Spöken, hjälp! Hur är man inte rädd?
Tänker sammanfatta allt kort, jag har nyss fyllt 16 och började nyss på mitt första riktiga jobb. Jag städer hotellrum, och i onsdags var jag med om något som skrämde mig så mycket. Jag skulle uppför en trappa med en ikeakasse full med sängkläder, den var väldigt tung så jag var tvungen att sätta ner påsen, öppna dörren, sätta in påsen och sen gå in själv. När jag hade kommit in och dörren bakom mig höll på att stängas, hörde jag något, det är så svårt att förklara det. Det lät som om någon sprang upp ungefär 5 steg till det trappsteget jag stod på. Jag blev jätterädd men var ju tvungen att ta med mig kassen så kunde inte ta mig ifrån det snabbt. Jag har försökt komma på en förklaring, men jag var helt ensam på övervåningen, det är väggar på sidorna om trappen så det var ingen som sprang bredvid. Hörde det så tydligt precis bredvid mig..
Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här men är det någon som har tips? Jag är så nervös inför att jobba imorgon, jag vill inte gärna bli jagad en gång till. Hur gör jag för att inte bli rädd?
(Tror du inte på det paranormala, skriv ingenting. Vill inte höra elaka saker, så kan du inte hjälpa mig läs bara vidare i andra trådar)
Jag har varit rätt skeptisk till spöken och liknande hela mitt liv, i mitt familjehem var Illustrerad vetenskap familjebibeln och skulle säga att jag överlag är en väldigt rationell, faktabaserad människa.
Tills(!) jag började gå på en skola där hälften av lokalerna var riktigt gamla. Jag jobbade över mycket, ensam, och på kvällarna kunde det hända mycket mysko grejer som jag ärligt talat inte kan förklara. T.ex. att dörrar öppnades och stängdes, dörrar där en behövde nyckel + tagg + kod för att komma in, utan att det var en levande människa där. Eller tre datorer som slogs på samtidigt. Eller att "play"-knappen på en gammal kassettbandspelare trycktes ner och en låt började spela med volymen på max. Allt hände oftast efter kl 22 på kvällen. Första gången något hände så blev jag, precis som du, fruktansvärt rädd. Jag var ensam i huset och kände nackhåren resa sig, första gången kassettbandspelaren gick igång så sprang jag fram och drog ut kontakten, rafsade ihop mina saker och sprang ut, trots att mitt arbete låg framme och jag egentligen behövde städa untan.
Mitt sätt att "hantera" det var att 1) berätta för andra vad som hänt, oavsett hur folk reagerade. Mer som ångestreducering. Jag sa det ofta som ett skämt "haha, alltså igår när jag var i skolan själv så...", några gånger berättade klasskompisar liknande historier och jag slapp känna mig ensam. Det jag sen gjorde var att 2) spela musik och prata för mig själv eller prata "till någon". Till slut blev det som att så fort jag hörde något obehagligt, t.ex. att den superlåsta dörren öppnades, så sa jag högt "jag vet inte vem du är, men jag bryr mig inte, stick och brinn" typ. Låter helt sjukt och nu när jag skriver det så inser jag hur kokko det låter, men det kändes liksom bra att markera "det här är min plats, jag är inte rädd, jag lever, du är en ande/spöke/whatever".
Hitta ett sätt som gör att du inte går runt och är rädd. för då kommer dina hjärnspöken gå igång och alla ljud du hör kommer skrämma dig. Tänk att det är någon sorglig jävel som dött, som är kvar, som försöker liva upp tillvaron lite. Tänk att du lever, och vad det än är som skrämmer dig, så kan det/den inte göra illa dig fysiskt.