Forum Barn/funktionshinder - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • ingen ögonkontakt med 2 månader bebis

    Tis 25 jun 18:21 Läst 0 gånger Totalt 19 svar
    Tis 25 jun 18:21

    Hej! 
    Är så orolig. Jag får knappt någon ögonkontakt med min bebis som är 2 månader gammal. Han ler ibland men väldigt sparsamt, han kan då le åt vadsomhelst. Han "pratar" ibland med sin sängmobil men inte till människor direkt. Han flackar runt med blicken och tar inte ögonkontakt, känns som han viker bort blicken. Han vrider även bort huvudet. Blicken far ofta iväg långt åt vänster eller uppåt..eller åt alla håll där inte en människa är. 

    Är detta normalt? Vad kan det bero på? Någon som varit med om liknande och där det ändå varit normalt med ditt barn? Kan det vara så att det är tecken på autism? Ni som har barn med autism, upplevde ni era småbebisar liknande eller hur va era småttingar? eller kan det vara fel på synen?

    i övrigt är han svårflörtad och gnäller nästan jämt.. han är endast nöjd när han äter och sover.. i bärselen eller buren i samma position i famnen och korta stunder i vagnen.. håller jag honom liggandes på rygg i famnen eller sittandes så börjar han skrika i princip direkt.

  • Tis 25 jun 19:00 #1

    Vill inte på något sätt skeämma dig men tycker absolut att du ska ta upp det med BVC. Nu är ju barnet bara 2 månader men var uppmärksam. För gärna dagbok om du hinner och orkar. Skriv ner exempel när du märker att du inte får ögonkontakt med barnet.

    Har ett barn med autism och vi märkte inget avvikande under småbarnsåren. En vänninna till mig märkte redan på deras barn när hen var bebis. Och då var det just avsaknad av ögonkontakt.

    Sen finns det så många olika nivåer av autism.

    Oroa dig inte för mycket men bra att du är uppmärksam.

  • Tis 25 jun 21:45 #2

    Om barnet bara är två månader tycker jag inte du ska oroa dig alls. Läs om barns utveckling, t ex på 1177. Små bebisar ser suddigt och har svårt att fixera blicken längre stunder. Det är helt normalt.

  • Tis 25 jun 22:50 #3

    När mina barn var små läste jag i något sammanhang att barn med mycket ont i magen ofta vad sena med typ kontaktleenden och liknande. Att de var så upptagna/distraherade av att ha ont i magen att de inte förmådde fokusera på ögonkontakt och leenden och sånt.

    Stämde rätt bra på mina barn. 3 av 4 har varit rejält skrikiga bebisar och de var klart senare än han som inte skrek en stor del av tiden.

  • Ons 26 jun 11:23 #4
    Minis4567 skrev 2019-06-25 19:00:52 följande:

    Vill inte på något sätt skeämma dig men tycker absolut att du ska ta upp det med BVC. Nu är ju barnet bara 2 månader men var uppmärksam. För gärna dagbok om du hinner och orkar. Skriv ner exempel när du märker att du inte får ögonkontakt med barnet.

    Har ett barn med autism och vi märkte inget avvikande under småbarnsåren. En vänninna till mig märkte redan på deras barn när hen var bebis. Och då var det just avsaknad av ögonkontakt.

    Sen finns det så många olika nivåer av autism.

    Oroa dig inte för mycket men bra att du är uppmärksam.


    Har tagit upp det tidigare med BVC.. väntar fortfarande på att få vår 2 månaders kontroll så får vi se vad nästa steg blir. Det är verkligen svårt att få ögonkontakt överallt. kan inte låta bli att bli ledsen när jag inte får den där kontakten med han. känns som jag inte existerar.  Gråter 
    Mandelkanel skrev 2019-06-25 21:45:03 följande:

    Om barnet bara är två månader tycker jag inte du ska oroa dig alls. Läs om barns utveckling, t ex på 1177. Små bebisar ser suddigt och har svårt att fixera blicken längre stunder. Det är helt normalt.


    tack för stöttningen..önskar det vore så enkelt... han tittar inte alls..eller kanske 1 sekund i närheten av ansiktet sen kollar han nån helt annan stans. är rakt framför honom och det är som att han inte ser mig.
  • Ons 26 jun 11:30 #5
    bananfluga19 skrev 2019-06-26 11:23:50 följande:

    Har tagit upp det tidigare med BVC.. väntar fortfarande på att få vår 2 månaders kontroll så får vi se vad nästa steg blir. Det är verkligen svårt att få ögonkontakt överallt. kan inte låta bli att bli ledsen när jag inte får den där kontakten med han. känns som jag inte existerar.   tack för stöttningen..önskar det vore så enkelt... han tittar inte alls..eller kanske 1 sekund i närheten av ansiktet sen kollar han nån helt annan stans. är rakt framför honom och det är som att han inte ser mig.


    Var inte ledsen, det finns hjälp att få om det nu skulle vara autism. Ta en dag i taget. Om du mår dåligt över detta så be att få prata med en kurator. Och kom ihåg en diagnos är ingen sjukdom utan ett sätt att vara.

    Det kan ju vara så att ditt barn har nedsatt syn också. Jättebra att du har tagit upp det med BVC och att de följer upp det.

    Kram
  • Ons 26 jun 11:37 #6
    cosinus skrev 2019-06-25 22:50:41 följande:

    När mina barn var små läste jag i något sammanhang att barn med mycket ont i magen ofta vad sena med typ kontaktleenden och liknande. Att de var så upptagna/distraherade av att ha ont i magen att de inte förmådde fokusera på ögonkontakt och leenden och sånt.

    Stämde rätt bra på mina barn. 3 av 4 har varit rejält skrikiga bebisar och de var klart senare än han som inte skrek en stor del av tiden.


    hoppas det är lika för min son... har du nån uppfattning om hur mycket längre tid det tog innan de som skrek mer blommade ut++ alltså hur gamla+
  • Ons 26 jun 12:50 #7
    Minis4567 skrev 2019-06-26 11:30:49 följande:
    Var inte ledsen, det finns hjälp att få om det nu skulle vara autism. Ta en dag i taget. Om du mår dåligt över detta så be att få prata med en kurator. Och kom ihåg en diagnos är ingen sjukdom utan ett sätt att vara.

    Det kan ju vara så att ditt barn har nedsatt syn också. Jättebra att du har tagit upp det med BVC och att de följer upp det.

    Kram
    tack va rar du är, orden värmer verkligenHjärta  
  • Tor 27 jun 21:44 #8

    Någon mer som varit med om liknande?

  • Fre 28 jun 13:36 #9

    Är så orolig...Är det verkligen ingen mer som upplevt samma? Tittade era barn jättemycket i ögonen med start från 6-9 veckor och ler massor? 

    Vår son har börjat le liiite mer nu, men blicken far omkring och det är ingen lång ögonkontakt(knappt någon alls). Håller jag honom i knäet mot mig så viker han huvudet åt höger och åt vänster VARJE GÅNG, det är inte en chans till ögonkontakt.  Han vill inte heller vara famnen mer än att sova på mig... Får 1 sek ögonkontakt på skötbordet, resan vill han kolla på sin mobil... han kan ligga läääänge och kolla på den och han är svårt att avbryta/få kontakt med. Ligger han på mage så far ögonen åt i ögonvrån..Lyfter jag upp honom så kollar han upp i taket och jag får ingen blick alls. När jag matar honom får jag kanske 3 sekunders ögonkontakt om jag har tur. om jag lägger han på sängen så kan vi få kontakt en liten stund och han ler om jag busar med honom...Ögonen flackar dock åt alla håll..

    Tittar han på mig så känns det som han kollar på munnen, nere på kroppen, sidan av huvudet och uppe i hårfästet.. 

    Borde jag oroa mig?

    Någon som har barn med någon diagnos som känner igen sig i min beskrivning? Kan ni inte berätta lite hur det va? eller hur va era barn när de va små med ögonkontakt och leenden, med diagnos eller ej?! 

  • Tor 18 jul 11:56 #10

    Hej!
    Jag skriver bara lite kort om hur vår son var då han var ett par månader. Han har tre diagnoser och den ena är autism.
    Vi hade svårt att få ögonkontakt med vår son. Det var också svårt att veta hur han mådde eller förstå sig på honom överhuvudtaget just pga kommunikationsproblemen som följde utav diagnosen. Det blev mer påtagligt ju större han blev. Att han valde bort oss på detta sätt förstår jag ju idag. Vi var för tråkiga för just honom helt enkelt. För att det skulle vara intressant att vara med oss (och titta på oss) behövde vi tillföra ordentligt mycket cirkus, senare han vi ju lärt oss en massa tekniker och andra övningar som gör att ögonkontakten kommer. Det går att träna upp massor av dessa saker om ett barn får autism. 
    Vår son hade svårt att hålla kvar intresset för något utan flackade mellan olika stimuli. Att kunna hålla kvar uppmärksamheten och jobba kring något tillsammans (sk joint attention) var jättesvårt då men det går också att träna upp,. Det går att träna hur mycket som helt, även med ett barn som har svåra förutsättningar. 

  • Tor 18 jul 12:12 #11

    Finns det autism i din eller pappans släkt? I så fall tycker jag att du ska vara extra uppmärksam då det ofta (dock inte alltid) går i arv.

    Sen kan ju både dålig hörsel och syn göra att kontakten mellan bebisen och omvärlden försämras.

  • Lör 20 jul 14:40 #12
    Klättermusen skrev 2019-07-18 11:56:29 följande:

    Hej!
    Jag skriver bara lite kort om hur vår son var då han var ett par månader. Han har tre diagnoser och den ena är autism.
    Vi hade svårt att få ögonkontakt med vår son. Det var också svårt att veta hur han mådde eller förstå sig på honom överhuvudtaget just pga kommunikationsproblemen som följde utav diagnosen. Det blev mer påtagligt ju större han blev. Att han valde bort oss på detta sätt förstår jag ju idag. Vi var för tråkiga för just honom helt enkelt. För att det skulle vara intressant att vara med oss (och titta på oss) behövde vi tillföra ordentligt mycket cirkus, senare han vi ju lärt oss en massa tekniker och andra övningar som gör att ögonkontakten kommer. Det går att träna upp massor av dessa saker om ett barn får autism. 
    Vår son hade svårt att hålla kvar intresset för något utan flackade mellan olika stimuli. Att kunna hålla kvar uppmärksamheten och jobba kring något tillsammans (sk joint attention) var jättesvårt då men det går också att träna upp,. Det går att träna hur mycket som helt, även med ett barn som har svåra förutsättningar. 


    Stort tack för att du tog dig tid att svara! Jag tycker att jag känner igen min sons beteende i din text. Nu är min son 3 månader och jag måste göra "nåt extra" för att vara intressant (och då snackar vi 1-2 sek sen vänder han bort blicken).. och han flackar med blicken nästan konstant mellan olika stimuli!!!

    Han verkar inte "se" när det är människor nära eller som försöker hälsa på honom, då stirrar han bara med "tom" blick eller blir ledsen och borrar in huvudet i min famn om han ser nya människoansikten. Han reagerar dock om någon passerar honom i ögonvrån..då kollar han åt det hållet. Han tycker dock ibland att det är kul att se sig själv och mig i spegeln när jag håller honom..han kan le ibland när han ser och hör mig eller hans pappa.. men det är väldigt kortvarigt då han snabbt vänder bort huvudet och tappar intresset.

    Jag har några frågor jag undrar över och jag hoppas det är okej, jag skulle verkligen uppsatta om du orkade svara. Hur var din son med närhet? Ville han bli buren mycket och/eller gillade närhet eller trivdes bäst själv och var nöjd själv längre stunder? Upplevde du att han va en glad eller gnällig/skrikig bebis? Reagerade han om han lämnades själv en "liten" stund? Jollrade din son? Pekade han? hade han pincettgrepp? 
  • Lör 20 jul 16:27 #13

    Tydligen utvecklade ena bebisen (den som vrider huvudet hela tiden) autism..
    ">





    M
    in son beter sig exakt sådär.... vrider sig å kollar åt alla håll....

    ni som har barn med autism, gjorde era barn likadant? 

    Kan barn som inte har autism bete sig så också?

  • Lör 20 jul 20:29 #14

    Jag svarar gärna men återkommer om några dagar. Vill bara poängtera att många barn  hämtar in utvecklingen med tiden (alltså att det är väldigt väldigt svårt att säga om ett barn har någon diagnos vid så tidigt som 2 månader). Däremot är det bra att du är uppmärksam och ändå undrar. På så sätt jobbar du redan nu med att hjälpa ditt barn till det bättre. Återkommer som sagt senare..

  • Mån 22 jul 12:08 #15

    Jag har några frågor jag undrar över och jag hoppas det är okej, jag skulle verkligen uppsatta om du orkade svara. Hur var din son med närhet? Ville han bli buren mycket och/eller gillade närhet eller trivdes bäst själv och var nöjd själv längre stunder? Upplevde du att han va en glad eller gnällig/skrikig bebis? Reagerade han om han lämnades själv en "liten" stund? Jollrade din son? Pekade han? hade han pincettgrepp? 

    Hej igen!
    Svarar här på frågorna. Är dålig på datorer så jag klippte över dem så jag kan svara på dem i tur och ordning. :)
    Vår son skrek hur mycket som helst när han var liten och före han kunde gå. Det var för att han avskydde att ligga still. Han ville alltid att något skulle hända, ja att något intressant skulle hända. Han ville gärna bli buren så han kunde se omgivningen men vände sig inte åt mitt ansikte utan utåt och blickade mot andra saker. När jag tittar på foton idag från den tiden ser jag hur jag och min man verkligen söker honom på bilden och försöker vara jättepositiva och roliga för att han ska se oss och och få hans kontakt men kontakten med honom blev väldigt kortvarig i alla fall. Idag vet jag ju varför och mera hur vi skulle gjort för att effektivisera upp betydelsen av att titta på någon. Det har ju en mening, att titta på varandra. Det ska gynna individen till kommunikation , inlärning osv. 

    Han tyckte alltså om att vara i famnen men det var inte så mycket för själva kroppskontakten utan för att få göra saker (det hänger kanske ihop lite, men vad vet jag... det är mycket man inte vet efter 12 år i allt detta..). Jag bar honom jämt.
    Med tiden så blev det här med kroppskontakt besvärligare. Jag vet inte om det har och göra med att han är så rastlös. När han blev större tyckte han mera om att brottas och när han får fasta grepp runt sig. Att man liksom tar tag i honom tydligt och bestämt.
    Han lärde sig aldrig att leka och höll istället på med fransar på mattor och filtar. Han kunde sitta med dem länge men tittade var vi föräldrar var många gånger. Vi lämnade honom inte ensam länge just för att det inte kändes rätt. Vi satt alltid där med honom fast vi inte fick hans kontakt och lämnade honom bara när det skulle göras något annat ( vi växlade mycket, jag och min man). Han var en fruktansvärd gnällig och skrikig bebis. Jag vet att jag längtade så efter den dagen då han skulle kunna prata så man kunde begripa sig på honom utan att hålla på och gissa vad allt skrikande betydde (det gick ju inte att tolka skriken på något vettigt sätt, ena gången var det det ena men andra dagen var det på ett  helt annat sätt så jag kunde aldrig se något mönster i varför allt blev så skrikigt och illa hela tiden). Idag vet jag  att just detta växlande känslotillstånd var en stor anledning till varför han sedan utreddes så tidigt. De började utreda honom vid 10 månader och  7 månader senare visste de att det var just autism det rörde sig om så då fördes han vidare till bup och utreddes där 3 månader.
    Talet kom aldrig.
    Han jollrade ett tag men han tystnade mer och mer. Han lärde sig några ord men de försvann efter en hemsk magsjuka och sen pratade han inte mer. Då hade jag verkligen ingen aning om vad vi skulle få vara med om för att vi skulle få igång hans tal. Ja, herregud. Nu när man tittar tillbaka på allt så är det så overkligt.Det är nästan som man har levt flera liv i ett..
    Desamma gällde pekandet (pincettgrepp tror jag inte det var något problem med men han har andra motorik problem som vi fortfarande tränar. Träning, träning och åter träning....).
    Han kanske pekade någon gång men det försvann snabbt. 
    Han stimmade massor med olika saker. Att hälla sand i sandlådan höll han på med länge men han hällde med allt möjligt. Vatten, grus och annat som gick att söndra eller kasta.Att kasta saker är något som verkligen tagit tid att jobba bort men nu gör han inget av det längre.
    Ja, detta blev långt och ursäkta om jag far iväg i mitt eget drömmeri kring hur allt varit. Man har inte haft så mycket tid att tänka tillbaka.
    Observera att allt detta handlar om min son och ingen annan. Det finns säkert de som haft det likadant men att de barnen inte fått en enda diagnos. Vår son fick göra en massa undersökningar hos neurolog innan han skickades till bup där de tog blodprover, kollade syn och hörsel osv. Jag tror alltid det är den vägen man måste gå, speciellt om barnet är litet. Och jag hoppas såklart att allt kommer bli bra för ditt barn så all oro bara varit just oro och inget annat. Jag vet inte om detta kan lugna dig något sätt. Barn har en fantastisk förmåga att hämta igen saker i utvecklingen även om det inte blev så för just vår son.

  • Tor 25 jul 13:38 #16
    Klättermusen skrev 2019-07-22 12:08:53 följande:

    Jag har några frågor jag undrar över och jag hoppas det är okej, jag skulle verkligen uppsatta om du orkade svara. Hur var din son med närhet? Ville han bli buren mycket och/eller gillade närhet eller trivdes bäst själv och var nöjd själv längre stunder? Upplevde du att han va en glad eller gnällig/skrikig bebis? Reagerade han om han lämnades själv en "liten" stund? Jollrade din son? Pekade han? hade han pincettgrepp? 

    Hej igen!
    Svarar här på frågorna. Är dålig på datorer så jag klippte över dem så jag kan svara på dem i tur och ordning. :)
    Vår son skrek hur mycket som helst när han var liten och före han kunde gå. Det var för att han avskydde att ligga still. Han ville alltid att något skulle hända, ja att något intressant skulle hända. Han ville gärna bli buren så han kunde se omgivningen men vände sig inte åt mitt ansikte utan utåt och blickade mot andra saker. När jag tittar på foton idag från den tiden ser jag hur jag och min man verkligen söker honom på bilden och försöker vara jättepositiva och roliga för att han ska se oss och och få hans kontakt men kontakten med honom blev väldigt kortvarig i alla fall. Idag vet jag ju varför och mera hur vi skulle gjort för att effektivisera upp betydelsen av att titta på någon. Det har ju en mening, att titta på varandra. Det ska gynna individen till kommunikation , inlärning osv. 

    Han tyckte alltså om att vara i famnen men det var inte så mycket för själva kroppskontakten utan för att få göra saker (det hänger kanske ihop lite, men vad vet jag... det är mycket man inte vet efter 12 år i allt detta..). Jag bar honom jämt.
    Med tiden så blev det här med kroppskontakt besvärligare. Jag vet inte om det har och göra med att han är så rastlös. När han blev större tyckte han mera om att brottas och när han får fasta grepp runt sig. Att man liksom tar tag i honom tydligt och bestämt.
    Han lärde sig aldrig att leka och höll istället på med fransar på mattor och filtar. Han kunde sitta med dem länge men tittade var vi föräldrar var många gånger. Vi lämnade honom inte ensam länge just för att det inte kändes rätt. Vi satt alltid där med honom fast vi inte fick hans kontakt och lämnade honom bara när det skulle göras något annat ( vi växlade mycket, jag och min man). Han var en fruktansvärd gnällig och skrikig bebis. Jag vet att jag längtade så efter den dagen då han skulle kunna prata så man kunde begripa sig på honom utan att hålla på och gissa vad allt skrikande betydde (det gick ju inte att tolka skriken på något vettigt sätt, ena gången var det det ena men andra dagen var det på ett  helt annat sätt så jag kunde aldrig se något mönster i varför allt blev så skrikigt och illa hela tiden). Idag vet jag  att just detta växlande känslotillstånd var en stor anledning till varför han sedan utreddes så tidigt. De började utreda honom vid 10 månader och  7 månader senare visste de att det var just autism det rörde sig om så då fördes han vidare till bup och utreddes där 3 månader.
    Talet kom aldrig.
    Han jollrade ett tag men han tystnade mer och mer. Han lärde sig några ord men de försvann efter en hemsk magsjuka och sen pratade han inte mer. Då hade jag verkligen ingen aning om vad vi skulle få vara med om för att vi skulle få igång hans tal. Ja, herregud. Nu när man tittar tillbaka på allt så är det så overkligt.Det är nästan som man har levt flera liv i ett..
    Desamma gällde pekandet (pincettgrepp tror jag inte det var något problem med men han har andra motorik problem som vi fortfarande tränar. Träning, träning och åter träning....).
    Han kanske pekade någon gång men det försvann snabbt. 
    Han stimmade massor med olika saker. Att hälla sand i sandlådan höll han på med länge men han hällde med allt möjligt. Vatten, grus och annat som gick att söndra eller kasta.Att kasta saker är något som verkligen tagit tid att jobba bort men nu gör han inget av det längre.
    Ja, detta blev långt och ursäkta om jag far iväg i mitt eget drömmeri kring hur allt varit. Man har inte haft så mycket tid att tänka tillbaka.
    Observera att allt detta handlar om min son och ingen annan. Det finns säkert de som haft det likadant men att de barnen inte fått en enda diagnos. Vår son fick göra en massa undersökningar hos neurolog innan han skickades till bup där de tog blodprover, kollade syn och hörsel osv. Jag tror alltid det är den vägen man måste gå, speciellt om barnet är litet. Och jag hoppas såklart att allt kommer bli bra för ditt barn så all oro bara varit just oro och inget annat. Jag vet inte om detta kan lugna dig något sätt. Barn har en fantastisk förmåga att hämta igen saker i utvecklingen även om det inte blev så för just vår son.


    Hej! Tack så jättemycket för ditt svar och att du delar med dig. Jag förstår att när man är så uppe i allt så är det svårt att hinna reflektera och tänka igenom allt som hänt under tiden. Det är oerhört intressant att höra om hur ni haft det!


    Nu är min son 3 månader och det är inte så stor förändring och min oro kvarstår. Det är jätteintressant att höra och få ta del av det du delar med dig av. Måste säga att jag blev väldigt berörd av din text och det kändes som jag läste från en bok, som en biografi och jag ville inte sluta läsa.


    Jag känner verkligen igen min son i det du beskriver.. skriker och gnäller mycket.. men slänger ifrån sig flyktiga leenden ganska ofta?han ler och vänder bort blicken/ansiktet. Han vill också bli buren men inte för att kolla på mig eller hälsa på någon människa utan för att se omgivningen!!! Som en tom blick på omgivningen! Han har dock börjat hålla på mycket med händerna..lyfter upp armar och händer och spanar in dem och försöker föra händerna till munnen.


    Växlande känslotillstånd ? detta kan jag skriva under på! Ler ena sekunden för att i nästa sekund skrika och gnälla. Min son jollrar ytterst lite.


    Min son har börjat gilla att ligga i sitt babygym ibland..Så Ibland så kan han fokusera och försöka ta tag i saker. Han är även nu helt fascinerad så fort hans arm/händer kommer i blickfånget..då ska det grejas med händerna å armarna. Armarna går i ett. Det är nästan så att jag bortförklarar hans brist på ögonkontakt med att han fokuserar på sina händer just nu...kan det vara så eller är det bara jag som försöker "lugna" mig själv?


    Känner verkligen igen mig i det du skrev med att han kan ligga och kolla på något men kollar ofta vart vi föräldrar är?så vi gör precis som ni; dvs vi lämnar honom inte ensam länge? vi är med honom även fast vi inte får kontakt.


    Kommer du på något mer som du vill dela med dig av så skriv gärna här eller privat meddelande till mig. Jag tycker det är väldigt intressant att höra och lyssnar mer än gärna om du vill prata av dig.


    All kärlek till er!  Du är bäst! <3

  • Tor 25 jul 13:58 #17
    bananfluga19 skrev 2019-07-20 14:40:31 följande:

    Stort tack för att du tog dig tid att svara! Jag tycker att jag känner igen min sons beteende i din text. Nu är min son 3 månader och jag måste göra "nåt extra" för att vara intressant (och då snackar vi 1-2 sek sen vänder han bort blicken).. och han flackar med blicken nästan konstant mellan olika stimuli!!!

    Han verkar inte "se" när det är människor nära eller som försöker hälsa på honom, då stirrar han bara med "tom" blick eller blir ledsen och borrar in huvudet i min famn om han ser nya människoansikten. Han reagerar dock om någon passerar honom i ögonvrån..då kollar han åt det hållet. Han tycker dock ibland att det är kul att se sig själv och mig i spegeln när jag håller honom..han kan le ibland när han ser och hör mig eller hans pappa.. men det är väldigt kortvarigt då han snabbt vänder bort huvudet och tappar intresset.

    Jag har några frågor jag undrar över och jag hoppas det är okej, jag skulle verkligen uppsatta om du orkade svara. Hur var din son med närhet? Ville han bli buren mycket och/eller gillade närhet eller trivdes bäst själv och var nöjd själv längre stunder? Upplevde du att han va en glad eller gnällig/skrikig bebis? Reagerade han om han lämnades själv en "liten" stund? Jollrade din son? Pekade han? hade han pincettgrepp? 


    Hej, din beskrivning påminner mycket om hur vår son var i den åldern. Jag funderade också tidigt och sökte stöd hos BVC. Han blev diagnostiserad vid 1.5 års ålder. Precis som du beskriver var människoansikten aldrig intressanta om man inte gjorde något särskilt. Vi fick kämpa för att få hans uppmärksamhet även om han gärna skrattade. Dock kunde han fokusera på saker och han älskade sånt som blänkte. Han var aldrig intresserad av att vara nära och jag var osäker på om vi överhuvudtaget betydde något för honom. Nu hat det gått ett antal år sedan han fick sin diagnos. Han är en fantastisk kille och det finns inga som helst tvivel kring att vi betyder massor för honom. Han fick ett väl utvecklat språk och jag upplevde att det hjälpte mycket då han hade svårt för ickeverbal kommunikation. Det märks att han har svårare än andra i hans ålder när det kommer till att förstå andras intentioner. Han har inte haft det så lätt med kompisar, han är också mycket känslig för ljud och ljus. Den skräckbilden jag målade upp blev långt ifrån verkligheten.
  • Lör 27 jul 17:24 #18
    bananfluga19 skrev 2019-07-25 13:38:46 följande:

    Hej! Tack så jättemycket för ditt svar och att du delar med dig. Jag förstår att när man är så uppe i allt så är det svårt att hinna reflektera och tänka igenom allt som hänt under tiden. Det är oerhört intressant att höra om hur ni haft det!


    Nu är min son 3 månader och det är inte så stor förändring och min oro kvarstår. Det är jätteintressant att höra och få ta del av det du delar med dig av. Måste säga att jag blev väldigt berörd av din text och det kändes som jag läste från en bok, som en biografi och jag ville inte sluta läsa.


    Jag känner verkligen igen min son i det du beskriver.. skriker och gnäller mycket.. men slänger ifrån sig flyktiga leenden ganska ofta?han ler och vänder bort blicken/ansiktet. Han vill också bli buren men inte för att kolla på mig eller hälsa på någon människa utan för att se omgivningen!!! Som en tom blick på omgivningen! Han har dock börjat hålla på mycket med händerna..lyfter upp armar och händer och spanar in dem och försöker föra händerna till munnen.


    Växlande känslotillstånd ? detta kan jag skriva under på! Ler ena sekunden för att i nästa sekund skrika och gnälla. Min son jollrar ytterst lite.


    Min son har börjat gilla att ligga i sitt babygym ibland..Så Ibland så kan han fokusera och försöka ta tag i saker. Han är även nu helt fascinerad så fort hans arm/händer kommer i blickfånget..då ska det grejas med händerna å armarna. Armarna går i ett. Det är nästan så att jag bortförklarar hans brist på ögonkontakt med att han fokuserar på sina händer just nu...kan det vara så eller är det bara jag som försöker "lugna" mig själv?


    Känner verkligen igen mig i det du skrev med att han kan ligga och kolla på något men kollar ofta vart vi föräldrar är?så vi gör precis som ni; dvs vi lämnar honom inte ensam länge? vi är med honom även fast vi inte får kontakt.


    Kommer du på något mer som du vill dela med dig av så skriv gärna här eller privat meddelande till mig. Jag tycker det är väldigt intressant att höra och lyssnar mer än gärna om du vill prata av dig.


    All kärlek till er!  Du är bäst! <3


    Vad bra att jag lyckades få ihop något som gick att läsa. Glad
    Man känner inte direkt att det är en lätt nöt att knäcka, alltså allt det man slungades in i och där saker och ting verkligen inte stämmer så som det sägs eller förväntas att vara i livet.  (Gick det där ens att begripa..? Skrattande )
    Bra blir man väl aldrig (känns det som) men man gör åtminstone mindre fel. Hoppas jag i alla fall. Ibland märker man inte det hur allt hänger ihop förrän efteråt och då är det ju lite sent. Däremot finns det saker jag kan råda och avråda ifrån om man nu skulle få ett barn med diagnoser men förhoppningsvis är det inte som behövs. 

    Detta med att titta på sina händer är helt normalt i denna tid. Barnet upptäcker mer och mer, sig själv och sin kropp. Vår son tittade också massor på sig själv och främst på sina händer  men det höll i sig för länge så att säga. Vid 10 månader ska det ha försvunnit (enligt den psykolog som vi träffade i alla fall). Vår son tittade fortfarande på sina fingrar då, mest på sin tumme kommer jag ihåg. 

    Jag förstår att du noterar mycket kring din son och undrar. Speciellt eftersom du redan kanske undrar om hans utveckling avviker så att säga. Men det är väldigt svårt att säga exakt hur mycket eller hur lite av beteenden som är normalt resp onormalt vid denna ålder. Många barn som avviker från mallen hämtar in det senare. Vi som föräldrar vill såklart vårt barns bästa och hjälpa så mycket vi kan. Ändå är det så svårt att veta, är oron befogad eller inte? Jag kan inte mer än säga att det är så det är. Det är denna väg man går som förälder tillsammans med sitt barn. Jag antar att du har kontakt med bvc och att ni går efter de steg som man ska göra i allt detta. Om månaderna sedan går och du fortfarande tycker att många ting är oroande och att bvc eller den vård och hjälp som ska finnas där för att utreda allt detta dröjer skulle jag råda att spara pengarna och söka privat hjälp och rådgivning. Man kan ju alltid prata med en psykolog som är kunnig i allt detta och som kanske kan hjälpa en i processen i så fall men att gå till psykologer privat kostar ju. Ibland är ändå kostnaden värt det hela för att ens oro och stress ska stillas. Allt är så individuellt.
    Jag skickar iväg ett pm till dig med lite mer info men vill återigen poängtera att detta bara rör vår son och inte behöver, på något sätt , betyda att ett annat barn med liknade situation vid låg ålder kommer få de svårigheter som vår son haft och fortfarande har. 
  • Lör 27 jul 18:32 #19

    Jag har läst en del av tråden men har säkert missat jättemycket, har en junior som står och påkallar uppmärksamhet.

    Tänkte mest höra om ni varit på Bvc? Du skrev i början att ni väntade på kontroll. Har du förtroende för Bvc, så ta hjälp och stöd därifrån! Jag har varit orolig för min son som snart är två år, också oro för autism då. Just nu är jag lite lugnare men sånt vänder ju så fort man läser något, träffar någon annan vars barn kan mycket mer etc haha! Vår son har varit lite sen med att vinka, peka och nu är det mest språket. Dock fin ögonkontakt, lätt att ta hand om, nöjd, väldigt kramig, så mycket som ändå är bra.. men det är lättare att fokusera på det negativa för mig tyvärr haha.. Jag har framfört min oro till vår Bvc-sköterska, som verkligen är helt fantastisk, som lyssnat, berättat om sin typ 30åriga erfarenhet och lugnat mig. Det finns ju stora spann ändå inom vad som är ?normalt?.

    Sen undrar jag också om det är ditt första barn? Då är man ju ofta extra orolig, åtminstone var jag det haha. Är det inte första barnet så har man ju något att jämföra med (som man ju inte ska) och då kan det dra igång oron.. sonen är mitt andra barn och min förstfödde är extremt tidig med språket, så sånt kan ju oroa bara det. Hursomhelst så är det jättefint att du är uppmärksam! Oavsett (framtida) diagnos eller inte så älskar man ju dem så det gör ont ändå.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll