Hur hanterar ni personer som uppenbart ljuger för sig själv?

Nej det är inte alls vad jag menar, Men vi kan ta exemplet du tog upp; där låt säga personen dricker en vinare varje dag efter jobbet. Sen i ett annat sammanhang när man tex pratar allmänt om alkohol, kan samma person kanske säga "men herregud den och den är ju alkoholist. Själv dricker jag ju knappt, eller iallafall bara på helgerna" Ungefär så brukar samtalen gå till. Eller att någon är supersnål normalt sätt och sedan anklagar andra för att vara det samma och anse sig själv vara extremt generösa. Kanske klagar de på någon annans kropp och vikt när de själv utan att förstå det är minst 10 kg tyngre. Detta är ytliga exempel, men ofta handlar det om djupare saker än så och beteenden. Att folk inte förstår sina egna handlingar. Inte så mycket skam, utan bara dålig självinsikt, där man så tydligt ser hur de förnekar eller verkligen skulle behöva förstå hur de själv beter sig, varför andra reagerar som de gör på dem osv. Att de sårar andra med sina handlingar utan att förstå.

Jag är inte mycket för att klampa in i andras liv och ifrågasätta. Bara i liknande exempel som jag tog upp där det blir så tydligt och pinsamt. Jag har nog ovanligt bra självinsikt och en stor portion självförakt med det. Jag vet allt om skam och skäms för väldigt mycket som jag inte talar om men kämpar dagligen med att vara mitt bästa jag iallafall inför andra.

En del människor vill verkligen dels ställa frågor som jag inte är beredd att svara på - jag berättar inte vad som helst för vem som helst. Och dels vara rätt snabba med att berätta vad de tycker jag borde göra utan att ha blivit tillfrågade. 

När jag får en sån där fråga som går över min gräns så brukar jag svara diplomatiskt och undvikande, det skulle ju du kunna uppfatta som att jag ljuger ts - men det är trevligare än att säga det jag egentligen tänker. Jag skulle nog tycka att ditt beteende är jobbigt, sk "sanningssägare" brukar inte alltid vara så kul att ha nära.

Rena livslögner hos andra är jobbigt men kan inte säga att någon nära mig direkt har några. Visst, några kollegor jag inte direkt gillar men dom kan jag undvika tillräckligt bra.

Hos mig...är ju ursvårt att känna till det hos sig själv. Kanske att jag känner mig berättigad till en massa saker som jag egentligen inte har täckning för...

Det är inte bara svenskar som har integritet. Du har missförstått. Jag har familj i Italien bla och nära vänner från Sydamerika, USA, Frankrike, Syrien, Irak, Kenya mm och alla har en privat sfär och en extrovert som är mer ytlig.

Det är den ytliga delen som svenskar knappt har när vi inte vill prata med främlingar. I ?varmare? länder är det bara på ytan man snackar mer ?öppet? med folk. Man frågar ?ca va? och svaret ska vara ?ca va?=Det är bra. Inte ?Jag går omkring med en livslögn, fråga ut mig om mina alkoholvanor och barndomstrauman och hemliga kärlekar, snälla?.

Så är det väl, jag känner dock att jag verkligen gillar rätt sorts ärlighet i rätt sällskap, brukar få höra att jag är rak och jag uppskattar andra raka personer. Men det beror på, har inga problem med att stå för vad jag tycker men när någon steppar över de gränser man har, ens integritet, så tar det stopp. Så det är något annat, en del har inte det inbyggt att veta när man skall stoppa. Eller så vet man det men tycker att det är tillfredställande att ge sig in där man inte har att göra, någon sorts makthandling.