Slut, trots att vi älskar varandra.

Hej. Jag vet inte vart du läst att vi grälar mycket. Det gör vi inte alls. Vi har klarat av väldigt många motgångar tillsammans och han har varit deprimerad sen i julas och vi har levt ihop starka under den tiden tills han nu inte orkade mer.

Jag skrev i tråden att jag vet att vi älskar varandra och jag vet att det här beror på hans nedstämdhet och därför skulle jag uppskatta faktiska råd om hur jag ska komma tillbaka till honom och hjälpa honom. Du menar säkert väl men jag blir ledsen av att du känner att du behöver skriva detta när jag säger att jag vet att det är sant och inget kan få mig att tvivla på det. Jag söker råd om hur jag ska hjälpa honom och därav kunna komma tillbaka, eller erfarenhet från liknande situationer för under en depression är man inte sig själv. Tack.

Hej. Jag vet inte vart du läst att vi grälar mycket. Det gör vi inte alls. Vi har klarat av väldigt många motgångar tillsammans och han har varit deprimerad sen i julas och vi har levt ihop starka under den tiden tills han nu inte orkade mer.

Jag skrev i tråden att jag vet att vi älskar varandra och jag vet att det här beror på hans nedstämdhet och därför skulle jag uppskatta faktiska råd om hur jag ska komma tillbaka till honom och hjälpa honom. Du menar säkert väl men jag blir ledsen av att du känner att du behöver skriva detta när jag säger att jag vet att det är sant och inget kan få mig att tvivla på det. Jag söker råd om hur jag ska hjälpa honom och därav kunna komma tillbaka, eller erfarenhet från liknande situationer för under en depression är man inte sig själv. Tack.

Ni har bara varit ihop 2 år. Ni ska inte ha haft så många motgångar eller gräl. Det ska vara lätt och kärleksfullt.

Du skriver att varje gräl gett honom ångest och att han åkt iväg till sin familj efter ett gräl. Det är väl ett stort problem? Inte ens vi har åkt ifrån varandra efter ett gräl trots mååånga år ihop.

Er relation är inte bra. Du kämpar för något som han inte vill ha. Det är självplågande. Han har kommit fram till vad han behöver för att må bra. Han tar avstånd från en relation som betyder gräl som orsakar ångest hos honom och han söker stöd hos sin familj.

Vill du hjälpa honom så respekterar du att han gör vad han mår bäst av.

Vad är viktigast, att han kommer tillbaka till dig eller att han mår bra?

Vi har varit bästa vänner i 4 år, sambos i två år. Jag känner honom mer än någon annan och jag vet att han inte är sig själv just nu. Vi har inte haft motgångar i vår relation tidigare utan i livet och alltid stått bakom varandra och därför tänker jag inte ge upp på honom när han behöver mig som mest.

När jag säger mindre gräl menar jag typ irritation om man inte tvättat eller liknade, något som varit jobbigt när han är haft sin utbränning och jag jobbat. Är ganska garanterad på att även du och din partner kan ha en sådan diskussion, och om inte så handlar det om er.

Ännu en gång jag vet och jag känner min partner och därför uppskattar jag att du slutar skriva om du inte har råd om det jag bad om. I slutänden känner du varken mig eller min sambo och därför kan du inte veta utan bara anta. Jag tänker inte försvara varken mig eller min sambos kärlek till dig som uppenbarligen inte vill hjälpa mig. Det du skriver får mig endast att må sämre än jag redan gör så snälla respektera. Jag tänker inte ge upp och jag vet att vi älskar varandra. Som du kanske läst har andra ovanför svarat att de varit i samma situation och hittat tillbaka till varandra så du har ingen rätt att förminska deras eller mitt förhållande. Punkt.

Er relation är fantastisk och ni älskar varandra. Han får bara panikångest av era dispyter och vill inte ha kontakt med dig. Han har dumpat dig. Ni har inget förhållande alls. Det är motsatsen till ett bra förhållande

Du går miste om riktig kärlek. Tyvärr.

(Visst kan vi diskutera saker. Men ingen bli irriterad, ingen mår psykiskt dåligt, ingen flyr till sin familj och ingen gör slut.)

Då hoppas jag att han kan hitta tillbaka till dig så småningom när han mår bättre :)

Vi pratade från dag 1. Han skickade sms dagen efter och frågade hur jag mådde varpå jag svarade skit. På kvällen ringde jag honom och fortsatte att göra så varje dag. Vi tog inte hjälp utan vände och vred på allt själv. Jag lät honom berätta om varenda liten detalj han tyckte kändes jobbig, frågade vad han trodde det berodde på och vad han tyckte skulle vara en lämplig åtgärd. Sen berättade jag vad jag tyckte och tänkte om det. I nästan allt fick jag kompromissa.

Vi upprepade ämnena flera gånger så han fick tid att fundera på dom.

Jag vet egentligen inte om det var något specifikt som ändrade honom, det var nog mer helheten. Att han kände att pressen släppte, att vi tog en dag i taget och han hade kontrollen i vilken takt allt skedde.

Det var nog mycket som släppte bara av att prata om det, att han insåg att det mesta satt i hans huvud att det inte alls var så som jag tyckte och tänkte.

En sak var bla att han hela tiden funderat över vad jag var ute efter. Han hade aldrig haft ett kravlöst förhållande, så han trodde att jag också hade nån dold agenda.

En annan sak var att jag pratat om vår framtid. Han fick panik över detta och tolkade det som att det var nu allt skulle ske. Han är en sån som lever mycket för dagen, så han hade svårt att förstå att man kunde måla upp en bild och en önskan om hur framtiden ser ut. För honom är det orealistiskt att ens tänka på sånt, för man vet aldrig hur det blir. Han kände sig inte redo för allt detta nu, och tyckte det var bättre att jag då hittade nån annan. Det tog mycket övertygelse för att få honom att förstå att det är en långsiktig plan och dröm jag pratat om.

Jag hade tjatat om att få träffa hans familj, någon han inte heller varit redo för och känt press över. Han hade kommit med tusen idiotiska ursäkter, så jag fortsatte att ge hintar och påtryckningar, något jag inte gjort om han berättat sanningen, vilket han nu gjorde.

Det var massor av olika små saker som vi pratade om, och några större, mer avgörande än exemplen ovan. Att få prata om allt, utan att jag dömde, gjorde nog att han till slut förstod att han var i en sån relation han faktiskt ville ha och hade någon som stöttade honom och inte skulle överge honom vid minsta motgång. Han har haft väldigt ytliga flickvänner tidigare som inte behandlat honom med kärlek och respekt, där han inte kunnat vara sig själv. Så det hade också fått honom att känna press på att vara någon han inte är. Att behöva leva upp till massa förväntningar och vara perfekt.

Prata, lyssna, kom med råd och var förstående, är mitt råd.

Och där kom varningstriangeln. Som mamma hade jag sagt till dig att släppa honom och gå vidare. Jag kommer inte ge ett enda råd hur du ska få honom tillbaka, du varken ska eller kan hjälpa honom i hans mående.

Ni är troligen inte ämnade för varandra.

Och där kom varningstriangeln. Som mamma hade jag sagt till dig att släppa honom och gå vidare. Jag kommer inte ge ett enda råd hur du ska få honom tillbaka, du varken ska eller kan hjälpa honom i hans mående.

Ni är troligen inte ämnade för varandra.