Jag förstår precis vad du menar.
Men jag lovar att jag inte sätter honom framför mina barn.
Han har ju hamnat i fokus här just för att det är han tråden handlar om.
När vi är med varandra så är han långt ifrån dålig för mig.
Det är just ett par dagar i veckan som jag har svårt att veta hur vi ska möta varann, utan att det ska bli så dramatiskt.
Jaa jag har många i min närhet som vet om situationen.
Han påminner inte alls om mitt ex.
De ser hur lycklig jag är med honom och de tycker väl att jag ska sätta gränser.
Ingen tycker att jag ska lämna som läget är nu.
Vi har det som sagt väldigt fint ihop.
Han är väldigt omtänksam om man jämför med mitt ex.
Jag förstår ju att majoriteten här tycker att jag ska bryta upp,
Jag har ju mest lagt fram alla problem som är.
Det är inte så att jag grubblar 24/7 på det här.
Vissa dagar mer och vissa dagar inte alls.
Jag vet faktiskt inte hur det kommer att gå.
Det känns som att alla här tror att han är hemsk för det mesta, men det är ju verkligen inte så.
Ni är ganska många som försöker övertala trådstartaren att lämna relationen. Allt hon säger ignoreras, följt av anklagelser att hon är medberoende och far illa. Åsikter om hennes kapacitet som mamma. Att hon måste sätta barnen i första hand, förmodat att hon inte vet bättre. Ni omyndigförklarar henne, som om det vore en självklarhet.
Era märkliga råd, eller snarare befallningar saknar en rimlig grund och hade normalt sett tagits för vanföreställningar, om det inte vore för borderlinestämpeln.
Fast även om han kom omärkt hade tråden dött ut, det räcker att tre hobbypsykiatriker konstaterar att det rör sig om autism så blir det en sanning - ett charmigt beteende.
Word! Tycker som dig!
Och Ts - ta aldrig relationsråd från singlar. De som skriker lämna högst och snabbast är säkert de som är mest livrädda för relationer. De lämnar så fort det är minsta lilla problem eller minsta motgång eller dåligt mående och som tycker att relationer "drar ner dem" så fort det är något negativt som partnern gör. Så fort någon har t ex en diagnos lägger de benen på ryggen och springer av rädsla. Har de ingen väl fungerande relation själva så är de inte rätt folk att vara relationsrådgivare åt andra.
Word! Tycker som dig!
Och Ts - ta aldrig relationsråd från singlar. De som skriker lämna högst och snabbast är säkert de som är mest livrädda för relationer. De lämnar så fort det är minsta lilla problem eller minsta motgång eller dåligt mående och som tycker att relationer "drar ner dem" så fort det är något negativt som partnern gör. Så fort någon har t ex en diagnos lägger de benen på ryggen och springer av rädsla. Har de ingen väl fungerande relation själva så är de inte rätt folk att vara relationsrådgivare åt andra.
Hon säger ju inte det som du skriver. Du fantiserar ihop saker baserat att det står borderline i rubriken. Du har ju inte tillräckligt med fakta om hennes situation. Du antar att hon skulle må bättre utan honom men det finns inga bevis för det, Hon skulle kanske må 1000 gånger sämre utan honom. Dessutom vill hon ha råd på hur hon ska må bra de dagar som hon inte umgås med honom, något som många kära kan förstå och relatera till.
Ts, jag föreslår att du läser lite om otrygg-ambivalent anknytning och ser om det passar in på dig. (Utan att skifta fokus och bry dig så mkt om vilka anknytningsmönster han har).
Otrygg-ambivalent anknytning kan ju te sig lite olika, men ändå lika, vara föränderligt över tid, beroende på både ens egen emotionella utveckling och vem/vilka man för tillfället träffar, ligger med, är ihop med osv. Du vet bäst själv vad du känner igen (kanske viktigare än att leta efter undantagen).
Fundera mindre på hur lik den här personen är andra som gjort dig illa, och mer på om de negativa mönstren och känslorna hos dig själv upprepas. Det är ju typiskt medberoende och upprätthållande av det dysfunktionella att ta fasta på undantagen, skillnaderna och topparna och låta det bli det som fäller avgörandet varje gång man flyttar sin egen gräns en liten bit till.
Ja precis,
Jag vet att jag har någon slags otrygg anknytning.
Men känns som att halva befolkningen har det.
Det som inte stämmer är väl att jag inte är krävande som partner.
Förutom när jag känner att jag håller på att förlora någon.
Det blir svårt att lämna som läget är nu.
Tycker ändå att han öppnat upp sig ytterligare sista veckan och försöker att förändra sitt eget beteende med.
Han gör sitt yttersta för att respektera hur jag mår i det här vilket är en stor förändring.
Vi får väl helt enkelt se hur det blir.
1. Du, med alla andra gaphalsar, har inte en aning om hur ni framställer er själv. Era motiv är glasklara, ni är offer som vägrar gå vidare i livet. Därför skriker ni er hesa med falsk välvilja, för ingenting kan vara en gråzon där motstridiga känslor inte kan existera samtidigt. Men för all del kan ni leva i förnekelse, om ni mår själva mår bättre.
2. Jag utgår inte från att han mår bra av hennes förtvivlan, men du kanske vet något som jag inte vet. Gör dig inte dummare än vad du behöver så kanske du lär dig något.