Olyckligt, korkat, kär i en gift man.

Förälskelse kan vara som ett tåg som rusar fram, som det känns omöjligt att stoppa. 

Jag hör till dem som tycker att man ska lämna sin situation/partner när det inte längre känns hållbart och man uppenbart längtar ut MEN jag kan också till viss del förstå att det är en jobbig process. 

Så jag brukar göra skillnad på två olika situationer:

1) de som är otrogna "som sport" - knullar runt på krogen eller konferenser. Billigt och avskyvärt (om man inte är i ett öppet förhållande)

2) de som fått känslor för någon annan och av en eller annan anledning haft svårt att ta sig ut det på enkelt sätt - och det finns ju ganska få enkla sätt. Här finns olika grader av "fulhet", och jag dömer ingen ohörd!

I frågan om just Molly50s situation, gäller punkt två. Tills vi fått höra från Mollys f.d. partner om vad det var som gjorde att han inte kunde avsluta förhållandet ett halvår tidigare, tar jag inte ställning. 

PS. Till er som inte kan "känna sympati för de som ljuger och bedrar" - det kan inte vara lätt att se allt i livet som svart eller vitt.

Nå, som jag läser det är det ingen som motsätter sig detta resonemang - att detta vore idealiskt.

Dock är vi alla människor, och har man t.ex. barn ihop så är det nog inte så enkelt att bara lämna. Faktiskt.

Tråkigt det som hände dig dock. Hade ni barn ihop? Vad var hans förklaring till att ha parallelliv så länge?

Håller med om principen, att det är "en risk man får ta". Men som jag skrev i en annan tråd (tror jag? Finns två ganska lika just nu) så är förälskelse som ett tåg som är svårt att stoppa. Allt det som ni skriver är och låter bra och rationellt, men är man mitt uppe i en livskris, så är det itne alltid sådär enkelt. Det finns alltid nyanser i varje enskild situation.

Jag har en vän som inte egentligen "velade" mellan valet av "nya" eller "gamla", men som drog ut på det för att kunna säkerställa att dåvarande frun inte kunde vägra delad vårdnad. Och detta är bara ett exempel!

Som sagt. Jag skulle aldrig döma någon ohörd bara baserat på någon idealbild av vad "man borde göra". Det strider mot min moral som säger att alla har en chans att få förklara sig, och alla ska få en andra chans dessutom. 

Nej, vem har sagt det?

Det jag säger är att jag kan ha viss (! beroende på omständigheterna) förståelse för att det ibland blir lite luddigt, var ena förhållandet slutar och det andra börjar. Dels för att det är beslut man inte bör fatta lättvindligt, särskilt inte om det finns barn inblandade.

Å andra sidan är jag kanske mer fokuserad på 'känslomässig' otrohet, medan andra här verkar lägga stor vikt vid sin argumentering kring "knullande"... 

Jag pratar inte om att hitta en "ursäkt" för otrohet, utan att vi andra som medmänniskor kan försöka känna sympati åt båda håll, eller iaf vara öppna för att det kanske finns förmildrande omständigheter (notera att jag inte pratar om ditt fall specifikt, de låter faktiskt ganska osympatiska - fast en del av mig säger nu samtidigt 'hrmm hrmm, Du har bara hört ex-fruns version Olof! Du vet ingenting om andra sidan'). 

Så, hur skulle "lämna i vänskaplig anda" se ut? Och NÄR? För känslor växer ju fram, oftast?

Eller är otrohet i era ögon bara fysiskt? Är det just det explicita steget ("knullandet") ni alla tycker är oförlåtligt?

Jag pratar inte om att hitta en "ursäkt" för otrohet, utan att vi andra som medmänniskor kan försöka känna sympati åt båda håll, eller iaf vara öppna för att det kanske finns förmildrande omständigheter (notera att jag inte pratar om ditt fall specifikt, de låter faktiskt ganska osympatiska - fast en del av mig säger nu samtidigt 'hrmm hrmm, Du har bara hört ex-fruns version Olof! Du vet ingenting om andra sidan'). 

Så, hur skulle "lämna i vänskaplig anda" se ut? Och NÄR? För känslor växer ju fram, oftast?

Eller är otrohet i era ögon bara fysiskt? Är det just det explicita steget ("knullandet") ni alla tycker är oförlåtligt?

Jag pratar inte om att hitta en "ursäkt" för otrohet, utan att vi andra som medmänniskor kan försöka känna sympati åt båda håll, eller iaf vara öppna för att det kanske finns förmildrande omständigheter (notera att jag inte pratar om ditt fall specifikt, de låter faktiskt ganska osympatiska - fast en del av mig säger nu samtidigt 'hrmm hrmm, Du har bara hört ex-fruns version Olof! Du vet ingenting om andra sidan'). 

Så, hur skulle "lämna i vänskaplig anda" se ut? Och NÄR? För känslor växer ju fram, oftast?

Eller är otrohet i era ögon bara fysiskt? Är det just det explicita steget ("knullandet") ni alla tycker är oförlåtligt?

Jag pratar inte om att hitta en "ursäkt" för otrohet, utan att vi andra som medmänniskor kan försöka känna sympati åt båda håll, eller iaf vara öppna för att det kanske finns förmildrande omständigheter (notera att jag inte pratar om ditt fall specifikt, de låter faktiskt ganska osympatiska - fast en del av mig säger nu samtidigt 'hrmm hrmm, Du har bara hört ex-fruns version Olof! Du vet ingenting om andra sidan'). 

Så, hur skulle "lämna i vänskaplig anda" se ut? Och NÄR? För känslor växer ju fram, oftast?

Eller är otrohet i era ögon bara fysiskt? Är det just det explicita steget ("knullandet") ni alla tycker är oförlåtligt?

Jag pratar inte om att hitta en "ursäkt" för otrohet, utan att vi andra som medmänniskor kan försöka känna sympati åt båda håll, eller iaf vara öppna för att det kanske finns förmildrande omständigheter (notera att jag inte pratar om ditt fall specifikt, de låter faktiskt ganska osympatiska - fast en del av mig säger nu samtidigt 'hrmm hrmm, Du har bara hört ex-fruns version Olof! Du vet ingenting om andra sidan'). 

Så, hur skulle "lämna i vänskaplig anda" se ut? Och NÄR? För känslor växer ju fram, oftast?

Eller är otrohet i era ögon bara fysiskt? Är det just det explicita steget ("knullandet") ni alla tycker är oförlåtligt?

I en ideal värld, absolut! "Det borde du ha tänkt på innan!" 

Men livet är inte förutsägbart. Få klarar av att verkligen tänka igenom saker och situationer och planera - innan man faktiskt upplever det själv. Inser man itne det saknar man nog både empati och faktiskt - självinsikt, eller? Ni har alltid hanterat allt i livet fullständigt korrekt, aldrig sårat andra? Era barn tycker ni fördelat varje glasspaket till 100% rättvisa? 

Ni verkar tycka att personer som får känslor ska fatta enormt svåra beslut inom ramen för vad? Två-tre dagar? Det tar tid, tror jag. Otroligt tuff tankeresa att gå igenom, om man inte vill vara skild, och inte hade tänkt skaffa barn för att sedan träffa dem bara hälften av tiden. Men så träffar man någon och BAM! inser att livet inte behöver vara grått och trist. Dock så måste man igenom en mycket smärtsam process för att nå till nya målet, och därför - mycket mänskligt - brottas man med sig själv.

jag har inte själv varit otrogen eller bedragen, men så himla svårt är det inte för mig att ändå kunna sätta mig in i hur en sådan här situation kan uppstå. Ja, det är synd om de bedragna (även om jag inte tycker man kan lägga epitetet 'oskyldiga' på en hel grupp människor, det finns nog nyanser där också). Men det betyder hursomhelst inte nödvändigtvis att de otrogna är djävular i människohamn - de kanske inte alls ville såra! 

Jag kommer hoppa av den här tråden nu, eftersom det känns som att prata med en (eller snarare flera) väggar. Jag kommer helt enkelt bara fortsätta att tycka att "otrogna" inte är en grupp människor med dålig moral som man ska kasta tomater på - utan att varje enskild situation är säkert komplex, och om personerna inte haft ont uppsåt ska man inte hata eller döma utan FÖRLÅTA. Inse att de är bara människor, inte super-moral-människor som kan planera och stänga av olämpliga känslor och önskingar - och det är ok. Det måste få vara ok. Iallafall i min värld - som är fylld av människor och inte super-varelser.

Vadå 'inte känner sympati för andra'? Det är en bedömning jag inte gjort när det gäller otrogna. Finns inget belägg för det påståendet, utan det är en fördom.

Hoppas det svarar på din fråga.

PS. Jag har inte påstått att känslorna "rättfärdigar" handlingen. Bara att jag i vissa fall är beredd att förlåta och inte döma ut någon människa pga att denne inte lyckades lösa en tuff situation på 'perfekt sätt'. Att kunna sätta sig in i och sympatisera med, är INTE samma som rättfärdiga (=tycka är rätt) eller ursäkta.

Varför är denna nyansskillnad så svår för er att förstå? MÅSTE man hata alla som någon gång varit otrogna? Varför det? Det är EN situation den personen misslyckats med. Det definierar väl inte hela den personen, eller?