värt än att jag (eller han) inte skulle kunna leva utan varandra. Om eller när något eventuellt ändras, känslomässigt eller annat, så får vi se över förhållandet, prata om saken och se var vi landar.