Okej, inte meningen att ta över tråden på nåt sätt, men min tjej säger aldrig mitt namn heller :(
Inte tänkt på det förrän ikväll när jag läste den här tråden..
Det är hallå eller Du eller nåt annat rop man hör men aldrig mitt namn
Intressant att höra någon annan med samma erfarenhet ju! Vad tänker du om att hon gör så?
Kan det vara så att han är väldigt oflexibel? Alltså oflexibel på ett extremt sätt så att han inte kan ta in att det inte blir precis som han tänkt sig (tänker på det där med bussen osv).
Det kan i så fall kanske hänga ihop med att han inte säger ditt namn. Han har alltid sagt hördu, och då fortsätter han bara med det. Kan inte ändra sig.
En fråga: är diskussioner med honom som att köra huvudet i en vägg? Är han som en lågintensiv ångvält som bara upprepar sin ståndpunkt utan att riktigt svara på det du säger? Känns det som han saknar sammanhang?
Hon kan faktiskt säga mitt namn ibland, men ytterst sällan. Hon pratar bara rakt ut. Kallar mig inte för nånting..
Dålig på att hälsa också. Kommer bara upp på morgonen och börjar prata. Säger inte hej eller godmorgon? Likaså när nån av oss kommer in efter att ha varit ute.. Ingen direkt hälsningsfras.. På sin höjd ett kort -hej bara, utan att hon ens tittar åt ens håll.
Det retar mig mycket mer än nånting annat. Det om nåt gör mig osynlig tycker jag.
Har ett ex som var sådan. Och helt inflexibel. Kunde inte fatta att man inte kunde läsa tankar. Typisk konversation:
Jag: ska vi bestämma att vi möts på den hållplatsen?
Han: ja
Är sedan inte på hållplatsen
Jag: vi sa ju den hållplatsen?
Han: ja
Jag: men du är ju inte här
Han: nej jag är på en annan hållplats
Jag:...men vi sa den andra ju.
Han: ja
Jag: men varför?!!!
Han: (tystnad) ja nu åkte jag hit iaf. När kommer du?
Helt absurt. Trodde jag skulle bli galen.
Det är antagligen någon kognitiv svårighet hon har. Tror inte det är något dessa personer bestämmer sig för.
Fast just sådant tenderar att gå i släkten. Så inte omöjligt de har samma svårigheter.
Men det kan inte vara autistiska drag? Det visade sig mitt ex ha nämligen. Han förstod helt enkelt inte att jag inte kunde fatta att han inte var på platsen vi hade bestämt att mötas utan någon helt annan stans (t ex). I övrigt högfungerande, jobbade, städade, hanterade det mesta bra. Men all kommunikation var omöjlig.
Ja svårt att veta såklart. Men tänker att om en vuxen människa fortfarande inte klarar en vanlig konversation så är det lite skumt, oavsett uppfostran. Tänker att uppfostran kan bero på att många i familjen har svårt att kommunicera så man skapar udda vanor som alla inom familjen är hemma med. Det är först utanför familjen det märks att något är fel.
Känner igen det med. Fylla samtalet med massa innehållslöst prat så man slipper ha en mer ansträngande konversation typ. Mitt ex kunde prata i 5 min om absolut ingenting. Fyllde ut VARJE mening med massa fraser som ?så att säga?, ?inte för att vara den som är den men...?, ?tja, hur ska man säga?. Alltså verkligen i varje mening. Att säga att han skulle gå och köpa mjölk lät därför så här:
?Ja det ekar ju tomt så att säga i kylskåpet och inte för att vara den som är den men lite laktosfyllda drycker kan ju vara...hur ska jag säga...på sin plats...så jag tar väl och kvistar ut en sväng så att säga till affären för att tja helt enkelt köpa ett paket mjölk eller två...så?. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på känslan av att vi aldrig pratade för han pratade ju hela tiden. Men han sa sällan något mer intimt än han skulle sagt till kassörskan på Ica.
Jag känner igen det från mitt ex.
Han pratade hela tiden om sig själv. zzzzz... Aldrig något meningsfullt.
Hde ångest när jag skulle behöva spendera tid med honom.
Men min man jag har idag är det tvärtom. Vi pratar inte så mycket, och när vi väl pratar så har vi samtal och diskussioner om saker som betyder något. Så energigivande. Det ångestfyllda nötandet existerar inte.
Man ska vara med någon som tar fram ens fina sidor, inte tvärtom, har jag insett.
Visste inte att det gick...