Olyckligt, korkat, kär i en gift man.

kalla det 'nödvändigt ont'? Förstå att han inte menade att såra? (Och inse att kärleken mot all förmodan var död redan, så argumentet 'någon man påstår sig älska' behöver ju inte stämma, om personen i fråga inte går runt hemmavid och beydrar sin kärlek, det skulle vara väldigt lågt).

Jag fokuserar som sagt mest på den känslomässiga otroheten och inte kroppsliga - tiden det tar från förälskelse till att det blir så starkt att man inser att man måste lämna sin nuvarande partner för att bli lycklig.

Att man drar ut på det hela kan vara just ett bevis för det respekt och förståenlse man ändock känner för sin partner - man vill inte riva upp dens liv förrän man är säker.

Jag säger inte att det är "rätt", bara mänsligt, och att situationen är en gråzon - inte svart mot vitt. Det är dessutom bara ett misstag, ett fel. Hur länge ska personen dömas och straffas, tycker du?

Och som sagt: man kan tycka synd om den bedragna och tycka att jovisst, saken kunde ha skötts snyggare och bättre. Men man behöver ändå inte döma EN PERSON på grund av bara en aspekt ur dens liv/personlighet. 

Hej TS! 
Jag skrev i den här tråden då den var ganska nystartad och beskrev då att jag var i en liknande situation med den enda skillnaden att både han och jag är gifta med barn. Jag har följt tråden hela tiden och har sett hur du mår och vill bara berätta för dig hur jag har gjort. 

Jag mådde tillslut så vidrigt dåligt av situationen att jag höll på att explodera. Jag förstod att det bara fanns en enda sak att göra för att JAG skulle må bra. Jag vägrade låta mig utnyttjas känslomässigt av X längre. Jag hade kommit till insikten att den enda som kan göra något åt situationen är jag och ingen annan. Jag var beredd att ge upp mitt äktenskap, men för honom har jag bara varit en leksak, ett tidsfördriv och jag hatar det. HATAR. Jag älskar honom av hela mitt hjärta men har nu sagt upp bekantskapen med honom. Det gör så ont, så vidrigt jävla fruktansvärt ont. Men jag vet att det är enda sättet att komma till rätta med problemet. Min man och jag har tack vare det kommit varandra lite närmare och jag har i dagsläget inga planer på att lämna honom. Kanske jag lämnar honom om 2 år, kanske om 5 år eller inte alls. Men just nu måste jag må bra, iaf så bra det går. 

Jag har raderat X ur mitt liv så mycket det går men eftersom vi har så många gemensamma vänner kan jag inte ta bort honom på facebook då folk skulle börja undra. Det enda jag kan göra där är att avfölja honom för att slippa se hans inlägg. Första 2 veckorna fick jag total panik i kroppen så fort jag påmindes om honom. Det kändes som att nån skar en kniv i mig. Nu känns inte kniven lika ofta även om jag vill lägga mig ner och gråta lite då och då. Men jag är fullständigt livrädd inför att träffa honom igen vilket jag oundvikligen kommer att göra pga div saker. Fullständigt livrädd för att alla känslor ska blossa upp till max igen. 

Det jag vill säga iaf... För din skull, inte för någon annans skull. Tillåt honom inte att utnyttja dig mer. X och jag höll också på i ett år tills jag sa stopp. Jag hade gått in i väggen mentalt om jag hade fortsatt hoppas lika intensivt som jag gjorde. Jag VET att det känns omöjligt. jag var nyss där själv. Känslorna är som en drog i kroppen och man tar allt man kan få för att man så gärna vill. Kroppen och själen skriker efter den andre men till slut mår man bara dåligt av det. Då är det inte värt det längre. Jag tänker på X flera gånger om dagen och sörjer det som aldrig blev. Jag är livrädd för att känna så resten av livet, att jag hela livet ska längta efter honom och älska honom. Men jag vill avsluta med att skriva ett citat ur Martina Haags bok Det är något som inte stämmer. Även om hennes bok inte handlar om det vi är med om finns det mycket man kan känna igen sig i. Jag rekommenderar dig även att kolla på filmen Broarna i Madison County. 

"Jag vill berätta att man klarar sig fastän man faller tusen meter i sorg. Att man tror att man ska dö, men man överlever. Jag hade behövt höra det hundratals gånger. Allt går, på något konstigt sätt så går det till slut. Även om man dör ganska mycket på vägen."

All styrka till dig!