Dåligt samvete
Jag har precis fått mitt andra barn, det är drygt 20
Månader mellan barnen och tjejen som kom nu senast har varit såååå efterlängtad, men jag har alltid haft en väldigt (kanske överdriven) nära relation till min son, på kvällarna har han sen säkert ett år tillbaka varit beroende av att jag håller om honom och han ligger och håller om mig för att kunna somna. Det har varit jag som gäller hela tiden medan pappa är arbetsnarkoman och har varit väldigt dålig på att hålla sig hemma. Jag är också fruktansvärt beroende av min son, älskar honom över allt annat och har svårt för att åka hemifrån mer än korta stunder då jag vill umgås med honom hela dagarna. Men sen syster kom har han blivit svartsjuk, inte på ett uppenbart sätt men hela hans personlighet är förändrad och han vill trotsa mer, mysa mindre och på något sätt känns han så himla osäker. Hans reaktion när vi kom hem från BB var att han gömde sig för mig och lillasyster bakom pappa och ville inte riktigt komma fram över huvud taget. Jag bara gråter och gråter av dåligt samvete, av separationsångest, av hormoner och en känsla av att ha förstört allt. Det känns inte som att jag är samma person för honom längre och jag har svårt att ta till mig lilla tjejen för att jag är så rädd för att tappa känslan för min son. Så nu har jag även sjukt dåligt samvete gör att jag inte ger henne samma start som jag gav honom, hur jag än vrider och vänder på det får jag dåligt samvete. Pappan är och har varit på jobbet sen dag 1 när vi kom hem från BB, han pratade i telefon - jobbrelaterat- under hela förlossningen som bara varade i ca 5h, så därifrån får jag inget stöd. Min familj har jag flera timmar bort och vänskapen med de flesta dog ut när jag skaffa barn, så jag har dåligt med stöd och människor att prata med, när jag pratar med någon känns de inte som att de förstår att det känns som jag håller på att gå sönder inuti Är det någon som har några kloka råd att ge mig? Hur övervinner man detta jäkla samvetet. Vad ska jag göra med/ för min son för att han ska känna sig lika trygg med mig igen? Är ju helt omöjligt att ge honom lika mycket uppmärksamhet igen, känns vidrigt att det aldrig mer kommer att bli bara jag och han, att han har110% av min uppmärksamhet och kärlek